Det finns vissa tankar. Som kommer. Bara helt okontrollerat. 

Visst kan det annars kännas jävligt tungt, men "inte mer".

Det finns tankar och känslor som är mer än "bara" en djup, djup depressionsdal.

De extremt nedstämda stunderna går att genomlida. De värsta självhatsveckorna går att ta sig igenom.

Men de där andra tankarna gå inte att styra.

Jag vill inte ha dem där. Men när de väl finns då vill jag inget annat än följa dem. Jag blir som fast.

Jag försöker och försöker att stöta bort dem. Och orken försvinner mer och mer. Tillslut står de mig upp över öronen. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det gör ingen skillnad.

 

Rent lokiskt vet jag att det är så. Men när dessa okontrollerbara tankar inte finns då minns jag inte heller speciellt bra hur de känns - eller hur i hela friden jag kan känna så. Det är som helt borta från mitt minne. Vilket i och för sig är skönt. Fritt. Som sagt, det andra går att leva med. Det går att klara dagarna. Men annars...varje minut är en fråga om huruvida jag ska orka ta ett ynka steg. Framåt, båkåt eller på samma ställe - allt verkar lika ouppnåeligt.

 

Men som sagt, det är svårt att sätta sig in i situationen.

Och när man väl är där är det svårt att ta sig ur.

Och när man inte är där är det så lätt i jämförelse.