Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Allt har gått så otroligt fort. Jag hade ett läkarsamtal och nu är jag helt plötsligt hemma hos mamma och pappa. Det där jag skrev fört om att jag var så himla glad och inte hade några mörka tankar längre var en ren och skär lögn och jag ber om ursäkt för det, men jag var rätt borta i andra tankar som inte passar att dela här.

Det är otroligt långa dagar och jag gör inte så mycket annat än att klanka ner på mig själv för att jag är kvar här och inte fick min permission. Igår tog dagen en evighet och jag höll på att bli galen, men det slutade i alla fall inte med något destruktivt. Den här dagen har inte varat så länge men ändå känns det som det redan har gått hela helgen. Jag tror i alla fall att det kommer gå snabbare idag än igår. Innan lunch pratade jag med en sjuksköterska och det var verkligen jätteskönt - jag uppskattar så att de tar sig tid att göra det. Hon ställde en hel del jobbiga och svåra frågor, men det är skönt att få prata av sig lite. Dock var det inte skönt inombords när hon i slutet kom fram till det som jag anar var syftet med hela samtalet. Personalen har pratat om det i evigheter, men jag har stenvägrat: att duscha på avdelningen. Nu hade de bestämt att jag skulle göra det i onsdags - oavsett om jag ville eller inte -, men det blev aldrig av. Inte vet jag varför, men mig gjorde det inget. Det var ju inte precis som att jag ville påminna dem för det är verkligen något som ger mig ett stort obehag att duscha på vissa ställen. Idag hade det dock bestämt att jag måste duscha, dels för mitt sår och dels för mitt smörpaket till hår. Jag vägrade och vägrade, men tillslut fick hon mig att inse att det kommer bli oavsett vad jag vill - kanske bara med lite andra förutsättningar. Jag lyckades dock övertala henne att få duscha imorn istället, efter att mina föräldrar har varit här med rena kläder. Det kanske är en baggis för många, men jag kommer tänka på det här ända tills det är bortgjort. Hoppas jag kan hantera ångesten som garanterat kommer. Nåväl, jag insåg just att jag har varit här i 200 dagar idag så nog borde jag ju ta och duscha här också (jag har givetvis duschat flera gånger på dessa 200 dagar, bara inte här på avdelningen). Sedan var sjuksköterskan jag pratade med gullig och kom tillbaka till mig efter ett tag och kollade med mig hur det kändes och ja, jag försöker väl mest att inte tänka på det men det är svårt.

Den lilla presenten jag fick imorse. 

Den extremt goda tårtan som jag fick i helgen när vi firade mig. Rysk banantårta.

Mitt tröga huvud plus dagens händelser gör väl det här blogginlägget svårare att skriva än andra, men det får väl gå. Just nu skriver jag bara för att skriva och för att det är roligt så det blir ju inga genomtänkta inlägg precis. Idag har det varit en så mycket bättre dag än vad det var igår då det var riktigt kaos. Jag har hunnit träffa arbetsterapeuten (som är för utredningen) på morgonen och planerat lite vad vi ska göra. (Här är allt som är något annat än att äta och sitta ute i dagrummet/i rummet något utöver det vanliga.)  Sedan skulle det tas lite prover och svårstucken som jag är tog det en himla tid och jag hann bli stucken så många gånger, men ändå fick de inget blod. På eftermiddagen träffade jag psykologen för utredningen och det är så himla jobbigt när vi iprincip bara pratar om dåtiden och det är saker jag måste komma ihåg. Jag längtar verkligen tills jag får mitt vanliga minne tillbaka igen - om jag lever då, som jag brukar tänka. Jag pratade med psykologen ungefär en timme och efter kanske en kvarts paus så bar det av mot träningsköket för att träffa arbetsterapeuten igen. Denna gång skulle jag laga en maträtt och hon skulle observera mig, vilket kändes typ lika konstigt som när jag gjorde fruktsalladen. Det gick bra i alla fall och nu ska hon väl se över om vi ska göra något mer sådant eller hur vi ska gå vidare. Nu efter middagen har det inte hänt något, men det kanske var bäst det för nu är jag som trött av det lilla, men som ändå kändes mycket, som har hänt idag. Rent måeendemässigt har det varit en bra dag, men nu mot kvällen börjar det svacka litegrann. Ska försöka distrahera mig med...ja, något. Det finns ju massvis med saker jag kan göra av det jag har med mig, men jag har som ingen lust med någonting, men vi får väl se. Jag får väl hitta på något att göra min sista dag som 21-åring.

