Det är nog verkligen så. Istället för att stanna upp, snegla lite bakåt och se var man är i dagsläget så försöker man förtvivlat se bortom horisonten och när man inte ser målet kan det vara svårt att se någon mening.

Igår stannade jag upp. Och kollade på torsdagen. Och vad som hände. Och vad jag gjorde. 

Och vad fan. Jag gjorde det ju.

Det var träning och massa negativa tankar kom upp. Och vi som skulle springa i slutet på träningen. 

Ångesten började tränga sig fram med tankarna. Jag lät dem. Och var på väg att ge upp. Men sedan blev jag förbannad. Och trängde bort dem. Ångesten drog sig sakta tillbaka. Och jag var med som vem som helst.

 

Bara det är något bra. Ett steg i rätt riktning. Att jag endast har skadat mig själv en gång på 69 dagar är också något (så klar bättre med 0). Visst att det blev högre siffra än noll på impulser på veckokortet i förrgår efter löpningen, men hey, jag gjorde inget. Vad gjorde jag på kvällen då? Jo jag åt en glass! Och tänk vad mycket framåt det också har gått med maten. Fyra dagar i rad har jag ätit frukost, lunch och middag. Och hör bara, jag har ju för fan brutit mitt fem års gamla löfte i sommar.

 

Och alla tvångstankar som har bossat över min vardag är mer som några myggor som kommer och sticks lite då och då. Eller som myggorna här uppe i Luleå - många som man lägger märke till, men man smäller de flesta och därför lämnar de inte så stora avtryck. Tankarna finns där, men jag går ofta emot dem och märker att det inte är så farligt. Vissa gånger ältar jag inte ens det i flera timmar efteråt, utan jag - hör och häpna - glömmer bort det. Somliga tankar är givetvis mer styrande än andra, men bara det att jag inte är helt kontrollerad av dem är ju faktiskt något.

 

Allt som är framåt är något.

Ett steg framåt är ett steg framåt och det är betydelsefullt!

Och om man stannar upp och kastar en blick bakåt kan man se att ett steg faktiskt kan vara två, tre eller flera steg. Ett steg bakåt däremellan är dock inget som river allt, det gäller bara att sträva framåt igen och se att  man - trots fallet - har kommit så mycket längre än var man var från början. Och om man tycker sig stå på samma plats så får man titta på de erfarenheter man har fått och då inse att man faktiskt inte står så långt bak som man tror.