Det värsta det är att du förstår. Du har gått samma vägar som jag går, men bara de som bländats av ljuset kan se hur bra vi mår

She's just a girl, who doesn't know she's already beautiful

 

Två flugor i en smäll. Fuck ED. Fuck cancer.

If you wanna see changes start with you

 

together we make a beautiful world

Thinkin' I can't get it all without my feet on the ground

 

And now, please don't judge me. Take my hand and say you'll always wish me well and send me luck

Till alla där ute. Vi har kraften!

 

Hittade denna här. Och jag delar vidare. För vi alla. Kan ta del av den.

Alla har sin egen historia. Men alla kan vi lämna den bakom oss. Alla har vi kraften.

Mycket kan ändras om man kollar från en annan vinkel

1/8-14

You wanna play, you wanna stay, you wanna have it all. You started messing with my head until I hit a wall

 

 

När jag sitter där på klipparen finns det en hel del tid till att fundera. Tänka. Reflektera. (Dvs när jag inte försöker klamra mig fast vid klipparen för att inte välta)

Jag brukar komma fram till en hel del bra saker faktiskt. Men så fort jag hoppar av så är allt borta.

Idag är ett undantag. Kanske för att det var en sådan uppenbarelse. Eller något.

Men allt blev bara så klart. Jag har varit fri från djävulen som har bott hos mig mer eller mindre sedan den flyttade in i min hjärna i höstas. Den som har fått mig att sjunka så djupt. Som har fått mig att göra saker jag aldrig skulle drömma om tidigare. Det som var så otänkbart och långt borta från min verklighet. 

Djävulen som har försökt göra allt ännu svartare än det redan var har inte visat sig på två månader. Och jag har insett att den inte ska få göra det igen. Inte för att jag har fått någon typ av uppenbarelse att livet är det bästa som finns och att jag älskar allt omkring mig (än). Men efter de är två befriande månadena har jag förstått att djävulen inte hjälper mig.

Och det är inte något som är menat för mig.

För annars hade inte värdet av tablettresterna sjunkit från 1200 till 15.

Annars hade inte min lever gjort det där mirakulösa jobbet.

Och annars hade jag inte tagit mod till mig och berättat för min skolsköterksa hur det verkligen var den 19:e juni.

Men allt hände. Så det var inte meningen. Jag ska inte ha kontakt med djävulen. Den är inte för mig. Inte för någon. Men hur mycket man än försöker förklara det så måste man nog komma på det själv. Och det har jag gjort nu. Och jag har lyckats göra det som var mitt och min DBT-behadlares mål: hålla mig levande under sommaren. Inte för att den är slut, men jag känner mig mer levande än någonsin. För att jag har brutit kontakten. Och det gör allt annat så mycket lättare. Så jävla befriande.

 

 

 

Who can live without it, I ask in all honesty, what would life be without a song?

 

 

Det är verkligen så här. Och därför älskar jag musik.

Och det kan beröra på många olika sätt. Personligen fastnar jag för texterna. Visst, den instrumentella delen är ju en del. Likaså rösten. Men har en låt en bra text så bryr jag mig inte så mycket om det andra. Nästan ingenting alls. Orden liksom sugs in i mig. Och då blir allt annat bra.

Bland all min musik har jag en spellista med speciella låtar med text som ger hopp. Som peppar. Som ger motivation. 

I alla fall åt mig.

Vissa har jag hittat genom andra där låtarna också har betytt något för dem. Och jag är glad att de delade med sig av dem. Så att jag överhuvudtaget hittade dem. För musik kan göra så mycket. Med mig. Jag kan gå från att ligga på marken till att flyga i luften. Från svart till ljust. Från hopplöst till möjligt. Och jag hoppas att någon mer än jag kan känna samma sak.

Kanske är det någon som känner samma som mig, det där lilla extra, i vissa låtar. 

Jag hoppas det. För jag vill också dela med mig. Av mina pepplåtar. Eller de som får mig att tänka på ett bra sätt. Det kanske inte alltid är själva budskapet. Det kan ibland bara vara en liten mening som peppar och den kan göra hela låten peppig trots att den egentligen handlar om något annat. Det beror bara på hur jag tolkar den. Och jag brukar ofta vrida texten så den passar. En sak jag brukar göra är att göra "duet" i låten till ätstörningen eller några andra monster. Jag vet att man inte ska personifiera sjukdomen för det finns risk att den blir typ en vän eller så, men det är ganska befriande att kunna bli arg på "någon" eller "något". Sedan finns det låtar som peppar på ett sådan sätt att jag inte kan relatera till dem - än. Men de motiverar till att komma dit. Typ.

Därför tillägnar jag en ny kategori åt detta fantastiska fenomen som kallas musik.

 

 

Och jag som trodde jag var kvar jag har börjat på nytt, det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen?

 

 

 

Det är nog verkligen så. Istället för att stanna upp, snegla lite bakåt och se var man är i dagsläget så försöker man förtvivlat se bortom horisonten och när man inte ser målet kan det vara svårt att se någon mening.

Igår stannade jag upp. Och kollade på torsdagen. Och vad som hände. Och vad jag gjorde. 

Och vad fan. Jag gjorde det ju.

Det var träning och massa negativa tankar kom upp. Och vi som skulle springa i slutet på träningen. 

