Imorgon börjar jag en till period på dagvården och jag är mer motiverad än någonsin.

För jag inser att det finns saker att kämpa för. Det är inte bara ett stort, svart mörker.

Och jag inser också vad jag behöver göra. Vilka som är mina fallgropar. Och att detta varken fungerar eller är något jag vill. För nej, det har inte gått bra. Det har varit ett helvete. Det har inte kännts bra att sluta. Det gick inte ens bra under förra perioden. Jag valde inte rätt väg när jag kom till korsningen, jag vände om och gick tillbaka till det trygga. Nästan varje gång.

För det gick ju bra på dagarna. Jag gjorde det jag skulle. Men nu vet jag att det inte räckte.

Det är lätt att vara efterklok, men det är inte ofta man har någon nytta av det. Nu har jag det. Och jag känner mig riktigt redo. Jag har trott att jag har varit det förut. Men det har aldrig känts så här.

För jag har fått det bevisat så många gånger. Att varje gång jag har tänkt att det fungerar att leva så här. Har jag haft fel. 

Det går att överleva, inte att leva.

Och nu, mer än någonsin vill jag leva.

För det finns något att se framemot. Det finns mycket.

Och jag vill kunna njuta. Jag vill kunna leva. Fullt ut.

Men framförallt vill jag kunna leva de där vanliga dagarna.För det är ändå av dem det mesta av livet bygger på. Och jag vill inte vara rädd. Jag är så less på det. Att något ska få göra mig så liten. Att jag inte ens vågar vara med mg själv.

Och jag vill kunna tacka min fina vän. För att hon hjälper mig. För allt hon gör för mig.

Jag vill göra något för henne.

För det är fortfarande svårt att säga att jag vill göra det för mig. Att inse att jag är värd det.

Men tills vidare, hon är värd det. Och jag gör allt för henne.

Och jag tror faktiskt på mig själv.