Passande bild för dagen







Sometimes I don't wanna feel

And forget the pain is real



We are stronger from every scar

Det andra av mina två kritetier som finns för när jag väljer kläder är "måste täcka mina ärr".
Men nu börjar jag ifrågasätta det.
Varför ska jag hindras från att ha på mig vissa kläder för att det inte är socialt accepterat?
Varför ska jag gå omkring hela sommaren i långärmat?
Nä, jag ska inte behöva täcka mina ärr. 
Det kanske provocerar, men är det inga öppna sår. Det är ärr.
Men det finns så många fördomar.
Bara för att vissa av dem ser ut som de gör. Då vet folk. Då tror de att de vet allt.
Förra sommaren kunde jag gå med öppna sår. För folk som inte vet om problematiken tänker inte längre.
Jag kunde gå där och säga "har spelat fotboll". Och alla trodde på det.
Det var skönt. Men nu är det en skrämmande tanke att gå kortärmat.
Men det borde inte vara det. Fördomar borde inte stoppa mig. Inget borde stoppa mig. Annat än öppna sår.
Ärren försvinner inte, men jag behöver inte göra nya. Om jag låter det förbli bara ärr, ska jag då våga?
Jag kan ju inte gå med långärmat resten av livet.
Och som sagt, mina ärr visar var jag var och inte var jag ska.
Jag har massvis inombords, men bara för att vissa är på utsidan ska de inte vara svårare att gå vidare.
Och att gå vidare från detta. Är något jag vill.
 
 
Och det är ju så det är.
Alla har olika anledningar till varför man skadar sig själv, men det är inget tecken på svaghet. För vissa är det kanske det som har gjort att de har kunnat fortsätta leva.
 

Våga prata psykisk ohälsa!

(Som jag skrev i det tidigare inlägget är detta gammalt. Därför stämmer inte allt, men jag publicerar det ändå. Och allt som händer just nu, det tar jag en annan gång.)

 

Man kan berätta om operattioner. Man kan skriva om reuamtism. Man kan uppmärksamma brutna kroppsdelar.
Och jag förstår, verkligen förstår, inte varför det ska vara så förbjudet att ta upp det abstrakta. Det som inte alltid går att sätta ord på. Det borde inte kännas så svårt att ta upp det här. Men folk blir obekväma, kastar ur sig saker där de inte har någon aning om konsekvenserna. Därför är det svårt. Men bara för att det är det ska jag göra det. För ju fler som visar att det inte är förbjudet att prata om, desto närmare ett accepterande kommer vi. Det ska inte vara konstigare att ha till exempel en bipolär sjukdom som att ha ledvärk eller halsont.

 

Inget går ju att jämföra, allt är jobbigt på olika sätt för alla.Och det är just det, en psykisk sjukdom ÄR jobbig. Så man ska kunna prata om det också. Man ska inte ses som pestsmittad för att man har panikångest.

 

Och fortfarande, man är inte en diagnos.

 

Jag har väntat länge med att publicera detta inlägg. För att jag har varit rädd. Jag är rädd. För man ska inte vara för öppen, för personlig på internet - vem som helst kan ju se - och bla bla bla. Men ingen hade sagt något om det om jag hade berättat om cancer, eller skolios. Så det borde inte vara någon skillnad. Men ändå är det på så vis. Så jag gör det ändå. För att jag vill inte vara med och bidra till tabubeläggningen om psykisk ohälsa. För att jag hoppas på att det en dag inte är några konstigheter. Att det är lika okej och tas på lika stort allvar som vilken sjukdom som helst. 

 
 
 
Jag har tidigare berättat lite ytligt om ätstörningen, gett små hintar om annat.

Men aldrig om självskadebeteendet (UPPDATERING: jo, det har jag)
Aldrig om depressionen (jo)
Och aldrig om alla tvångsmässiga beteenden

 

Inte heller det senaste har jag tagit upp. Förmodligen för att jag knappt vet själv. Och för att jag har svårt att inse. Men jag upprepar för mig själv om och om igen: jag är inte min diagnos. Emotionellt instabil personlighetsstörning

 

Jag har aldrig berättat om överdos 1 då jag stannade hemma från skolan tills jag var kapabel till att ta mig dit

Aldrig om överdos 2 då jag sov bort en dag och sedan ramlade ihop för att kroppen var helt fucked up
Inte heller om överdos 3 då det blev akuten och den första natten på psykiatrin
Eller om överdos 4 som jag misslyckades med trots större dos än gången innan
Eller om jullovet som spenderades på sjukhusets avdelning 32
Och jag har aldrig berättat om vad som hände när jag blev utskriven  trots att jag mådde som sämst. Jag har aldrig berättat om dagen då jag försökte ta mitt liv, överdos 5
Varken om det, eller nästa dag på akuten som är en stor minneslucka, eller natten därefter som var fylld av hallucinationer. 