Ångesten började tränga sig fram med tankarna. Jag lät dem. Och var på väg att ge upp. Men sedan blev jag förbannad. Och trängde bort dem. Ångesten drog sig sakta tillbaka. Och jag var med som vem som helst.

 

Bara det är något bra. Ett steg i rätt riktning. Att jag endast har skadat mig själv en gång på 69 dagar är också något (så klar bättre med 0). Visst att det blev högre siffra än noll på impulser på veckokortet i förrgår efter löpningen, men hey, jag gjorde inget. Vad gjorde jag på kvällen då? Jo jag åt en glass! Och tänk vad mycket framåt det också har gått med maten. Fyra dagar i rad har jag ätit frukost, lunch och middag. Och hör bara, jag har ju för fan brutit mitt fem års gamla löfte i sommar.

 

Och alla tvångstankar som har bossat över min vardag är mer som några myggor som kommer och sticks lite då och då. Eller som myggorna här uppe i Luleå - många som man lägger märke till, men man smäller de flesta och därför lämnar de inte så stora avtryck. Tankarna finns där, men jag går ofta emot dem och märker att det inte är så farligt. Vissa gånger ältar jag inte ens det i flera timmar efteråt, utan jag - hör och häpna - glömmer bort det. Somliga tankar är givetvis mer styrande än andra, men bara det att jag inte är helt kontrollerad av dem är ju faktiskt något.

 

Allt som är framåt är något.

Ett steg framåt är ett steg framåt och det är betydelsefullt!

Och om man stannar upp och kastar en blick bakåt kan man se att ett steg faktiskt kan vara två, tre eller flera steg. Ett steg bakåt däremellan är dock inget som river allt, det gäller bara att sträva framåt igen och se att  man - trots fallet - har kommit så mycket längre än var man var från början. Och om man tycker sig stå på samma plats så får man titta på de erfarenheter man har fått och då inse att man faktiskt inte står så långt bak som man tror. 

It's just a simple line, I can still hear it all of the time

Jag har insett att jag kommer få ta emot svåra ord. Ord som är som tagna från ätstörningsmonstret. Fast de är från vanliga människor. Släkt och vänner till och med. Det finns alltid folk som pratar det språket. Bara för att jag försöker ändra på mig betyder det inte att hela världen gör det. 

På min resa kommer jag få möta de som snackar om hur mycket de har gått ner i vikt och vilka dieter de ha prövat när jag precis har börjat kontrollera den kontrollförlust som skrotandet av vågen innebär. 

Det kommer vara de som påpekar för mig, andra och för sig själva vad som är nyttigt och inte när jag precis har köpt en glass trots att tankarna säger något annat.

Det kommer fortfarande vara folk som dömer andra människor efter deras vikt och vänner som kommer klaga på att de själva är för tjocka för ett visst klädesplagg i samma stund som jag har tagit på mig kort klänning.

Det kommer vara folk som berättar hur mycket de har tränat och kan därmed äta lite glass medan jag inte har tränat alls.

Sedan kommer det finnas de som ständigt måste påpeka vilka måltider de har missat under dagen eller hur lite de har ätit just när jag har ätit enligt mitt matschema hela dagen.

 

Folk kommer alltid snacka triggande ämnen. Jag kan inte kontrollera det. Men jag - och alla ni andra som kämpar - har även detta snack att kämpa mot. Inte nödvändigtvis ta kampen att ifrågasätta dem - det kan man göra när den andra kampen är vunnen - men att försöka se bortom deras dumma uttalanden och inse att det inte hjälper en på vägen uppåt. Att de har helt andra förutsättningar. Det är lätt att säga men svårare att göra när kanske ens vän börjar rabbla kalorierna i maten man ska äta. Men det är så svårt att hela tiden befinna sig på ett ställe där triggande snack inte förekommer. För hela vårt samhälle är smittat.

 

Låt inte andras ord stoppa er!

 

Att visa sig stark är inte alltid ett stöd

Var äntligen på ett samtal med min DBT-kontakt, vilket var väldigt länge sedan. Det är så bra för varje gång händer det något. Vi sitter inte bara och pratar ut tiden utan att komma någon vart; vi pratar, reflekterar, benar ut, vrider och vänder och gör saker. Så det är verkligen skönt att få komma dit. Speciellt nu när det inte känns så jättelätt precis.

Började som vanligt med en jobbig händelse från veckokortet och som vanligt är allt mycket ljusare efter att ha gjort en kedja över den.

Sedan älskar när jag får mina tankar liknade med något helt annat från en annans perspektiv för det gör ofta snurriga tankar mer klara. 

Vi säger att jag är och fjällvandrar med någon och denne någon tycker det är jättejobbigt och flämtar och flåsar av att gå upp för fjället. Det är inte självklart att om jag då är pigg och alert skapar med motivation och stöd åt personen än om jag erkänner att jag också tycker det är jobbigt. För om jag visar mig "stark" kanske personen börjar klanka ner på sig själv, tycker att hen har dålig kondition och tror att hen är den enda i hela världen som tycker sådant är jobbigt.

 

Det jag vill komma fram till är att om man tycker något är jobbigt och man vet att någon annan också tycker det så behöver inte alltid det bästa alternativet vara att visa sig själv stark och obrydd för att kunna vara ett stöd och motivera. Det kan faktiskt vara bra att erkänna att man också tycker att det är svårt, men att man gör det ändå. Man kan liksom dela på det jobbiga och gå igenom det tillsammans.