Jag tittar på vad jag har gjort. Och inser att det nog kommer förbli så. Jag kommer aldrig mer ha slät hud där. Aldrig få bort dem. Alltid bli påmind. Också tänker jag att vad är det då för idé att ens försöka? Det är väl lika bra att förstöra hela mig själv. Lite mer. Lite djupare. 

Räkna sår istället för dagar.

 

 

Visst, jag har förmodligen rätt att de föralltid kommer finnas som ärr på mig. Och det är inget jag önskar.

Men gjort är gjort. Det finns inget sätt att ta tillbaka det. 

Alla gånger. Alla timmar. Alla kvällar. All ångest. Alla straff.

Nej, ingenting kan göra det ogjort. Dåtiden är dåtiden.

Men det går att gör någonting åt framtiden. Idag kan jag låta bli. Imorgon kan jag låta bli.

Jag kan låta bli att göra det värre. De kan aldrig bli färre ärr. Men det kan bli fler. Och det kan jag påverka.

 

Så att räkna dagar är en bra sak. Och ju högre siffra desto bättre.

Jag är inte där än.  På 38. Men snart är jag där jag var och då ska jag ta revanch.