Var äntligen på ett samtal med min DBT-kontakt, vilket var väldigt länge sedan. Det är så bra för varje gång händer det något. Vi sitter inte bara och pratar ut tiden utan att komma någon vart; vi pratar, reflekterar, benar ut, vrider och vänder och gör saker. Så det är verkligen skönt att få komma dit. Speciellt nu när det inte känns så jättelätt precis.

Började som vanligt med en jobbig händelse från veckokortet och som vanligt är allt mycket ljusare efter att ha gjort en kedja över den.

Sedan älskar när jag får mina tankar liknade med något helt annat från en annans perspektiv för det gör ofta snurriga tankar mer klara. 

Vi säger att jag är och fjällvandrar med någon och denne någon tycker det är jättejobbigt och flämtar och flåsar av att gå upp för fjället. Det är inte självklart att om jag då är pigg och alert skapar med motivation och stöd åt personen än om jag erkänner att jag också tycker det är jobbigt. För om jag visar mig "stark" kanske personen börjar klanka ner på sig själv, tycker att hen har dålig kondition och tror att hen är den enda i hela världen som tycker sådant är jobbigt.

 

Det jag vill komma fram till är att om man tycker något är jobbigt och man vet att någon annan också tycker det så behöver inte alltid det bästa alternativet vara att visa sig själv stark och obrydd för att kunna vara ett stöd och motivera. Det kan faktiskt vara bra att erkänna att man också tycker att det är svårt, men att man gör det ändå. Man kan liksom dela på det jobbiga och gå igenom det tillsammans.