 

Och jag har fått höra att det är roligt att jag ser ut att må så bra. Bland annat direkt efter utskrivningen efter överdos 3. Jag har även fått höra att jag är väldigt duktig på att camouflera mig, vad jag känner. Det är förmodligen därför jag fått höra det andra.
Men det skrämmer mig ändå hur mycket man kan gömma.
Nej, det går inte att se hur folk känner och vad man tänker. "Vi läcker vad vi tänker", nja jag vet inte
riktigt om det stämmer något vidare.

 

Jag tänker främst på det faktum att jag har en ätstörning men inte stämmer överänns med den bilden som media visar att är en person med en ätstörning är - det vill säga en med anorexi. Under en tid var jag underviktig och då trodde folk att jag mådde dåligt, att jag var sjuk, och alltså blev allt bra bara för att jag gick upp i vikt, vilket inte alls är fallet - det sitter för fan inte i vikten! Men det förstår inte alla för de kommer bara i kontakt med den del som media visar och så klart tror de att det är sanning för det är det längsta man kommer när det gäller att prata om psykiska sjukdomar. Och förutfattade meningar skapas lika snabbt som ogräset växer.

 

Att höra att "det är bra att man har kommit så långt", bara för att folk inte vet bättre, när man mår sämre än någonsin är inte speciellt uppiggande, men man låter folk fortsätta tro det för det andra är inget man pratar om. Det är förbjudet.

 

På grund av det mår man inte bättre.

På grund av det blir det inte lättare att få andra att förstå.

På grund av det minskar inte fördomarna.

Och på grund av det ökar inte heller acceptansen gällande psykisk ohälsa.

Vi måste våga prata! Vi har inget annat, vi kan inte läsa tankar.
Psykisk ohälsa är psykisk ohälsa. Det händer i huduvet. Det går inte att se. Men det är inte mindre viktigt för det.

 


Det är så svårt, jag vill hjälpa när du är så här ledsen

Du är snäll, du är alldeles för snäll för ditt bästa.
Du vill alltid alla så väl.
Du är skör, jag vet du har varit med om det mesta.
Det finns så många ärr i din själ.
Vill du gråta, så lägg ditt huvud här på min axel.
Gråt tills alla tårar tar slut.

Ge mig det mörka, ge mig det svåra. 

Jag lovar jag orkar, jag bär åt oss båda.


Bakom en tjock fasad kan du hitta vad som helst

Jag pratade nyligen med en vän om hur lätt det är att dölja saker för andra, hur man mår till exempel. Läskigt lätt. Sedan stötte jag på detta citat i ett gammalt inlägg av Johanna där hon citerar en artikel från DN:
 
”Ortorektikern kan vara någon som många ser upp till. En förebild. När en frisk människa har ätit frukost och lämnat på dagis innan jobbet har en ortorektiker även hunnit springa en mil. När kollegerna äter lunch tillsammans tar ortorektikern tonfisksallad. [...] Folk ser upp till personer som klarar av att tacka nej. Sådana som springer fast det regnar ute, som alltid hinner till gymmet och alltid äter rätt. Men till slut blir det så rätt att det blir fel. Den hälsofixering som råder kan göra att vi far illa eftersom det har blivit för överdrivet.”

