I början var jag tveksam. Jag kände inte igen mig. Inte som jag gjorde första gången jag läste om ätstörningar i nian. Men ju mer jag läser om diagnosen (Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning), ju mer får jag svar på varför saker och ting är som de är. Kanske hade jag svårt i början att acceptera. Det handlar ju om att ha svårigheter med att kontrollera känslor. Och just det där med kontroll. Det är känsligt. Eller snarare kontrollförlust. Jag har väl kontroll över mina känslor? Fast nä, jag har nog inte det har jag kommit på.

Och det förstör för mig.

Därför tror jag verkligen på DBT-behandlingen som jag ska börja till hösten. En långsiktig plan som verkligen tar tag i det hela. Och de ser problemet ur ett ganska logiskt perspektiv. Som denna bild:

 

 

 

Och eftersom jag har varit i kontakt med allt utom droger, alkohol och farliga situationer så borde ju detta verkligen passa mig. I början förstod jag inte riktigt men nu tycker jag bilden är väldigt logisk. Det är väl klart att det är så där! När känslor kommer får man en impuls att göra något om man inte vet hur man ska kontrollera dem och det gör att man visar olika symptom på grund av problemet.

Om det nu gav någon klarhet.

 

Hur som haver så ser jag faktiskt framemot den här behandlingen och jag känner inga tvivel på att det kommer gör mig något dåligt. Ärligt talat så verkar den som någonting som skulle göra nytta hos de flesta. Jag tror jag väntar med att berätta om själva behandlingen tills den har börjat för trots att jag har fått information är jag ju inte helt insatt eftersom jag aldrig varit med om det. Det kommer i alla fall vara två timmar färdighetsträning i grupp per vecka + en timme individuellt med sin behandlare. Färdighetsträningen verkar bra, men folk...ahahaha... Jag är inte en social varelse....