Första dagen som det inte har känts roligt att cykla iväg till jobbet. Första dagen som jag har frågat mig själv hur jag kan tro att det jag gör ska duga och kallas jobb.

Men ungefär som att solen gick i moln på eftermiddagen när jag kände att det började bränna lite i nacken, så kom berömmet precis när jag behövde det. Hade det varit för drygt en månad sedan hade jag behövt ursäkta mig och fått den där jobbiga känslan av att vara så jävla omständig, otacksam och speciell (med nagativ klang på "speciell"). För förutom berömmen jag fick av två olika människor fick jag även:

Tänkte ge colan till pappa eftersom jag aldrig har gillat det, men sedan började jag fundera "är det verkligen jag som inte gillar det?". Så jag drack den. Och nej, det var inte ätstörningsmonstret som talade, det är jag som inte gillar den. Har aldrig gillat cola. Inte i hela mitt liv. Men nu vet jag det. Huvudsaken att jag vågade.

 

När en kvinna kom med glassen en och en halv timme innan jag slutade så gick huvudet igång på högvarv för att komma på närmaste ställe att slänga den på eftersom jag inte kom på någon "bra" orsak till att tacka nej. Men sedan började jag reflektera över mina automatiska tankar och insåg att "varför?". Kring trettio grader i solen nästan hela dagen, glass är gott och jag är ju egentligen helt emot att slänga mat. Och jag tackade, tog emot och åt medan jag körde. Och det kändes coolt. Riktigt vanligt på något sätt. Och jag åt ändå samma middag som jag hade planerat.

Yey för den säger jag bara! Och jag lever. En seger. Skön givetvis. Men den bästa känslan måste ändå vara att slippa den där äckliga känslan av att vara otacksam och "speciell". Bara en helt vanlig säsongsanställd som gör sitt jobb och tackar för berömmet.

 

(PS, Jag menar inte att man måste vara som alla andra och att vara speciell är något dåligt. Jag gillar bara inte den känslan i detta samanhang med sötsaker osv. Alla är vi - och ska vara - speciella på vårt egna och unika sätt! DS)