Jag är bara så osäker på allt. Och jag försöker tro att det som jag inte säger, det finns inte. Eller så har jag bara slutat bry mig så det faktiskt inte finns. Luddig. Jag vet. Och jag vet inte. 

Bäst att lägga sig. Och vakna upp till något nytt.

 

 

 

Och detta gör dagen ännu bättre:

Jag har mått bra. Jag har mått dåligt. Jag har jobbat. Jag har legat på sjukhus. Jag har ätit glass i hamnen. Jag har tatuerat mig. Jag har velat dö. Jag har kännt lycka. Jag har haft picknick med mina vänner i parken. Jag har stängt in mig i ett mörkt rum (med bästa Henny) och sett Buffy dagen lång. Jag har ätit tårta i sängen på Annas födelsedag. Jag har varit hemma få dagar och med mina vänner desto fler. Jag har haft kortärmat. Jag har inte burit en enda kortkjol. Men jag har kört klipparen i shorts. Jag har trott att det har varit över. Jag har fått framtidsplaner. Jag har varit helt själv på en tillställning där man "ska" vara med andra, men ändå fått uppleva sommarens bästa kväll. Jag har gjort så mycket denna sommar som jag aldrig skulle tro om någon sa det till mig i våras. Inte ens i början av sommaren. Aldrig. Men det hände. Det omöjliga kan hända. 

 

Tack sommaren 2014.

 

Så här kände jag efter förra sommarlovet (vad jag kände innan orkar jag inte ens tänka på).

Nu är det här lovet över. Och jag kan säga något helt annat än att jag överlevde. Okej, första veckorna överlevde jag. Sedan har jag levt min önskan jag hade i höstas: "Förra sommaren överlevde jag - nästa sommar vill jag leva."

 

 

 

Varför? Därför.

När jag fyllde arton ville jag ge mina fina vänner en tårta trots att jag själv inte åt sådant. Frågan var ju bara vad jag skulle fylla den med. Jag ville inte göra något vanligt - utan något annorlunda. Men mina konstiga (kreativa?) tankar stoppades av min pappa som inte tyckte att jag skulle göra mina vänner till försökskaniner, men jag lyssnade inte helt på honom utan gav mig själv lite fria händer. Och den uppskattades. Sedan dess har det varit min standard när jag har gjort tårtor till andra (se nedan bland annat) - och när jag har gjort tårtor med andra (se i min hårddisk...). Olika utsidor, men samma insidor. Jag har försökt tro att de har talat sanning när de har sagt att de har varit goda, men ni vet hur det är, man tror att andra bara vill vara snälla. Men. Efter ett och ett halvt år av bakandet av samma tårtor till andra kunde jag i tisdags faktiskt smaka jag med. Häftig "normal-känsla" som jag tidigare pratat om. Och den var faktiskt god. Bra jobbat till mig själv. Mina vänner har inte ljugit (om de inte har en annan smak än mig förstås).

18 år

19 år

 

För att inte bli alltför nostalgisk gick jag inte igenom alla bilderna från skolan. Dessa räcker. Jag får nog med tårar som tränger bakom ögonlocken. Alla dessa år. Få, men betydelsefulla. 

 

En dag på i bilen/på IKEA/i Finland/i Rebeccas stuga i Kamlunge. Med mina fd klasskompisar/bästa vänner + Rebeccas 08-kompisar (+Umebo).

Bara ett litet ihopkast av alla bilder, ingen rensning, ingen redigering.

Bara så här.

Denna söndag känns valet av vilken av alla låtar jag ska välja ganska självklart (om ni inte har märkt det så kommer musiken på söndagar och onsdagar - annars hade jag inte kunnat hålla mig utan lagt upp alla på en och samma gång).

Men som vanligt tänker jag inte skriva så mycket utan låta texten tala för sig själv. Hittade dock ingen video med text.

Uppe med tuppen. Varför? Jo för snart ska jag, mina fyra fina och Rebeccas fyra kompisar från Stockholm (en Umebo) åka till IKEA, över till Finland och till Rebeccas stuga. Jag kan inte annat än vara lycklig. Jag älskar mina vänner.

(Och den supersöta silen fick jag av finaste Henny - bara sådär)

Har inte riktigt känslor nu. Eller jo för fan. Jag har för många känslor. Bra känslor.

För idag. Ikväll. Har varit så bra. 

