Dialektisk beteendeterapi

I början var jag tveksam. Jag kände inte igen mig. Inte som jag gjorde första gången jag läste om ätstörningar i nian. Men ju mer jag läser om diagnosen (Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning), ju mer får jag svar på varför saker och ting är som de är. Kanske hade jag svårt i början att acceptera. Det handlar ju om att ha svårigheter med att kontrollera känslor. Och just det där med kontroll. Det är känsligt. Eller snarare kontrollförlust. Jag har väl kontroll över mina känslor? Fast nä, jag har nog inte det har jag kommit på.

Och det förstör för mig.

Därför tror jag verkligen på DBT-behandlingen som jag ska börja till hösten. En långsiktig plan som verkligen tar tag i det hela. Och de ser problemet ur ett ganska logiskt perspektiv. Som denna bild:

 

 

 

 

Och eftersom jag har varit i kontakt med allt utom droger, alkohol och farliga situationer så borde ju detta verkligen passa mig. I början förstod jag inte riktigt men nu tycker jag bilden är väldigt logisk. Det är väl klart att det är så där! När känslor kommer får man en impuls att göra något om man inte vet hur man ska kontrollera dem och det gör att man visar olika symptom på grund av problemet.

Om det nu gav någon klarhet.

 

Hur som haver så ser jag faktiskt framemot den här behandlingen och jag känner inga tvivel på att det kommer gör mig något dåligt. Ärligt talat så verkar den som någonting som skulle göra nytta hos de flesta. Jag tror jag väntar med att berätta om själva behandlingen tills den har börjat för trots att jag har fått information är jag ju inte helt insatt eftersom jag aldrig varit med om det. Det kommer i alla fall vara två timmar färdighetsträning i grupp per vecka + en timme individuellt med sin behandlare. Färdighetsträningen verkar bra, men folk...ahahaha... Jag är inte en social varelse....

Jag tar allting så enkelt, har förträngt hur det var

I can't control it, if I sink or if I swim 'cause I chose the waters that I'm in. And it makes no difference.

Och jag som trodde jag var kvar jag har börjat på nytt, det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?

 

 

 

Det är nog verkligen så. Istället för att stanna upp, snegla lite bakåt och se var man är i dagsläget så försöker man förtvivlat se bortom horisonten och när man inte ser målet kan det vara svårt att se någon mening.

Igår stannade jag upp. Och kollade på torsdagen. Och vad som hände. Och vad jag gjorde. 

Och vad fan. Jag gjorde det ju.

Det var träning och massa negativa tankar kom upp. Och vi som skulle springa i slutet på träningen. 

Ångesten började tränga sig fram med tankarna. Jag lät dem. Och var på väg att ge upp. Men sedan blev jag förbannad. Och trängde bort dem. Ångesten drog sig sakta tillbaka. Och jag var med som vem som helst.

 

Bara det är något bra. Ett steg i rätt riktning. Att jag endast har skadat mig själv en gång på 69 dagar är också något (så klar bättre med 0). Visst att det blev högre siffra än noll på impulser på veckokortet i förrgår efter löpningen, men hey, jag gjorde inget. Vad gjorde jag på kvällen då? Jo jag åt en glass! Och tänk vad mycket framåt det också har gått med maten. Fyra dagar i rad har jag ätit frukost, lunch och middag. Och hör bara, jag har ju för fan brutit mitt fem års gamla löfte i sommar.

 

Och alla tvångstankar som har bossat över min vardag är mer som några myggor som kommer och sticks lite då och då. Eller som myggorna här uppe i Luleå - många som man lägger märke till, men man smäller de flesta och därför lämnar de inte så stora avtryck. Tankarna finns där, men jag går ofta emot dem och märker att det inte är så farligt. Vissa gånger ältar jag inte ens det i flera timmar efteråt, utan jag - hör och häpna - glömmer bort det. Somliga tankar är givetvis mer styrande än andra, men bara det att jag inte är helt kontrollerad av dem är ju faktiskt något.

 

Allt som är framåt är något.

Ett steg framåt är ett steg framåt och det är betydelsefullt!

Och om man stannar upp och kastar en blick bakåt kan man se att ett steg faktiskt kan vara två, tre eller flera steg. Ett steg bakåt däremellan är dock inget som river allt, det gäller bara att sträva framåt igen och se att  man - trots fallet - har kommit så mycket längre än var man var från början. Och om man tycker sig stå på samma plats så får man titta på de erfarenheter man har fått och då inse att man faktiskt inte står så långt bak som man tror. 

När det uppskattas

Både igår och idag fick jag bekräftat att mitt jobb jag gör faktiskt duger. Bekräftelsebehov angående prestationer? Nänä, inte alls.

