Både idag och igår har jag fått ta promenader med min fd. behandlare. Igår var det halkigt och kallt och idag var det precis tvärtemot. Båda promenaderna var otroligt sköna och det känns bra att det finns sådana här tillfällen för det blir ju lätt långa dagar här på sjukhuset. Idag vet jag inte vad mer som händer, men imorn får jag förhoppningsvis åka på permission till mamma och pappa. Skööönt! Ja, även till Kompis, Hans och Buffster såklart.

Nu har jag fått åtta ECT-behandlingar och på torsdag får jag min nionde. Idag kände jag riktigt mycket hur mitt minne blir påverkat och jag kände min riktigt vimsig, men det är bra säger de för då visar det att behandlingen tar. Jag får tacka mig själv att jag skriver upp typ hela mitt livs händelser i min kalender för utan den hade jag varit helt lost idag. Var ändå tvungen att ringa och fråga mamma och pappa några saker för att jag inte mindes. Jag kan inte nu säga sådär om jag känner av att det hjälper, men det påverkar ju min hjärna i alla fall, så något gör det ju. Om det är bra, dåligt eller mittemellan återstår att se.

Nu minns jag inte ens om jag har visat den här för er, men om inte så gör jag det nu: min te-adventskalender! Alltså ett nytt löste för varje dag, hur mysigt är inte det? Nu har jag med mig det hit till sjukhuset så jag inte hamnar efter.

Så var jag återigen tillbaka på sjukhuset efter permissionen. Har haft det bra och det känns otroligt jobbigt att vara tillbaka. Mitt mående känns inte förändrat på något sätt utan det känns väl lite som att jag bara väntar på något som aldrig händer. Kanske hjälper ECT:n så småningom, jag vet inte. Just nu känns ärlighet som det enda rätta. Och jag vill inte leva. Jag vet att det skulle påverka mina föräldrar och mina vänner, och det är klart att jag inte vill göra dem något ont, men på något sätt hindrar det mig inte. Jag kan gråta över hur illa jag kommer göra mina nära om jag följer mina tankar och samtidigt gråta över rädslan av att inte följa mina tankar. Just nu skulle jag vilja ta den första chansen jag får till att ta mitt liv. Samtidigt som tillfället inte får komma för jag vill inte göra folk så illa. Jag säger att jag älskar dem, men ändå säger jag att jag är kapabel till att skada dem så mycket. Inget ter sig logiskt i min hjärna. Det mesta känns oklart.

Snart ska jag äntligen få åka på permission och vara borta hela helgen. Känns som att jag behöver det. Tankarna vinner över mig mest hela tiden och jag drunknar i dem. Saknar mina djur och jag saknar min familj. Min moster och hennes man kommer på besök i helgen så det ska bli roligt att träffa dem också. Och slippa sjukhusmiljön och alla invanda mönster jag har hamnat i här.

Söta, saknade hund.

Jag har svårt att skriva när jag inte har någon rubrik. Och kommer inga rubriker i form av Melissa Horn-texter, har jag svårt att komma på vad som skall stå. Dagens rubrik har att göra med vad som hände idag, på det där mötet med mina föräldrar, överläkaren och annan personal, för det är ungefär det som har hänt som är värt att berätta. Mamma och pappa var alltså här för att äntligen vara på ett möte om vad som ska hända härnäst, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare annat än att jag fick bekräftat att en utredning fortfarande är på g och att jag troligen kommer vara här i alla fall en månad till. De ville väl prata lite framtid, men jag är som lite allergisk mot det ordet så jag stänger som av lite när det börjar snackas om det. Från och med igår får jag gå ut med personal så igår var jag ut en sväng med min fd. behandlare och det var så skönt att verkligen få komma ut. Nu sitter jag och väntar på att en annan från personalen ska byta om så ska jag ut en snabb sväng igen. Vet inte om den här dagen har gett mig så mycket men snart är veckan i alla fall slut och jag hoppas verkligen på permission från torsdag.

Nu ska jag ut och gå i mina halkiga skor.