Och jag inser hur fruktansvärt lätt det är  dagens samhälle. Speciellt detta fenomen eftersom de mest extrema beteenden lätt kan viftas bort - eller klassas som normala. Bara för att det ser ut som det gör idag där var och varannan går på en diet eller tränar så fort de har en ledig tid. Därför är det så svårt att se var gränsen går. Vad är ätstört och vad är helt enkelt bara ett vanligt liv? Det går inte att se hur lätt som helst eftersom det är tankarna som är just gränsen. Mår man bra i det man gör (på riktigt alltså, inte genom att man matar ätstörningsmonstret) eller får det en bara att känna ångest och misslyckande? Om jag skulle kolla på utsidan på den fjorton-/ femton-/ och sextonåriga tjejen jag var i åttan till nian så hade jag lika väl kunnat säga att jag var en klok och glad tjej som bara tog hand om mig själv. Men jag känner den flickan bättre än så. På ytan var det bara glädje och medvetenhet, medan det handlade om tvång och livsmedelsförbud på insidan.
 
Gränsen är hårfin. Och det är otroligt lätt att dölja vilken sida man är på. Allt som händer inuti går att undanhålla från de flesta. Bara ett litet leende eller några ord. Det skrämmer mig. För, trots att man försöker vara uppmärksam, kanske bry sig lite för mycket om hur andra mår, kan det vara en hel hop med människor i ens närhet som mår dåligt av olika anledningar. Jag vet, man kan inte ta ansvar över alla på denna jord, men ändå önskar man att man i alla fall kunde göra något. Det kan man inte när man inte har en blekasta aning om vad som händer innanför pannbenen hos de i omgivningen.
 
 
Att folk sedan tror att man döljer något när det i själva verket är bra får man väl tyvärr också räkna med.
Så för att slippa det, försök berätta hur det är från första början - det blir lättare att handskas med problemet i förhållande till andra i framtiden. Och då slipper man ju det problemet att ingen tror på en.
 
 
Fick förresten en jättegullig kommentar som typ gjorde min dag! Jag säger ju att jag älskar kommentarer

Help, I have done it again I have been here many times before

 
Mina slutsatser efter dagens jakt:
1, Jag kommer inte kunna ha min klänning på studenten
2, Jag har därmed slösat massvis med pengar på den
3, Jag kommer inte kunna ha en vit klänning överhuvudtaget
 
Men jag plågade i alla fall mig igenom detta uppdrag. Att fota och sådant som jag skulle göra idag, blev inte riktigt på tänkt sätt... Mitt notställ var finare i  klänningen så det blev så istället.
 
Annars har jag hittat en kärlek idag. Berättar mer om det någon annan dag!
 

Tack Tumblr. Tack Los Hombres de Paco

Hittade ett så passande citat nyss från Los Hombres de Paco på tumblr, liksom många andra bra citat så klart. Men detta var så rätt. Just nu liksom. När jag befinner mig i gränslandet. Eller bara tvivlar. Och är osäker. Och inte vet någonting alls. Och är helt vettskrämd. 
 
Ungefär:
"Det är inte dåligt att vara rädd. Det dåliga är att låta rädslan dominera ditt liv för då kommer du inte ha något liv. Bara rädsla."

Tankar virvlar omkring. Krockar med känslorna. Och kör över förnuftet.

 
Det finns så mycket i mitt huvud. Som måste ut.
Men det är fast. Där inne. Och river. Sliter. Biter.
Och jag vet inte vad det är. Och jag känner mig därför tom.
Trots att jag vet att det är fullt. 
Så full så jag är tom. Så tom så jag är full.
Tankar. Känslor. Frågor.
Inget förnuft. Ingen logik.
Okontrollerat virvlar alt runt där. Som under rusningstrafik där alla kör efter sina regler.
 
Fortfarande fult. Ännu fullare. Ännu rörigare
Natten väntar på mig. Inte för att låta mig sova, eller ens vila, men för att hålla koll.
Och orden tog precis slut. Jag måste gå. Innan natten hämtar mig.
 
 
 

 

Man vet vad som är rätt. Man vet vad som är fel.

Men ibland är det svårt, att välja det som gör en hel.

Now I gotta try to keep it inside. These words, are better left unspoken.

Den där stenen som slog ner mig, som jag har pratat om, hänger liksom i ett slaggs gummiband eller något. Den finns där och studsar tillbaka lite då och då under dagen. Det känns inte så lägligt att något sådant skulle komma nu, som att det inte är nog mycket att slåss mot där inne i huvudet. Å andra sidan kanske det var bra att det kom nu när jag ändå har ett ställe att vara trygg på. Där jag går på rätt väg. För det är så många människor som leder mig upp på den om jag trampar fel. För det kan jag göra. Men jag vägrar att ha sönder den botten som jag har legat på. Stenen slår omkull mig. Och det tar jävligt hårt. Men trots att det sätter igång alla tvivel jag har, kan jag inte låta det bryta ner mig långt ner. Jag vet det. För jag är så säker på min sak. Men det kommer som knivar. Och sticker och skär. Men som sagt, jag börjar så smått ta vara på det stödet jag har och de hjälper till att knuffa bort stenen. Förhoppningsvis blir detta inte något som gör mig sömnlös under någon längre tid. Men just nu  gör det ont.
 