Inte bekräftat av någon gullig gubbe eller gumma. Nej, av min chef. Som förvisso hade pratat med några bybor som delade samma åsikter som han; att det inte har sett så här bra ut på över 25 år. Att man sedan får höra att man till och med gör det bättre än personen man ersatte (min handledare förra året), gör ju inte saken sämre. Jag har svårt att ta till mig beröm och tro att folk faktiskt menar det, men chefen kan väl inte bara ljuga för skojs skull? Ja, jag hittar massvis med anledningar till varför han skulle göra det, men jag ska försöka strunta i dem och suga åt mig allt som en tvättsvamp.

Dock svårt när det enda jag funderar på när jag sitter på den där klipparen är vilka olika anledningar det finns för folk att komma ut och klaga. Att jag inte har klippt där på länge, att "det är så dags nu". Att jag för oväsen. Att jag kör vårdslöst. Att jag inte behöver klippa två varv trots det tjocka gräset. Att jag klipper bort fina blommor. Att jag är på fel mark. Osv osv... 

Allt för att kunna stå till svars när det kommer ut någon. För jag försöker ju bara göra mitt jobb och göra alla nöjda. Jag gör allt av en anledning. Men inte för att göra någon upprörd.

Känslan när man ser någon komma mot en och be en att stanna... Trots trettio grader plus så fryser jag till is. Hatar om jag inte lever upp till förväntningarna.

Också blir man då stannad...och är beredd med sina svar...men oron är ofta där i onödan. Inte kommer det någon som skriker åt en eller är arg för att maskinen låter. Nej, oftast är det bara en vänlig själ som visar uppskattning. Och säger att det inte brukar vara så fint. Och då blir hela jag varm. Lättad. Och glad. Och tacksam över att jag kan göra folk nöjda. Att jag kan göra nytta.

Då kan jag faktiskt ibland känna mig nöjd över mig själv.

Ahaha ser ni badankan som jag och Anna såg i förrgår? 

Som vem som helst

Första dagen som det inte har känts roligt att cykla iväg till jobbet. Första dagen som jag har frågat mig själv hur jag kan tro att det jag gör ska duga och kallas jobb.

Men ungefär som att solen gick i moln på eftermiddagen när jag kände att det började bränna lite i nacken, så kom berömmet precis när jag behövde det. Hade det varit för drygt en månad sedan hade jag behövt ursäkta mig och fått den där jobbiga känslan av att vara så jävla omständig, otacksam och speciell (med nagativ klang på "speciell"). För förutom berömmen jag fick av två olika människor fick jag även:

 

Tänkte ge colan till pappa eftersom jag aldrig har gillat det, men sedan började jag fundera "är det verkligen jag som inte gillar det?". Så jag drack den. Och nej, det var inte ätstörningsmonstret som talade, det är jag som inte gillar den. Har aldrig gillat cola. Inte i hela mitt liv. Men nu vet jag det. Huvudsaken att jag vågade.

 

När en kvinna kom med glassen en och en halv timme innan jag slutade så gick huvudet igång på högvarv för att komma på närmaste ställe att slänga den på eftersom jag inte kom på någon "bra" orsak till att tacka nej. Men sedan började jag reflektera över mina automatiska tankar och insåg att "varför?". Kring trettio grader i solen nästan hela dagen, glass är gott och jag är ju egentligen helt emot att slänga mat. Och jag tackade, tog emot och åt medan jag körde. Och det kändes coolt. Riktigt vanligt på något sätt. Och jag åt ändå samma middag som jag hade planerat.

Yey för den säger jag bara! Och jag lever. En seger. Skön givetvis. Men den bästa känslan måste ändå vara att slippa den där äckliga känslan av att vara otacksam och "speciell". Bara en helt vanlig säsongsanställd som gör sitt jobb och tackar för berömmet.

 

(PS, Jag menar inte att man måste vara som alla andra och att vara speciell är något dåligt. Jag gillar bara inte den känslan i detta samanhang med sötsaker osv. Alla är vi - och ska vara - speciella på vårt egna och unika sätt! DS)

It's just a simple line, I can still hear it all of the time

Jag har insett att jag kommer få ta emot svåra ord. Ord som är som tagna från ätstörningsmonstret. Fast de är från vanliga människor. Släkt och vänner till och med. Det finns alltid folk som pratar det språket. Bara för att jag försöker ändra på mig betyder det inte att hela världen gör det. 

På min resa kommer jag få möta de som snackar om hur mycket de har gått ner i vikt och vilka dieter de ha prövat när jag precis har börjat kontrollera den kontrollförlust som skrotandet av vågen innebär. 

Det kommer vara de som påpekar för mig, andra och för sig själva vad som är nyttigt och inte när jag precis har köpt en glass trots att tankarna säger något annat.