Okej. Från början. Fast nej. Tar för lång tid. Men det kändes bra.

Bara ta en godis så där i förbifarten. Gena över några ängar utan att tänka på det. Gå förbi Bergnäsbron och bara tänka på hur den såg ut. Vandra längst med vattnet i kvällssolen för mig själv.

Och sedan (efter att laget först jobbat på Musikens Makt och sedan det ovanståeende) gick jag tillbaka till Musikens Makt. Kände mig forever alone som satt där på en bänk och väntade. Undrade varför jag gjorde det.
Tills jag ställde mig längst fram. För att vänta på att höra Jasmine Kara.

Och så började hon. Och jag slutade undra vad jag gjorde där. Jag må ha varit ensam fysiskt sett, men mitt hjärta var med musiken. Och en låt berörde extra mycket. Ja, jag höll på att börja gråta. Och efteråt var jag tvungen att få säga hur bra det var. Trots min sociala inkompetens. Men jag ångrar mig inte. För det gick ju fan bra. Jag fick fram det jag ville. Och en sådan gullig människa! Verkligen. Och jag hälsade dessutom till en annan människa. Jag hoppas det går fram. 

Och jag har för många känslor. Måste få ut mig dem på andra sätt nu. Bra sätt.

 

Jag vet inte hur jag ska kunna sova. Jag vill inte sova. Jag vill ha kvar denna kväll.

 

 

När jag sitter där på klipparen finns det en hel del tid till att fundera. Tänka. Reflektera. (Dvs när jag inte försöker klamra mig fast vid klipparen för att inte välta)

Jag brukar komma fram till en hel del bra saker faktiskt. Men så fort jag hoppar av så är allt borta.

Idag är ett undantag. Kanske för att det var en sådan uppenbarelse. Eller något.

Men allt blev bara så klart. Jag har varit fri från djävulen som har bott hos mig mer eller mindre sedan den flyttade in i min hjärna i höstas. Den som har fått mig att sjunka så djupt. Som har fått mig att göra saker jag aldrig skulle drömma om tidigare. Det som var så otänkbart och långt borta från min verklighet. 

Djävulen som har försökt göra allt ännu svartare än det redan var har inte visat sig på två månader. Och jag har insett att den inte ska få göra det igen. Inte för att jag har fått någon typ av uppenbarelse att livet är det bästa som finns och att jag älskar allt omkring mig (än). Men efter de är två befriande månadena har jag förstått att djävulen inte hjälper mig.

Och det är inte något som är menat för mig.

För annars hade inte värdet av tablettresterna sjunkit från 1200 till 15.

Annars hade inte min lever gjort det där mirakulösa jobbet.

Och annars hade jag inte tagit mod till mig och berättat för min skolsköterksa hur det verkligen var den 19:e juni.

Men allt hände. Så det var inte meningen. Jag ska inte ha kontakt med djävulen. Den är inte för mig. Inte för någon. Men hur mycket man än försöker förklara det så måste man nog komma på det själv. Och det har jag gjort nu. Och jag har lyckats göra det som var mitt och min DBT-behadlares mål: hålla mig levande under sommaren. Inte för att den är slut, men jag känner mig mer levande än någonsin. För att jag har brutit kontakten. Och det gör allt annat så mycket lättare. Så jävla befriande.

 

 

 

 

 

"Jag är ingen ledare. Jag lyder order. Tänk om de inte lyssnar på mig? Vad ska jag göra? Hur ska jag förhålla mig till situationen? Jag kan inte det här. Jag vill inte jobba mer. Tänk om något går fel. Eller att något händer. Fan jag måste vara social. Vara hon som folk lyssnar på. Det är jag inte. Har aldrig varit boss. Vill inte vara heller. Över mig själv ja. Inte över andra."

 

Så lät det då.

Snart är nio veckors arbete slut. Sex veckor som handledare. Och tänk så nervös jag var. Så dåligt jag mådde. Men jag överlevde. Till och med mer än det. Jag klarade det. Bra också. Inga klagomål. Byn är välklippt. Och framförallt - jag gjorde det jag absolut inte trodde. Och jag måste säga att jag faktiskt kan känna mig lite stolt. För detta är verkligen någonting som jag tycker är otroligt jobbigt. Och det känns som att jag har vuxit lite. Jag har till och med sett de positiva sakerna med rollen: om jag ser att det behövs röjas någonstans så säger jag bara till dem också blir det fint där. Inte svårare än så.