Jag tappar ofta orden nuförtiden och jag skyller på ECT:n. Jag vet inte om det beror på den att jag har fått så dåligt minne den senaste tiden, men jag tror det eftersom jag har fått höra att det kan påverka minnet. Nu idag fick jag i alla fall veta att jag har fått den sista behandlingen så förhoppningsvis kommer mitt minne tillbaka om ett tag. Det här med att tappa ord påverkar givetvis mitt bloggande. Jag kanske inte har skrivit mindre men mina texter har väl inte varit så välkomponerade. Än så länge kan jag väl inte lova att de blir det heller, men så småningom kanske. Om jag har någonting att skriva om, vilket jag inte direkt tycker att jag har just nu. Min motivation är på mindre än noll och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Idag har det varit en otroligt jobbig dag med många tårar, mycket personal och mycket hopplöshet. Sitter just nu och bara gråter och undrar hur jag ska ta mig igenom den här dagen som aldrig tycks ha något slut. Har i princip legat i sängen hela dagen och knappt ens kollat mobilen, plus haft ett läkarsamtal och sedan ätit middag. Klockan är inte ens sex och jag tycker att dagen borde varit slut för länge sedan. Jag vet att det blir mycket negativitet här, men jag har inte så mycket annat att komma med. Just ikväll känns det lite extra negativt av någon anledning - förmodligen pga dagen som varit. Tack och lov jobbar min fd. behandlare kväll så det känns lite bra i alla fall. Nog för att all personal här är otroligt bra så det känns mestadels tryggt, men som ni kanske förstår känns det lite extra bra när man har haft någon som behandlare under en lite längre tid. 

Exakt det jag ser, sittandes och skrivandes från min säng.

Nu ska jag få åka på permission för första gången på jag vet inte hur länge. Jag har hållit mig skade- och kräkfri hela veckan och det här är min belöning. Det har varit riktigt tungt, men att ha det där: "men annars får du inte åka hem", att luta sig tillbaka mot har verkligen varit till hjälp. Det har verkligen gjort det lättare när jag har fått mina impulser. Så jag får alltså permission hela helgen. Något som dock kan hindra det är den allergiska reaktionen jag helt plötsligt har fått. Jag som inte är allergisk mot något har helt plötsligt börjat få massvis med utslag på handen och i ansiktet och ingen här förstår varifrån det kan komma. Jag har nu fått tabletter mot det men om det blir värre måste jag komma tillbaka till avdelningen eftersom det kan påverka andningen och det kan ju sluta tragiskt. Lite mindre tragiskt om man ser det från min sida.

Imorse fick jag min näst sista ECT-behandling och nu blev jag verkligen mer förvirrad än någonsin. I princip allt jag har blivit frågad om idag har jag haft svaret "jag kommer inte ihåg". Inte ens det mest enkla har jag kommit ihåg; vad jag har gjort, vad som har hänt, eller bara helt allmänna saker. Tack och lov kom jag i alla fall ihåg kravet personalen har ställt på mig det här veckan; jag måste hålla mig kräk- och skadefri hela veckan för att få åka på permission på fredag. Just nu skriver jag mest för att distrahera mig då mina tankar ligger här och maler på, men jag måste klara mig för jag står inte ut med ännu en helg här. 

Jag har nu tappat räkningen på hur många gånger jag har skrivit om det här inlägget. Så nu blir det bara något snabbt.

Mitt lilla pusselbord i mitt rum. Har ingen rumskompis nu så jag kan ta kort här i rummet. Tänkte inte ens på att jag gjorde fel i förra inlägget när hennes säng var på bild när jag laddade upp gårdagens foto, men det är borta nu så.