Jag vet inte om jag vill skriva vad som händer, för det är känns bara fel. Jag vet inte om jag vill skriva om det jag känner, för det känns inte som att jag har tillåtelse att känna det jag gör. Jag försöker hitta nya krafter, ta nya tag och rycka upp mig, men det går inte. Jag hamnar alltid på samma ställe om och om igen. Hade jag fått spola tillbaka tiden tills i tisdags hade jag förmodligen agerat på precis samma sätt. För det är så jag känner. För det är allt hela min kropp skriker åt mig att göra. För det är det jag tror är menat för mig. Jag är här för att jag inte vill leva. Det tror jag inte är en hemlighet. Jag skäms för hur jag känner eftersom det finns så många andra i världen som drabbas av dödliga sjukdomar och har en enda önskan: att få överleva. Samtidigt vet jag ju att jag också är drabbad av en sjukdom, bara det att den inte angriper kroppen fysiskt. Men jämförande leder aldrig någon vart så jag tänker inte dra upp allt det där. Jag vill bara säga att min hjärna står still. Så som den har gjort sedan i juli. Jag har fått en behandling med Anafranil, som jag fortfarande får fast i lägre dos för att mitt blodtryck och puls reagerade så på det, och nu har jag även fått testa på ECT som jag har fått fyra gånger. Imorgon får jag min femte gång och det ska bli spännande att se om det här hjälper mig något. Egentligen vill jag inte ha hjälp utan jag vill bara dö, men jag känner en skyldighet gentemot mina anhöriga att försöka. Inte för att jag tycker att jag försöker så mycket nu precis, men jag tar i alla fall emot hjälpen som ges och det är nog svårt. Jag vet inte varför jag tänker som jag gör, varför döden ligger så nära i mina tankar och varför jag bara inte kan släppa det. Kanske kan kommande diagnosutredning ge mig något svar, kanske inte. Än så länge lever jag. Än så länge andas jag. Jag bara önskade jag hittade viljan till att göra det själv. Och det är inte för att jag har det dåligt på något sätt, det är bara en känsla jag har inom hela mig. Just för tillfället är det ändå rätt bra. Jag ligger här i min säng, efter att mamma och pappa har hälsat på mig i fyra timmar, och äter lite godis och kollar på Buffy. Förutom mitt LPT lät det ju ändå som en ganska bra kväll. Ja, LPT't och alla tankar på att jag borde vara någon annanstans än här. Än här på jorden.

Det har varit tomt här. För det har varit fullt i verkligheten. Lite lätt kaosartat skulle man väl kunna säga. Sådan kaos som bara jag kan ställa till med. Just nu vill jag väl mest försvinna från jordens yta. Men det enda jag kan göra är sitta rätt uppochner och bara vara. Får knappt vara inne på mitt rum ens. Nu ligger jag i alla fall äntligen i min säng efter ett löfte om att klara av det. Men löften slänger jag ju runtomkring mig så de är väl inget att lita på.

Idag fick jag min tredje ECT-behandling och nu blev mitt minne påverkat i form av lite minnesluckor, men allt kom tillbaka allteftersom. Det har varit en tumult vecka med massvis med självskada trots att jag har haft ständigt övervak. Läkaren var dock förstående idag och beviljade min helgpermis för att jag lovade att inte skada mig och jag är rätt säker på att jag kommer kunna hålla det. Vill lägga upp en bild på hur jag ser ut nu, men jag skippar det för jag ser absolut förjävlig ut. På riktigt, jag kunde knappt öppna ögonen imorse för att jag är så svullen pga blödningen i bakhuvudet. Idag har jag i princip bara väntat på ECT, försökt vakna upp efter ECT:n, ätit lunch, haft läkarsamtal, där jag fick veta att mitt krampanfall kunde bero på att jag har en form av epilepsi, och sovit. Snart kommer mamma och pappa och hämtar mig och jag kommer även få träffa Elin en sväng vilket ska bli otroligt roligt för det var så längesedan.
För ett tag sedan fick jag däremot besök av Cassandra och Felix och så här fina var vi då:

Så här vaknade jag upp. Mycket vackert. Idag har jag i alla fall varit med om min första ECT-behandling och det gick bra. Är inte förvirrad alls och har inga minnesluckor så det känns bra. Minns att jag fick en spruta och sedan helt plötsligt vaknar jag också är det klart. Så smärtfritt gick det. Imorgon ska jag få en till behandling och kanske ännu en på fredag. Det känns så fint att de verkligen ser att det är jobbigt för mig just nu och att jag behöver hjälp. Jag orkar verkligen inte ha det så här så om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tankar och handlingar. Jag hoppas verkligen ECT kan råda bot på det.