Jag tror det var en stor fördel att en av de första feriearbetarna var en från min orkester som jag redan kände. Och att de jobbade så bra och självständigt. För då gick det min väg. Det gick lättare.

Och nu? Det är en sten som har lättat från mina axlar. När jag vet att jag har klarat det. Trots att jag var så rädd. Jag vågade.

 

Och när folk frågar... Försöker att tala naturligt om det i det stora hela, bara berätta att jag ska gå ett fjärde år för att jag har varit sjukskriven. Men ändå känns det jobbigt. Och jag skäms för att jag skäms. För det ska ju inte vara konstigt att säga. Det är ju det jag tror på. Att det ska gå att prata normalt om. Men fan, det är inte alltid lätt. Men jag fortsätter tala sanning. Och hoppas på att det ska kännas mer naturligt sedan.

Förresten, idag är jag tillbaka här

Det dåliga? - jag saknar dem redan.

 

Dock triggervarning för ätstörningar när de snackar vikt och sådant onödigt

 

Jag har har inte skrivit här så mycket på sistione. Och jag ska inte komma och ursäkta mig med att jag inte har tid; tid har man alltid, det hänger bara på planering och prioritering.

Så tid har jag. Men någor annat jag också har är livslust. Jag ska inte säga föralltid. För det brukar ofta sluta med att jag har sönder botten när jag tar ut segern i förskott. Men just nu. Denna vecka. Denna månad.

Jag fick sluta mitt möte med min DBT-kontakt efter en halvtimme igår för att vi inte hade något mer att prata om. Jag fick min behandlare från ätstörningsmottagningen (fortfarande förvirrad huruvida de har bytt från "enheten" till "mottagningen" eller inte) att le så många gånger som jag aldrig tidigare fått henne att göra under hela vår tid. Och hon sa att hon såg på mig att jag var mer levande. 

Rätt.

För det är jag.

Och det är en sådan befrielse att inte ständigt ha tankar om allt möjligt som demonerna viskar. Att faktiskt kunna se framemot någon händelse nästa dag. Eller dagen därpå. Eller - hör och häpna - ha svaga framtidstankar. Att inte vara rädd för att se längre än till natten. Att inte dra sig fram varje steg.

Och det är just sådana här stunder man måste försöka komma ihåg när det är nattsvart. Trots att det är svårt.

Men jag vet. Och nu vet ni också. Att det faktiskt kan vara så här bra. Det finns något bättre än att ligga på ett toalettgolv och vänta på döden.

 

Just nu är det så här. Det kanske är annorlunda om en timme. Men nu är det så här. Och jag ska ju lära mig att leva medvetet närvarande - vara mindful - i DBT:n så småningom.

Så nu är det bra. 

Inte bara för att jag gör roliga saker. Visst händer det en del roligt, men just bara för att jag faktiskt inte hela tiden föreställer mig situationer som tar mig bort från denna värld. För att jag inte är konstant rädd. 

Inte för att jag känner glädje (nog för att det är en väldigt trevlig känsla), utan helt enkelt för att jag inte endast känner meningslöshet.

Inte bara för saker jag känner och har. För saker jag inte känner och har.

 

 