Det är så mycket jag vill skriva, men så fort jag börjar skriva här är det som min förmåga att skriva helt har försvunnit. Det är visserligen otroligt irriterande att inte kunna skriva det en vill, men sedan insåg jag ju att detta bara är en liten pytteblogg så det spelar inte så stor roll ändå. Nu har jag glömt bort ännu mer av det jag skulle skriva och det var ju lite smått irriterande, men så får det vara idag, inget att göra åt. Jag har haft några bra dagar med bra människor och det gör så mycket gott för mig i stunden och jag är glad mycket på grund av andra. Nu har jag haft en toppenbra permission med bland annat min bästa vän Emma och så mycket bra har hänt. Av medicinen jag får sägs det att man kan bli glömsk - vilket jag absolut har märkt av - och jag märker det verkligen nu. Jag är både glömsk och förvirrad. Idag hade vi i alla fall vår grannmiddag som vi alltid brukar försöka ha när vi kan ses allihopa och det var jättemysigt. Vi pratade, åt, Emma och jag vann såklart i Pictionary också hade vi det bara allmänt trevligt. Och så här kan det se ut när vi vinner - trots lite förändrade regler så att våra föräldrar skulle ha någon chans.

Och osamhängande inlägg för att jag insåg att jag faktiskt kan göra det utan att någon läser och bryr sig. Ska försöka få ordning på mina tankar här framöver och strukturera det jag vill få fram på något vettigt sätt. Allt i min skalle är otroligt förvirrande just nu.

Oj oj oj. Så förvirrad jag är. Vaknade upp från ECT:n och minndes absolut ingenting. Minndes inte ens att jag hade en rumskompis eller varifrån jag hade fått mina kläder - det minns jag i och för sig fortfarande inte, men sköna är dem. Kommer inte ihåg mitt senaste inlägg eller vad jag hade skrivit och jag kunde inte förstå de senaste kommentarerna jag hade fått på det. Jag visste inte vad det var för dag idag eller om det hade varit nyårsafton heller. Var tvungen att läsa igenom mina senaste dagboksinlägg för att minnas något och sitta med dagboken i högsta hugg. Fick sitta och äta frukost med min fd. behandlare och en annan från personalen för att försöka komma tillbaka på jorden och nu är jag ordinerad att ligga i sängen och vila för att ens få komma hem idag den sagda tiden jag skulle få komma hem. Vill så gärna göra det jag har gjort den senaste tiden men kan jag stå ut två timmar till får jag faktiskt komma hem och då ska jag umgås med min kära Emma.

Lite nyvaken och förvirrad

Jag fick spendera en del av årets sista dag med min favorit och vi hade det så mysigt som bara vi kan ha - trots att vi egentligen hade allt annat än "tid för att umgås". Emma hade saker att göra, men jag hade inte, så när Emma gjorde sitt, hängde bara jag med. Det viktigaste var att vi i alla fall fick spendera lite tid med varandra.

Om en stund är den här dagen äntligen slut. Den har varit så lång och jag vill bara hem. Speciellt lång har den känts eftersom tidigare dagar har spenderats på andra ställen än här. Hade dock en skön promenad med en från personalen idag och vi hade ett fint snack. Vi gick inte jättelångt, men jag fick i alla fall få komma ut en sväng och få lite rörelse och frisk luft. Önskar dock att jag var mer impulsiv och bara försökte springa därifrån när jag väl hade chansen, men jag vet att jag aldrig skulle klara av att göra något sådant för jag tänker på hur det skulle bli för personalen. Nåväl, vi gick där och pratade om att jag har svårt att se något annat slut än det jag har just nu (att jag tar livet av mig) och hon började prata om att jag var deprimerad och drabbad av svåra tvång och att det inte var så konstigt att det är tungt för mig just nu. Ja, jag vet väl inte om jag ser det som ett svar precis, det är väl bara att jag ser mitt slut just för att det är så det är. För att om jag ändrar mitt slut måste jag försöka ändra på allt det andra som gör att jag inte orkar leva. Att göra det känns som att bestiga berg. En annan från personalen var här inne nyss och det var fint det med. Hon sa bra saker, men jag har ändå svårt att tro på att vad hon säger gäller mig. Jag bara tror det inte.