Det kommer fortfarande vara folk som dömer andra människor efter deras vikt och vänner som kommer klaga på att de själva är för tjocka för ett visst klädesplagg i samma stund som jag har tagit på mig kort klänning.

Det kommer vara folk som berättar hur mycket de har tränat och kan därmed äta lite glass medan jag inte har tränat alls.

Sedan kommer det finnas de som ständigt måste påpeka vilka måltider de har missat under dagen eller hur lite de har ätit just när jag har ätit enligt mitt matschema hela dagen.

 

Folk kommer alltid snacka triggande ämnen. Jag kan inte kontrollera det. Men jag - och alla ni andra som kämpar - har även detta snack att kämpa mot. Inte nödvändigtvis ta kampen att ifrågasätta dem - det kan man göra när den andra kampen är vunnen - men att försöka se bortom deras dumma uttalanden och inse att det inte hjälper en på vägen uppåt. Att de har helt andra förutsättningar. Det är lätt att säga men svårare att göra när kanske ens vän börjar rabbla kalorierna i maten man ska äta. Men det är så svårt att hela tiden befinna sig på ett ställe där triggande snack inte förekommer. För hela vårt samhälle är smittat.

 

Låt inte andras ord stoppa er!

 

Ingenting var som på riktigt så det fanns inget att bli rädd för

Det känns lite som att jag måste skriva någonting snart. Fast det är väl då jag inte borde skriva? För att jag känner att jag måste? 

Och det ligger faktiskt något i det Melissa säger.

Och det är lite så.

Nu är det dock kväll. Men om man bortser från det. Det är helt okej. Bra till och med.

Tror jag.

Jag försöker luska ut om det är så. Eller om jag bara försöker att inte känna.

Men ska jag vara ärlig så känns det faktiskt bra.

Visst har jag tankar som plågar mig även dagar som dessa. Men vissa är jag mer vana vid. Kan hantera.

Det går liksom att leva förbi dem. När de andra tankarna inte är där och gör sig påminda.

För då vet jag inte var jag ska ta vägen. Då känner jag mig jagad.

Nu är det mer att andra tankar följer efter mig. Jag kan inte springa ifrån dem. Men de ställer sig inte heller som en mur framför mig och hånler för att jag inte vet var jag ska.

 

Ungefär så är det.

Men jag vill blogga. Orden kommer bara inte till mig. Jag är i full färd med att springa ifatt dem.

Tillsvidare får jag väl pyssla med annat.

 

 

 

Värvar orkestermedlem

Yes, idag har jag kommit lite närmare mitt mål -  att få Emma med i orkestern.

 

 

Rast = bloggdags

När jag sitter mina åtta timmar på klipparen finns det en hel del tid att använda hjärnan (förutom till att lyssna på musik och försöka att inte välta eller fastna). Som att tänka. Och ni anar inte hur mycket jag har kommit på, så många bra inlägg. Men så fort jag kommer hem glömmer jag allt/har inte det som prio ett. Därför blir det inte så mycket nytt här. Men det finns. Det kommer bara inte fram vid rätt tillfälle. Sedan försöker jag planera in saker efter jobbet för att jag vet att det ger mer meningsfullhet och gör att jag mår bättre. Som att vara med mina - som jag ofta påpekar - fina vänner.

Idag händer dock något som inte händer ofta. Jag umgicks nämligen med Marcus i måndags och då träffade vi vår forna orkesterkompanjon och min barndomsvän Emma (ja, jag känner många Emmor). Det var helhärligt att få se henne och prata om allt möjligt och idag ska vi tre ta och spela lite (och förhoppningsvis locka tillbaka Emma till orkestern). Det är lustigt, hur man inte ses på flera år för att sedan kunna träffas som att det inte var något konstigt alls. Och att trots att man har blivit mycket äldre så har det som inte förändrats så mycket. Samtidigt som man ser den stora förändringen hos andra som man inte har varit ifrån lika länge.

Nu är rasten snart slut så jag ska ta och logga ut.

I know, I am fyndig.

Man kan ibland kolla i backspegeln utan att allt blir helknasigt.

Öppen igen

Det kanske blir så här att jag öppnar och stänger min blogg då och då. Jag vet inte. 

Jag hade en känsla av att jag ville låsa den. Jag gjorde det.

Jag hade en känsla av att jag ville öppna den. Jag gjorde det. 

Men om jag känner att det blir för mycket. Som sist. 

Då kanske jag låser för ett tag. För att ändå kunna känna att jag kan skriva vad som helst. Utan att det upprör på fel sätt.

Men nu. Nu känner jag att jag kan öppna den igen. Känner mig mer stabil. 

Ändå lite kontrollerad.