Min nyförälskelse. Som jag nämnde lite smått. Nej, det var inte nyss vi möttes, men jag är fortfarande nyförälskad. Inte för att jag vet något om kärlek precis haha. Nä, men jag är helt fast. Skratt, skrik, frustration, ilska, tårar.... Det finns allt! Buffy is the shit! Jag lovar att om jag och Henny hade gjort reaction videos på youtube hade vi varit kända. Haha nä men denna serie är fan helt fantastisk! Jag tror jag aldrig har fått så många känslor på en och samma gång och allt är bara så himla bra. Okej, jag hatar när karaktärer dör, när saker inte blir som jag vill och när Joss fucking fantastisk Whedon jävlas med tittarna, men trots alla tragiska saker som fått mig att gråta floder så skriver han så otroligt bra och allt blir så levande. Typ. Okej jag vet inte vad jag skrev där men mina åsikter och tankar kring detta är väl just nu upp i ett rus av nyförälskelse antar jag hehe. I alla fall så vill jag ge alla - som vill se något fantastiskt, skratta natten lång, få sina hjärtan krossade och sitt liv lite rubbad - ett tips att se Buffy the Vampire Slayer. Jag vet att folk klagar på effekterna och kvalitén (och ingen ska fråga mig om sådana åsikter för det skiter jag fullkomligt i - förutom när jag och Izza av misstag såg en skräckis från 82, då lade jag märke till sådant) men den är ju fan från 1997. Förresten så spelar det ingen roll (inte för mig som sagt) för allt annat är så bra! Förutom det jag har nämnt så kommer det även ett musikalavsnitt och det måste ju vara det mest geniala som Whedon har kommit på! För det första så gör ju musik någonting speciellt med en, och för det andra så är det ju toppen att något fick mig sugen på att spela fiol nu i sommar. Ja, jag har noterna och det är ju alltid roligt att spela sådant man känner igen. Och ja, de mest spelade låtarna på min mobil är från Buffy. Jag har nog nördat ner mig en aning, men när nyförälskelsen går över så blir det nog ett lite mer sansat förhållande. Och min tumblr blir åter igen en mix av Los Hombres de Paco, Glee och Buffy - inte bara Buffy från topp till tå. Fast det är ju trevlig det med.

Men nej, jag ska inte låta min tumblr förgifta denna rättså sansade blogg. Men några bilder måste jag bjuda på.

 

 

Och det kan beröra på många olika sätt. Personligen fastnar jag för texterna. Visst, den instrumentella delen är ju en del. Likaså rösten. Men har en låt en bra text så bryr jag mig inte så mycket om det andra. Nästan ingenting alls. Orden liksom sugs in i mig. Och då blir allt annat bra.

Bland all min musik har jag en spellista med speciella låtar med text som ger hopp. Som peppar. Som ger motivation. 

I alla fall åt mig.

Vissa har jag hittat genom andra där låtarna också har betytt något för dem. Och jag är glad att de delade med sig av dem. Så att jag överhuvudtaget hittade dem. För musik kan göra så mycket. Med mig. Jag kan gå från att ligga på marken till att flyga i luften. Från svart till ljust. Från hopplöst till möjligt. Och jag hoppas att någon mer än jag kan känna samma sak.

Kanske är det någon som känner samma som mig, det där lilla extra, i vissa låtar. 

Jag hoppas det. För jag vill också dela med mig. Av mina pepplåtar. Eller de som får mig att tänka på ett bra sätt. Det kanske inte alltid är själva budskapet. Det kan ibland bara vara en liten mening som peppar och den kan göra hela låten peppig trots att den egentligen handlar om något annat. Det beror bara på hur jag tolkar den. Och jag brukar ofta vrida texten så den passar. En sak jag brukar göra är att göra "duet" i låten till ätstörningen eller några andra monster. Jag vet att man inte ska personifiera sjukdomen för det finns risk att den blir typ en vän eller så, men det är ganska befriande att kunna bli arg på "någon" eller "något". Sedan finns det låtar som peppar på ett sådan sätt att jag inte kan relatera till dem - än. Men de motiverar till att komma dit. Typ.

Därför tillägnar jag en ny kategori åt detta fantastiska fenomen som kallas musik.

Den är en dag jag längtar väldigt mycket till. Men jag är också så otroligt rädd. 

Inte för dagen. Inte för det vi ska göra. Och - hör och häpna - inte för att träffa människor.

Jag längtar till allt det där.

Då orkestern börjar igen. Då jag får spela. Med alla människor.

Men det är något annat som skrämmer mig. Stället. Kulturskolan.

Under denna sommar har jag åkt förbi det. Sett bron. Sett gräset. Föreställt mig insidan.

Jag får en sådan obehaglig känsla. Och det är väl inte så konstigt kanske.

För jag tänker på den där dagen i maj.

På stunden innan jag stod inne på Kulturens hus och svalde tabletter som att det vore mat.

På hur jag satt och grät inne hos min skolsköterska.

På hennes försök att få ur mig vad det var.

På solen som sken på mig medan jag gick och inhandlade det som skulle göra mig fri.

På hur jag helt plötsligt hade svimmat och låg på golvet i den tomma korridoren.

På all smärta.

På det gula ljuset inne på toaletten.

På stegen utanför.

På hur tyst allt hade blivit när jag vaknade upp på kvällen.

På orkeslösheten.

På ensamheten som jag kände - trots alla missade samtal och sms.