Har haft en underbar permission under dagen med mina kära vänner från gymnasietiden: Henny, Anna och Emma (Rebecca kunde tyvärr inte vara med) och vi satt först och pratade hos mig i flera timmar och sedan åt på Thai Garden innan de lämnade av mig på sjukhuset. Jag är tacksam över att jag var med just dem idag för mitt minne efter ECT:n var verkligen bortom all kritik. På morgonen efter jag hade vaknat upp mindes jag inte ens om jag hade haft ECT eller inte haha, men plåstret på handen efter nålen gav mig tack och lov svaret. Det var hur som helst jätteroligt att träffa mina saknade vänner igen och jag hoppas vi kan ses allihopa ännu en gång i veckan för som det märktes idag hade vi en del att prata om hehe. Vad vi däremot inte gjorde var att ta en bild vilket var mycket synd.

Jag är så sjukt förvirrad och mitt minne är absolut inte vad det en gång har varit. Jag hade tänkt skriva något här men jag minns absolut ingenting så istället skriver jag bara en massa sörja. Hade en fin kväll igår med min familj på middag hos Emmas familj och trots att kvällen slutade i tårar hos de flesta av oss så gjorde den kvällen gott för mig. Nu tänker jag till och med så långt som till min födelsedag om en månad. För bara en dag sedan tänkte jag i princip att jag såväl kunde dö nästa sekund. Det tänker jag i och för sig nu också, men jag kan men ärlighet säga att jag kan leva om en månad och se någon vits med att säga att jag önskar mig vissa saker i prensent t ex. Jag vet inte vad som var nyttan med att skriva det här inlägget, men jag kunde bara inte fortsätta på de andra jag höll på att skriva. Nu är jag tillbaka på avdelningen och jag minns knappt sist jag var här och jag känner mig bara så otroligt borta. Ska i alla fall få ECT (och bli ännu mer borta) imorgon bitti och senare på dagen ska jag bli upphämtad av SHARE-gänget också ska vi till mig och ha det trevligt. Imorgon börjar jag med en ny medicin också får vi väl se vad den gör för nytta. Just nu känns det som nytta är något jag verkligen inte kan göra. Jag känner mig liksom helt värdelös och dum i hela jävla huvudet. Hoppas det ger med sig när jag får mindre ECT.

Skeptiskt till allt som sägs, syns och hörs. Trögare än trögast.

För att förtydliga rubriken och göra det klart har jag aldrig varit med om någon hemsk jul som barn med fulla och elaka vuxna, jag gillar inte bara julen och dess press och stress. Jag tror detta var min sista jul för jag tror inte jag lever så länge till, men jag hade i alla fall en bra jul igår. Jag sov som vanligt under granen och försökte få lite julstämning. Öppnade en morgonjulklapp som jag hade fått av mormor och där inne var det en tovad liten söt tomte. Gick som vanligt till Emma på morgonen och hade julklappsöppning som vi brukar. Jag fick en jättefin filt, en Green Gate kökshandduk, en jättesöt kanin och en burk av Emma. Jag var dessutom bjuden på julfrukost så vi hade det jättemysigt där. Sedan gick jag hem och mormor kom till oss och vi åt jullunch. Vi blev klara lagom till Kalle Anka som vi brukar bli och efter Kalle hade vi julklappsutdelning som vi hade trots att jag, mamma och pappa hade sagt: inga julklappar oss emellan. Av någon anledning bröt mamma den där pakten så jag fick ett presentkort på Cubus och jag fick även, av mamma och pappa, ett julpaket från Unicef som skänker en massa saker till behövande barn och det gjorde mig så himla glad trots att de bröt vår pakt. Av mormor fick jag två välbehövliga pyjamaser och två hundringar. Till Kompis gav jag en leksak och godisar till den. Mormor fick ett brett ljus från PENTIK som hon har letat efter till en assiett och marsett hon fick av mig för ett tag sedan, ett ljus jag målat med ljusfärg på och en "Älskade Mormor"-kopp jag målat. Efter vår lilla julklappsutdelning åt vi lite fika och såg lite mer jul-tv. Ett tag senare skjutsade vi hem mormor och sedan var det ganska sent så vi såg "Tomten är far till alla barnen" och jag somnade i soffan strax innan det tog slut. Jag hade en väldigt bra och lugn jul, men jag är fortfarande inget stort fan av julen.