 

Deep down inside, it cuts like a knife

 

Det är min tur att låta det va. Det är min tur att må bra

Denna vecka har varit lite upp-och-ner. Överallt. Men idag tog jag mod till mig och tog emot hjälpen jag fick utan att tänka att jag tar någons tid eller är besvärlig. Och tänk så bra det kan vara! Hon fick mig att se från ett annat perspektiv och nu tror jag att jag klarar den här stora stenen som kom och slog ner mig. För jag vet vad jag vill och att jag inte är kvar där jag var för ganska precis ett år sedan. Det gör ont att påminnas om hur det var, att det tog så lång tid innan jag fick någon form av riktig insikt. Eller om man ska kalla det mod eller motivation. Om jag hade vetat då. Hur mycket skit jag skulle få gå igenom. Innnan jag ens tog ett steg framåt. Då är jag osäker på om jag hade orkat göra något. Eller kanske hade jag insett att jag inte vill slösa bort tid, bara få det överstökat, bara komma igång. Men det har varit. Ingen idé att grubbla på om eller vad som hade kunnat hända och så vidare. Det gäller att ta beslut. Att ta dem flera gånger per dag. Att göra de där konkreta sakerna man faktiskt kan göra för sig själv. För jag vet vad jag vill. Jag vet var jag vill. 
 
Efter dagvården träffade jag två av mina fyra fina och om det än så bara var dryga timmen så var det underbart som alltid och dessutom ska vi ses ikväll, då även med en tredje fin. Vi har så mycket att prata om, skratta åt och bara ungås så de två och en halv timmarna igår efter skoltid  i skolan (fyra till halv sju), räckte inte riktigt till. Men snart ses vi igen så jag klagar inte. Mina underbara. De gav mig lite kraft idag som jag hade användning av när jag och min behandlare, vi kan kalla henne C, skulle träffas på stan för att gå på ett café. Tack och lov började vi så lätt som möjligt, med lite folk och inte något med allt för mycket ångestinnehåll och efter lite prat gick allt ändå bra. Sedan gjorde det ju inte saken sämre av att jag träffade finaste pultis på bussen och sedan pratade med en annan vän i telefonen en lång stund. 
 
Jag har diffusa planer inför helgen, men jag vill inte oroa mig. Jag vill kriga. Jag vill kämpa. Jag vill vinna tillbaka livet. För jag känner att jag inte har något annat val längre. Det är någonting bättre eller så är det ingenting alls. Och jag vet vad jag väljer. För jag vet att bara för att någon annan mår dåligt, betyder det inte att jag inte har rätt att må bra.
Jävlar vad mycket det blev nu....
 
 

 

I don't know when but I know now, together we'll make it through somehow

Jag är så otroligt lättad. Jag får en till chans. Och allt är tack vare min fina Emma.
Imorgon börjar jag en till period på dagvården och jag är mer motiverad än någonsin.
För jag inser att det finns saker att kämpa för. Det är inte bara ett stort, svart mörker.
Och jag inser också vad jag behöver göra. Vilka som är mina fallgropar. Och att detta varken fungerar eller är något jag vill. För nej, det har inte gått bra. Det har varit ett helvete. Det har inte kännts bra att sluta. Det gick inte ens bra under förra perioden. Jag valde inte rätt väg när jag kom till korsningen, jag vände om och gick tillbaka till det trygga. Nästan varje gång.
För det gick ju bra på dagarna. Jag gjorde det jag skulle. Men nu vet jag att det inte räckte.
Det är lätt att vara efterklok, men det är inte ofta man har någon nytta av det. Nu har jag det. Och jag känner mig riktigt redo. Jag har trott att jag har varit det förut. Men det har aldrig känts så här.
För jag har fått det bevisat så många gånger. Att varje gång jag har tänkt att det fungerar att leva så här. Har jag haft fel. 
Det går att överleva, inte att leva.
Och nu, mer än någonsin vill jag leva.
För det finns något att se framemot. Det finns mycket.
Och jag vill kunna njuta. Jag vill kunna leva. Fullt ut.
Men framförallt vill jag kunna leva de där vanliga dagarna.För det är ändå av dem det mesta av livet bygger på. Och jag vill inte vara rädd. Jag är så less på det. Att något ska få göra mig så liten. Att jag inte ens vågar vara med mg själv.
Och jag vill kunna tacka min fina vän. För att hon hjälper mig. För allt hon gör för mig.
Jag vill göra något för henne.
För det är fortfarande svårt att säga att jag vill göra det för mig. Att inse att jag är värd det.
Men tills vidare, hon är värd det. Och jag gör allt för henne.
Och jag tror faktiskt på mig själv.
 
