Jag har tänkt på detta en hel del...

Det där med att bli diagnostisrad kan skrämma många, men det är ju inte så att man blir en annan person för att man får en diagnos. Det betyder bara att det finns ett namn på något eller några av ens beteende/-n, att det finns flera andra som uppvisar samma saker. I och med det kan man sedan få den behandling man behöver för att bli bättre. Det ska inte vara något skamfullt, se det mer som en förklaring på varför det är som det är. Om man får en diagnos är det ju en fastställning av något, men man har faktiskt varit på det sättet innan man blev diagnostiserad. Det kan ha varit under en lång tid. 

 

Så bli inte rädd för någon som berättar om sin diagnos. Döm inte någon utifrån en diagnostisering. Ingen är sin diagnos. Alla är vi människor. Oavsett!

 

 

Jag vet var, jag vet inte hur.

Har trasslat in mig någonstans utan att jag märkte det.

Och ingen såg. Inte ens jag.

Men när jag väl är medveten, är jag så förbannat hänsynsfull.

Inte besvära, inte ta plats, inte ta emot.

Allt på min egen bekostnad.

Fast vad gör det egentligen.

Jag är ändå inte värd det.

Och vad ska jag med det till. När jag vet hur.

 

Denna rad borde vara på repeat i mitt huvud. 

Påminna mig själv om att jag måste vakna.

Men det är inte så lätt.

Eller egentligen är det väl det.

Men jag är väl inte så engagerad, eller något.

Tack och lov är det söndag idag.

Alla söndagsrutiner är avklarade och imorgon börjar vecka åtta.

Nu är det tillåtet att känna.

Jobbigt. Men en lättnad.

Och jag vet. Att imorgon ska jag någonstans.

Någonstans där jag inte varit på länge.

Och det ska bli så himla skönt.

Därför vågar jag känna.

Hoppas jag somnar också.

För jag vill inte känna för länge.

Och inte för mycket. Fast det blir det hur som helst.

Jag säger ju det, jag suger på lagomt.

 

 

 

Jag skriver ett sådant här tråkigt och onödligt inlägg. Ett sådant som jag inte gillar att skriva.

Men vad gör man inte för att blockera känslorna?

Tänk att snart har även den femte vecka gått. Helt otroligt. Snart är det slut och skollivet börjar.

Vi var bara två (av fyra) idag, lite tomt men det fungerar. Fick titta, klämma, känna, lukta och smaka på ett russin (minns fortfarane hur det där himla russinet såg ut!). Värst var ju att behöva ha den jäveln i munnen så länge, känna, tugga och svälja. Blä för russin! Torkad frukt är inte min grej. Var även på mitt andra möte med min eventuella behandlare i DBT. Just nu håller vi på och reder ut om DBT är något som passar för mig. Jag vet inte riktigt... Det verkar jättebra och jag hade gärna velat gå det, men det känns inte som att det är för mig. Jag vet inte...eller så är jag bara förvirrad. Lär väl se vad som händer. Ska läsa på lite mer om olika saker och fundera. Och fundera ännu mer. Kanske någonting vettigt kommer upp i skallen. Nu ska den väl få ta och vila. Eller inta en ytlig vila. Den brukar ta ett extra nattskift ganska ofta.

 

Ingen dag jag vill ha kvar i minnet. Tack och lov har man turen att vara ett telefonsamtal bort från lite lugnande prat. Handarbete i all ära, men när inte ens det fungerar, har man alltid något, eller snarare någon, att stötta sig mot. Allt försvinner inte, men man blir oftast kapabel till att fungera normalt efteråt. Det är guld värt att man inte är ensam i denna värld.

 

Det är alldeles för många tankar och känslor.

Det är okej att känna, men vad gör man när det blir för mycket?

När man vet att allt är så starkt.

Man håller inne. För att bete sig acceptabelt.

Men bara ventilen öppnas lite, om än lite, kommer allt ut.

Bomben sprängs.

Och det kommer som en våg.

Som en stor, stor våg.

Okontrollerbar.

Tills man lyckas hitta ventilen och stänga av.

Då blir allt lugnare.

Och hanterbart.

Och falskare.

