Den där stenen som slog ner mig, som jag har pratat om, hänger liksom i ett slaggs gummiband eller något. Den finns där och studsar tillbaka lite då och då under dagen. Det känns inte så lägligt att något sådant skulle komma nu, som att det inte är nog mycket att slåss mot där inne i huvudet. Å andra sidan kanske det var bra att det kom nu när jag ändå har ett ställe att vara trygg på. Där jag går på rätt väg. För det är så många människor som leder mig upp på den om jag trampar fel. För det kan jag göra. Men jag vägrar att ha sönder den botten som jag har legat på. Stenen slår omkull mig. Och det tar jävligt hårt. Men trots att det sätter igång alla tvivel jag har, kan jag inte låta det bryta ner mig långt ner. Jag vet det. För jag är så säker på min sak. Men det kommer som knivar. Och sticker och skär. Men som sagt, jag börjar så smått ta vara på det stödet jag har och de hjälper till att knuffa bort stenen. Förhoppningsvis blir detta inte något som gör mig sömnlös under någon längre tid. Men just nu  gör det ont.