Inte bekräftat av någon gullig gubbe eller gumma. Nej, av min chef. Som förvisso hade pratat med några bybor som delade samma åsikter som han; att det inte har sett så här bra ut på över 25 år. Att man sedan får höra att man till och med gör det bättre än personen man ersatte (min handledare förra året), gör ju inte saken sämre. Jag har svårt att ta till mig beröm och tro att folk faktiskt menar det, men chefen kan väl inte bara ljuga för skojs skull? Ja, jag hittar massvis med anledningar till varför han skulle göra det, men jag ska försöka strunta i dem och suga åt mig allt som en tvättsvamp.

Dock svårt när det enda jag funderar på när jag sitter på den där klipparen är vilka olika anledningar det finns för folk att komma ut och klaga. Att jag inte har klippt där på länge, att "det är så dags nu". Att jag för oväsen. Att jag kör vårdslöst. Att jag inte behöver klippa två varv trots det tjocka gräset. Att jag klipper bort fina blommor. Att jag är på fel mark. Osv osv... 

Allt för att kunna stå till svars när det kommer ut någon. För jag försöker ju bara göra mitt jobb och göra alla nöjda. Jag gör allt av en anledning. Men inte för att göra någon upprörd.

Känslan när man ser någon komma mot en och be en att stanna... Trots trettio grader plus så fryser jag till is. Hatar om jag inte lever upp till förväntningarna.

Också blir man då stannad...och är beredd med sina svar...men oron är ofta där i onödan. Inte kommer det någon som skriker åt en eller är arg för att maskinen låter. Nej, oftast är det bara en vänlig själ som visar uppskattning. Och säger att det inte brukar vara så fint. Och då blir hela jag varm. Lättad. Och glad. Och tacksam över att jag kan göra folk nöjda. Att jag kan göra nytta.

Då kan jag faktiskt ibland känna mig nöjd över mig själv.