Jag undrar om jag mår bra.

Eller om det bara är som första året av gymnasiet.

Att jag inte orkar ta tag i allt inombords, utan väljer den lätta vägen. Men någonstans vill jag verkligen inte tro det.

Jag vill tro att jag faktiskt mår bra. För de senaste veckorna har jag levt fruktansvärt bra i jämförelse med innan. Och jag som trodde att de här veckorna skulle bli de värsta. Jag har nämligen varit helt utan kontakt med mina lediga kontaktpersoner.

Sommarlov innebär ingenting från skolan. Men detta innebär ingenting någonstans ifrån.

Men det har gått bra.

Fast analytisk som jag är börjar jag söka efter svar på frågor som inte egentligen fanns från början.

 

För jag märker att jag både mår bättre och sämre när jag får träffa mina kontaktpersoner. Bättre för att det är en trygghet att komma dit för att jag då av någon anledning mår sämre övriga timmar av dygnet. Är det för att jag måste gå in på djupet och möta allt som är jobbigt som gör att det känns som att jag mår sämre? Att det kommer upp till ytan och gör att jag får se verkligheten? Gör jag nu som jag gjorde i ettan och polerar över det som finns där inne för att slippa känna det jag gör på behandlingarna? För att det är lättare att ta bort det lilla och leva med det stora undanskymt?

 

Varför tänker jag så mycket? Varför är jag inte nöjd?

Fast det är egentligen det jag är. Nöjd som det är just nu.

Det känns jobbigt att fortsätta behandlingarna igen. För då måste jag komma i kontakt med det där jag inte försöker låtsas om. Eller det där som inte finns. Jag vet inte.