Den är en dag jag längtar väldigt mycket till. Men jag är också så otroligt rädd. 

Inte för dagen. Inte för det vi ska göra. Och - hör och häpna - inte för att träffa människor.

Jag längtar till allt det där.

Då orkestern börjar igen. Då jag får spela. Med alla människor.

Men det är något annat som skrämmer mig. Stället. Kulturskolan.

Under denna sommar har jag åkt förbi det. Sett bron. Sett gräset. Föreställt mig insidan.

Jag får en sådan obehaglig känsla. Och det är väl inte så konstigt kanske.

För jag tänker på den där dagen i maj.

På stunden innan jag stod inne på Kulturens hus och svalde tabletter som att det vore mat.

På hur jag satt och grät inne hos min skolsköterska.

På hennes försök att få ur mig vad det var.

På solen som sken på mig medan jag gick och inhandlade det som skulle göra mig fri.

På hur jag helt plötsligt hade svimmat och låg på golvet i den tomma korridoren.

På all smärta.

På det gula ljuset inne på toaletten.

På stegen utanför.

På hur tyst allt hade blivit när jag vaknade upp på kvällen.

På orkeslösheten.

På ensamheten som jag kände - trots alla missade samtal och sms.

Och på alla andra små jävla detaljer som ständigt hemsöker min hjärna.

 

Det gör ont överallt. Det är så nära. Så verkligt. Hela tiden.

Men ändå så långt borta. Så overkligt. När blev jag hon? Det hände aldrig mig.

 

Och där tog orden slut. Men känslan är starkare.

Inte känslan som bara kommer. Nej, obehag över det som hände.