Och bomben börjar ticka igen.

 

 

 

Första gången jag kom dit

 

 

 

Och första gången jag kom dit dit

 

Jag hade så mycket att skriva. Nu är allt borta.

Vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Vill krypa ur skinnet och försvinna.

Hatar att ha mig själv som sällskap.

Känner bara hur jag drar mig själv.

Vill till tryggheten. nu.

 

Somliga dagar behöver jag bloggen för att skriva av mig.

För att allt är piss.

Andra dagar förmår jag mig inte ens att starta datorn. Eller att göra någonting alls faktiskt.

 

Det är löjligt vad dåligt minne jag har. Men det har gått hela två veckor av toppmående så jag blev så förvånad när allt rasade igen. Pang poff!

Hur står man ut? När man inte orkar någonting. Fast man orkar inte heller bara vara. Det är stressande.

Men vad gör man? När inte ens pyssel ger en energi. När man - om man lyckats ta sig till pysselrummet det vill säga - bara sitter och stirrar på koppen? Eller när den lätt gråa väggen fastnar på ens näthinna i över en halvtimme?

Jo, man försöker att sätta lite färg på den där koppen. Men är löjligt nära till tårar.

Man försöker le och skratta med andra människor. Fast man helst hade varit ensam under täcket.

Man döljer allt som smärtar och intalar sig själv att det finns hopp. Trots att meningen med allt har försvunnit på en sekund.

 

Vill inte sova. Vill inte vara vaken. Vill inte vara i idag. Vill inte ha imorgon.

Ingenting är bra. Ingenting är dåligt. Ingenting duger.

Det kan tyckas som att det enda vi gör på dagvården är att pyssla. Inklusive det, äta och vila så är det väl det som oftast händer - utvändigt i alla fall. Det verkar lätt. Men vi är inte där för att pyssla. Vi är där för att få tillbaka det riktiga livet. För att må bra. För att få hjälp på traven. Men vi pysslar för att det är ett bra sätt att hantera tankarna på. Ångesten. Vi pysslar istället för ångestattackerna. Istället för att kräkas. Istället för att hetsträna. Istället för att skada oss själva. För att det helt enkelt fungerar för oss som gör det. Andra vilar, det fungerar för dem. För mig skapar det bara ännu mer ångest. Men kanske är det något jag måste träna på ibland, en lite längre vila. Bara vara, inte skriva, inte rita, inte läsa, inte smsa. Bara, bara vara.

 

Som jag har beskrivit det kanske det till och med låter roligt. Men det är ett sju timmars hårt arbete - utan rast. Det tar på krafterna. Därför vill jag försöka fokusera på det positiva under dagen. Eller i alla fall lite översiktligt. Inte djupt. Inte svart. För det orkar jag inte. Men för den skulle är det ju inte lätt. För det är en sjukdom att bli fri från. Det är ett helt nytt tankesätt att lära sig. Det är som en helt ny livsstil. Och av lärarna får jag de uppgifter jag missar som jag ska göra under själva behandlingstillfället eller hemma. Under dagarna, när vi har egen tid, kan jag inte koncentrera mig på sådant, jag har ju aldrig egen tid, odjuret är hela tiden där och hackar. Hjärnan orkar inte arbeta. Det är händerna som måste ta över jobbet och avlasta hjärnan. När jag kommer hem är jag utpumpad på grund av dagens schema. Inte fysiskt, men psykiskt. Men nja...är det roligt? Visst, jag älskar att pyssla och har träffat fina människor, men jag missar åtta veckor i skolan, har därmed fått ta bort två och en halv kurs hittills, ska gå ett fjärde år på gymnasiet, får bara träffa mina klasskompisar under en till två lektioner i veckan, missar genomgångar av de kurser jag fortfarande läser, har ständigt dåligt samvete för att jag tänker på mig själv och inte andra eller mina skoluppgifter, och hinner nästan aldrig träffa en person som gör väldigt mycket gott för mig. Dessutom måste jag hela tiden göra saker som framkallar ångest och sedan avstå från det som jag annars använder för att dämpa den. Men tack och lov kan jag göra handarbeten. Det räddar mig lite smått. Men nej, glamouröst är det inte. Men en väg mot något bättre. Och det kommer glittra.