Och på alla andra små jävla detaljer som ständigt hemsöker min hjärna.

 

Det gör ont överallt. Det är så nära. Så verkligt. Hela tiden.

Men ändå så långt borta. Så overkligt. När blev jag hon? Det hände aldrig mig.

 

Och där tog orden slut. Men känslan är starkare.

Inte känslan som bara kommer. Nej, obehag över det som hände.

 

 

 

 

Jag tittar på vad jag har gjort. Och inser att det nog kommer förbli så. Jag kommer aldrig mer ha slät hud där. Aldrig få bort dem. Alltid bli påmind. Också tänker jag att vad är det då för idé att ens försöka? Det är väl lika bra att förstöra hela mig själv. Lite mer. Lite djupare. 

Räkna sår istället för dagar.

 

 

Visst, jag har förmodligen rätt att de föralltid kommer finnas som ärr på mig. Och det är inget jag önskar.

Men gjort är gjort. Det finns inget sätt att ta tillbaka det. 

Alla gånger. Alla timmar. Alla kvällar. All ångest. Alla straff.

Nej, ingenting kan göra det ogjort. Dåtiden är dåtiden.

Men det går att gör någonting åt framtiden. Idag kan jag låta bli. Imorgon kan jag låta bli.

Jag kan låta bli att göra det värre. De kan aldrig bli färre ärr. Men det kan bli fler. Och det kan jag påverka.

 

Så att räkna dagar är en bra sak. Och ju högre siffra desto bättre.

Jag är inte där än.  På 38. Men snart är jag där jag var och då ska jag ta revanch.

 

Jag vet inte riktigt. Hur det blev. Men jag klarade det. Ganska bra. Eller väldigt bra tror jag till och med.

Visst, jag är inte den som drar flest skämt. Eller säger mest.

Jag kanske är för osäker. Och tråkig.

Men för att vara jag. Så lyckades jag ganska bra.

Och jag behövde inte oroa mig för triggande snack. Nej, fina människor som pratade friskt och inte samhällssjukt.

Inga andra kommentarer än klagomål på den stora mättnaden.

Och maten? Visst, dagens lunch var stora köttsaker, men till det fanns det en salladsbuffé. Tryggt och bra i den otrygga situationen. Det kändes helt okej. 

Tills en säger "och på fredagar har de efterrätt".

Och ni vet.

Eller förhoppningsvis vet ni inte.

Den där känslan. Allt inombords stelnar. Luftvägarna täpps igen. Det börjar snurra.

Vi lämnade brickorna. De hämtade efterrätten. Jag gick ut.

Men sedan vände jag tillbaka. För jag vill ju vara vanlig. Jag vill ju kunna göra som vem som helst.

Så tog jag en, jag med. Pannacotta. Och vi satt där och åt och det var riktigt trevligt. Ångesten som knackade på vände i dörröppningen för den såg att det redan var fullt - jag distraherades av bättre saker.

 

Det är riktigt synd att jag är i baracken ute i Sunderbyn för alla verkar så snälla. Jag träffar ju nästan aldrig någon här ute. Och det säger folkskygga jag. Men så är det faktiskt. Och vi kom fram till att vi borde ha fler gemensamma luncher så jag kan träffa alla.

 

Nu ska glada jag mot Pastabacken och sedan vidare för en superkväll med mina mysisar!

Ångest!!!

Men kanske också en känsla av nyfikenhet.

Så här sista dagen av denna arbetsvecka ska de andra (dvs mina kollegor som är i g-stan som jag aldrig träffar) ut och äta tillsammans på en restaurang. Och de frågade om jag ville följa med.

Vill jag? Ja!

Vill jag? Nej...

Restaurang... Jag vet inte ens vilken det är! Eller jo, att den ligger i Rutvik (hur ska jag känna till en restaurang i Rutvik liksom?).

Ikväll ska jag på Pastabacken med mina fina vänner för Anna fyller år. Och nej, det är inte alls lika jobbigt att gå på restaurang längre - inte med dem. Allt går bra när jag är med dem.

Och för det andra. Människor.

Jag suger på att bara social. Jag blir rädd. Kryper tillbaka. Undrar hur less alla är på mig. Varför en tråkmåns som jag är bland folk.

Men nu har jag bestämt att jag ska med. Då får jag ta och göra det.

Och jag ska på pastabacken ikväll också.

Punkt