 
 
 

Don't lose yourself or your hope

Att klamra sig för hårt fast vid något kan skada.
Men att ha något som håller en uppe.
Om bara så ett tag. Kan vara värdefullt.
Och då bör man ta vara på chansen.
Och klamra sig fast. Hårt, hårt, hårt.
För att rädda sig själv.
Från sig själv.
Från nuet.
Från smärtan.
Inte tänka på något annat än att klara det just nu.
Stunden då det inte finns något att hålla i, den kommer.
Antingen får man ett stadigare grepp om något annat.
Eller så faller man hårt.
Men det är värt att chansa.
För att slippa smärtan för ett tag.
Det kan vara värt att ta smällen.
Och leva på hoppet så länge det går.
 
 
Och jag försöker säga till mig själv att det är härligt.
Att ha hopp.
Men ändå så plågsamt.
För det finns en väntan som aldrig vill gå över.
Och tiden känns så lång.
Men man borde njuta av den.
För där det finns hopp är det ändå lite fint.
Så njut nu för fan!
Dommen kommer.
I sinom tid 
 

Jag sitter vid fönstret i mitt rum och blickar ut över stadens alla ljus

Ibland funderar jag på om jag ska börja vara helt ärlig. Eller om jag ska fortsätta vara lite så där halvärlig.
Jag börjar skriva. Men raderar allt igen. Funderar. Reflekterar. Tänker efter.
Kanske borde vara helärlig på riktigt först?
Men det är så mycket lättare att skriva. För då tvingar jag mig inte på någon att lyssna.
Då vet jag att ingen kanske bara står där och blir uttröttad av mitt tjat.
Och ingen som säger att jag bara löjlar mig.
För det är ingen som kommenterar sådant.
Och man vill inte hälla kilovis med salt i det redan öppna såret.
 
Men jag börjar skirva igen.
Och jag blir rädd. För det är jag som jag skriver om.
Är hon jag?
Också börjar jag reflektera.
Och radera.
Men jag har ändå fått ut lite. Trots att det är jag som lyssnar.
Och allt blir så riktigt. 
Och jag blir rädd igen.
För att jag inte inser.
När jag inte tar upp det ovanför ytan, inser jag själv inte.
Kanske jag inte vill det.
För att det känns så overkligt.
Så långt borta.
Men ändå så nära.
 
 

Dom såg mig som någon annan och jag kände mig som det

Jag har blivit dåligt på att formulera mig på sistone.
Eller på att ens veta vad jag känner för den delen.
Förutom allt som är uppenbart. Som alltid finns där.
Men det är översiktligt. Jag behöver mer konkret.
För jag blir galen av detta. Att inte veta. Att inte få ur mig.
Att sedan det jag säger inte spelar så stor roll gör väl inte saken lättare.
Känslan att inte bli förstådd.
Frågan "hur ska jag formulera mig?!"

Och alla frågor innanför pannbenet.
Alla viljor som vänder lika snabbt som minutvisaren på klockan rör sig.
Men innerst inne finns en vilja. Som står stilla. Tror jag i alla fall.
Det fanns ett hopp också, men det är borta.
Och jag fortsätter famla runt.
Tills jag hittar något att greppa tag vid.
Eller faller hejdlöst ner.
 
 
 
En annan fråga jag funderar på är om min Emma är hemsk eller om hon bara är världens bästa vän helt enkelt. Satsar nog på det sistnämnda. 
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0