 

Det är inget man väljer för att ha roligt. Man väljer det för att bli frisk. Men man valde adrig att bli sjuk.

 

Tisdag och alltså lektioner i skolan på morgonen. Roligt som vanligt att inte helt släppa skolmiljön och att se lite ansikten. Dock frustrerande när vissa saker inte infaller som man har planerat och minsta lilla skakar om ens fasad. Ja, det är väl en lite skör period nu antar jag. Men nog för att tiden blev kort, men inte helt utebliven. Man får väl se det positiva i det lilla. Dock är krokodiltårar när man vandrar från skolan genom staden inget att rekommendera. Som om detta inte vore nog så blev ju lunchen inte riktigt det jag  hade hoppats på. Något som jag inte satt i min mun på flera år. Men allt eller inget, så trots att jag tog slut på lagret i tårbanken gjorde jag det. Fan heller att jag någon gång mer ska dricka en närningsdryck! Lyckades somna under vilan och sedan  gick mitt mående sakta men säkkert uppåt när det var dags för att utforska decoupage i aktivitetsgruppen. Ännu en sak jag gärna gör igen! Dock är den inte riktigt klar, men resultatet kommer jag dela med mig av så småningom.

 

Motiverande låtar är alltid bra att ha i bussen.

Åh, jag blir så jätteledsen när jag l'ser sådant här. Tänker på alla. Som mår dåligt. Helt i onödan. Bara för att vi lever i ett så sjukt samhälle. Jag vill inte att någon ska hamna där. Jag vet att det rent ut sagt suger. För jag är där. Någonstans.

 

Jag har länge förnekat för mig själv. Trots test. Trots diagnostiseringar. Trots rent logiskt tänkande.

"Jag är bara löjlig." "Jag är inte sjuk på riktigt. Men om jag är det är jag hursomhelst inte tillräckligt sjuk." "Det är väl ingen fara, nog klarar jag detta själv."

Men nu måste jag ge upp. 

Det kan inte vara på låtsas. Visst hade jag kunnat låtsas. Men teraputer. Psykologer. Läkare. Sjuksköterskor. Dietister.

Nä, vi alla kan inte låtsas tillsammans. Och för att tänka logiskt, jag hade inte fått så många kontakter om det inte hade varit något.

Min remiss (där vi hade skrivit typ bara 5% av allt) hade inte tagits emot.

Jag hade aldrig fått komma till ett specialiserat ställe.

Jag hade aldrig fått fortsätta där.

Jag hade aldrig kunnat ljuga på ett test med hundratalsfrågor så resultatet blev som det blev (okej, jag ljög lite och det var väl inte så jättebra, men det var en grej. dock en grej som helt ändrade diagnos...). 

Jag hade aldrig fått komma tillbaka flera gånger och börja om på nytt, bytt samtalskontakt osv.

Jag hade aldrig fått mediciner.

Men främst av allt, jag hade aldrig fått en plats på dagvården om det inte hade varit på riktigt.

Ja, jag får ge mig. Acceptera.

Kanske är det lättare nu när det händer något. Att jag inte riktigt orkat möta verkligheten för att det varit så långt bort? För att jag känt mig vilse?

Acceptera.

Fast på något sätt är det väl kanske bra? Först då kanske jag kan göra någon förändring. Om jag accepterar.

Nu är det så här. Nej, det är inte det minsta roligt. Jag önskar inte ens min värsta fiende en ätstörning. Men det är så här och det är väl bara att göra det bästa av situationen? Jajjemensan, så är det! Jag är otroligt fucking less.

 

Idag har jag tänkt. Mycket.

Eller inte. Inte mer än vanligt.

Men jag har för en gångs skull kommit fram till något.

Att det är mitt fel. Helt och hållet.

Bara mitt.

Tråden började hos mig.

Och den har bara delat sig mer och mer.

Och mer och mer.

För några år sedan hade jag bara skrattat.

Eller till och med ett år sedan.

Om någon hade berättat om mig.

En sådan idiot. Aldrig det är jag.

Men jag bara överträffar mig själv.

Eller inte.