Apropå ingenting så saknar jag studenten

You have the power to face your demons no matter how they go on time

En sommarkväll tagna ur tankarna

Jag saknade aldrig smakerna. Varken av godis, glass, fika, chips, popcorn, läsk eller saft. Men en sak saknade jag lite under de fyra somrarna; jag saknade att vara med mina vänner, kunna köpa en glass med dem och sitta vid vattnet och mysa. Igår fick jag uppleva det där. Med mina fina vänner. En glass. Ett vatten. En sommarkväll. En gemenskap.

Givetvis var den stunden värd att förevigas trots att glassarna hann bli en enda röra under vägen från kiosk till hamn. Jag kan inte heller påstå att jag hade någon talang att rädda den när den smälte från alla håll och kanter, men man lär sig väl.

I alla fall ett bra avslut på en bra kväll. Att kvällen sedan förstördes av något så vidrigt att jag vet inte vad, är en helt annan sak. Eftersom klipparen fick punka igår och det skulle beställas något nytt så får jag ta ut min ilska och besvikelse genom röjaren tills jag kan komma på bättre tankar när jag träffar fina personer ikväll också.

Help, I have done it again. I have been here many times before. Hurt myself again today and the worst part is there's no one else to blame

Jag var där.

Nu är jag tillbaka här.

Jag är missnöjd.

Men jag känner att jag förtjänar det.

Jag vet varken ut. Eller in.

Hur ska det gå? Hur ska det gå? Hur ska det gå hur ska det gå hur ska det gå?

Panik är en stark känsla. Ångest också. Men man kan väl i alla fall kalla det oro. Och min orosnivå är upp i skyarna. Jobbet. Nästa vecka. Och hela sommaren. De två sista timmarna på dagarna kommer bli perfekta. Men de sex resterande. Fan.

Den andra anställda här - som jag lät ta kommandot - har fått ett nytt jobb och ska sluta. JAG ska alltså vara själv. Ansvar över klippningen i byn. Det är inte så jättefarligt dock, lite klagomål får man väl försöka ta och jag har gjort upp en karta över alla himla ställen jag ska komma ihåg att klippa på. Men. Jag är inte helt ensam. Feriearbetare ska komma som JAG alltså ska leda. Jag är ingen ledare. Jag lyder order. Tänk om de inte lyssnar på mig? Vad ska jag göra? Hur ska jag förhålla mig till situationen? Jag kan inte det här. Jag vill inte jobba mer. Tänk om något går fel. Eller att något händer. Fan jag måste vara social. Vara hon som folk lyssnar på. Det är jag inte. Har aldrig varit boss. Vill inte vara heller. Över mig själv ja. Inte över andra.

Och tänk, jag har ingen som styr över mig. När ska det ta stopp. När det måste vara jag som säger stopp. Inte jobba lite till och lite till. Sluta jobba när det är rast. Annars kommer de avsky mig. Men hur ska jag kunna vara den som säger att vi inte kan jobba när det regnar så mycket? Hur ska det gå? För en med strikta regler.

När det aldrig regnar för mycket. När lathet inte tillåts. När pauser är något som inte existerar. När punktlighet och noggrannhet är viktigt. När perfektionism tar över.

Hoppas jag blir sjuk och måste vara hemma resten av sommaren.

Denna skönhet konmer jag köra runt på.

Att visa sig stark är inte alltid ett stöd

Var äntligen på ett samtal med min DBT-kontakt, vilket var väldigt länge sedan. Det är så bra för varje gång händer det något. Vi sitter inte bara och pratar ut tiden utan att komma någon vart; vi pratar, reflekterar, benar ut, vrider och vänder och gör saker. Så det är verkligen skönt att få komma dit. Speciellt nu när det inte känns så jättelätt precis.

Började som vanligt med en jobbig händelse från veckokortet och som vanligt är allt mycket ljusare efter att ha gjort en kedja över den.

Sedan älskar när jag får mina tankar liknade med något helt annat från en annans perspektiv för det gör ofta snurriga tankar mer klara. 

Vi säger att jag är och fjällvandrar med någon och denne någon tycker det är jättejobbigt och flämtar och flåsar av att gå upp för fjället. Det är inte självklart att om jag då är pigg och alert skapar med motivation och stöd åt personen än om jag erkänner att jag också tycker det är jobbigt. För om jag visar mig "stark" kanske personen börjar klanka ner på sig själv, tycker att hen har dålig kondition och tror att hen är den enda i hela världen som tycker sådant är jobbigt.

 

Det jag vill komma fram till är att om man tycker något är jobbigt och man vet att någon annan också tycker det så behöver inte alltid det bästa alternativet vara att visa sig själv stark och obrydd för att kunna vara ett stöd och motivera. Det kan faktiskt vara bra att erkänna att man också tycker att det är svårt, men att man gör det ändå. Man kan liksom dela på det jobbiga och gå igenom det tillsammans. 

 

 

 

Första juli