Idag har det hänt en del. Lunch åt jag med min fd. ätstörningsbehandlare och Elin på Nodo i stan. Det var mysigt och skönt med omväxling från sjukhuset och efteråt följde Elin med till sjukhuset en stund. Där pratade vi mest och tog lite fula bilder. Bara skönt att vara tillsammans. På eftermiddagen kom min nuvarande KBT-behandlare och stämde av läget lite och på kvällen kom mina föräldrar. Vi spelade lite kort och bara hade det mysigt och nu ska jag ta och lägga mig för idag. Mycket har hänt samtidigt som nästan inget har hänt.

Vi var ett nästan fullständigt SHARE som julbakade idag (SHARE minus Emma). Först när jag såg Henny, Anna och Rebecca kändes den där saknaden så himla starkt pga att vi har varit borta från varandra så himla länge, men ganska snart infann sig känslan av trygghet som bara de kan ge en, och känslan av att vi aldrig har varit ifrån varandra. Vi pratade. Bakade. Höll på som bara vi kan. Vi umgicks den tid vi hann. Nu är jag tillbaka på sjukhuset men man kan i alla fall säga att jag har haft en bra dag. Förhoppningsvis hinner vi se varandra igen och ha det så där härligt som bara vi kan. Tjejer, vad jag älskar er! Utan er ingen mig.

Mina fina svin.

Det känns så konstigt. Jag får numera någon typ av prestationsångest varje jag öppnar för att skriva ett nytt inlägg. Jag har ingen aning om varför för det är ju varken så att jag skriver på någon viktig sida eller att min blogg är speciellt stor, det bara blir så. Ibland vet jag inte ens vad jag ska skriva, jag har bara lust att skriva. Idag har jag i alla fall haft min tionde ECT-behandling och jag känner mig mer förvirrad än tidigare. Minnet kommer sakta men säkert tillbaka, men nog går det trögt. Försöker skratta bort det men egentligen tycker jag det är rätt obehagligt. Det är väl inga viktiga saker jag glömmer, mer vardagligt, men det är ändå obehagligt när man inte kan lita på sin egen hjärna.

Även på sjukhuset börjar man se att det snart är jul.

Ibland så känns det inte som att jag har något här att göra. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som att hur jag än uttrycker mig, förmedlar jag något som är fel. Som att det jag säger egentligen inte är något jag får säga. Som att jag går och bär på en hemlighet jag inte får uttrycka eller något. Nu är jag i alla fall tillbaka från helgens permission som har varit mycket bra. Det gick bra med maten som det strulade med lite i veckan. Jag är glad att jag märker att jag har kommit så pass långt att veckans kollaps inte betydde total kollaps. Jag är också glad över hur mycket ECT:n verkar hjälpa när det gäller mitt tvång. Jag märker hur mycket lättare det går med att hantera smuts, eller ja, jag kan helt enkelt vara runt det utan att lägga märke till det något vidare och det är en avsevärd förbättring. Vissa ritualer minns jag inte ens, och om det beror på att ECT:n påverkar mitt minne eller inte spelar ingen vidare roll så länge det ger en positiv påverkan. Just nu känner jag väl att jag är lite väl förvirrad för att skriva ett inlägg ens egentligen. Nåväl, nu ska jag snart sova och imorgon bitti ska jag få min tionde ECT-behandling. 

Kompis fick kolla lite på svinen idag. Det tyckte han var lite intressant.