Jag blir så besviken på mig själv. Att jag gör sådant jag inte borde göra. Men just nu känner jag mig ändå hyfsat lugn. Det har varit rätt lugnt idag och speciellt roligt när jag fick besök av min kära vän Elina. Efter middagen blev allt dock nattsvart på en sekund. Halkade ner på noll igen som jag har gjort varje dag den senaste tiden. Trodde jag skulle gå sönder och hade riktigt med panik, men efter ett avsnitt Buffy och samtal med en från personalen så känner jag mig ganska så samlad. Jag tror faktiskt jag kommer klara av kvällen också utan att skada mig något mer. Samtalet handlade mest om våra hundar och det gjorde mig otroligt lugn. Tog emot lite medicin också trots att jag inte tror på det egentligen. Men just nu känns det som att jag nästan skulle kunna tro på det, inte för att jag känner av medicinen ännu men för att det där samtalet gav mig så mycket så att läget just nu känns bra.

Skitdag. Kaosdag. Skitjag. Planerar att dygna så jag kan sova bort morgondagen, sova bort min tankar. Men jag tror väl själv inte så mycket på att jag kommer klara det. Jag har blivit enormt kvällstrött, vilket å ena sidan är bra för det går jävlart snabbt att somna, men å andra sidan dåligt för då vaknar jag så himla tidigt.

Idag har det hänt mycket. Inga speciella saker egentligen, men vad som helst som inte är sitta i sängen/soffan eller äta är ju typ händelserika saker här. Först var jag på en undersökning angående mitt krampanfall som jag skrev om som jag fick för knappt två veckor sedan. EEG hette det och typ mätte hjärnaktiviteten tror jag det var. Jag fick sitta i en stol med en slags gummimössa där elektroder sattes fast och sedan kopplades det in några sladdar till huvudet och även armarna. Det tog ca en timme, det gick bra och svaren skulle komma om någon vecka. Sedan skulle blodprover tas och svårstucken som jag är gick det inge vidare att få något blod så jag fick vänta på att någon annan skulle sticka mig. Jag väntade men ingen hann sticka mig innan jag skulle till nästa hållplats. För nu har äntligen min diagnosutredning börjat och idag fick jag träffa en arbetsterapeut som jag även träffade för någon vecka sedan. Hon frågade en massa frågor och jag svarade en massa svar, typ. Känns i alla fall skönt att något är på gång. Vad som händer i veckan vet jag inte för det fanns ingen överläkare här som kunde godkänna permissioner förrän imorgon. Jag fick bli stucken i ytterligare en timme utan något resultat. Nu efter middagen blev jag stucken igen och denna gång gick det. Sedan har det hunnit med att vara lite tumult där, så som det är ibland, men inget som lämpar sig att nämnas här. Nåväl, dagen har verkligen varit full av annorlunda instick så jag tror att jag ska lägga mig en stund och lyssna på Buffypodden. Bara jag inte sommar för jag vill verkligen inte vakna vid tre som jag har tendens att göra.

Snö, snö och åter snö. Och lite galler.

Jag är så himla glad och stolt att jag klarade mig från att kräkas igår - både vid lunch, middag och kvällsmaten. Idag har jag tankar på att göra destruktiva saker, men jag hindrades från nästan allt destruktivt igår och då kanske jag gör det idag också. Jag blir frustrerad i vissa fall och glad i andra när personalen verkligen tar mig på allvar och förstår hur jag tänker - även de smygande tankarna och beteendena ser de och hjälper mig att hålla mig borta från vissa saker. Har dock inte sagt något om mina mat-tankar men impulserna är svagare idag. Visst finns tanken alltid där, att jag kan kräkas, men idag känns den lika stark.

Idag är det söndag och det känns så skönt för imorgon är det måndag och då händer det i alla fall lite saker. Jag har klarat mer än halva helgen nu och trots att det inte är något roligt som händer imorgon, händer det i alla fall något. Under helgen är det så dött och jag får inte gå någonstans alls när jag är själv. Idag gick jag istället ut i rastgården och fortsatte trampa upp snön i den lilla spiralen jag började med igår. Gick runt där ett tag och lyssnade på Buffy-podden tills jag började frysa alltför mycket. Nu tror jag att jag ska se lite Buffy och vänta på att dagen ska ta slut.

Mina älskade skor är såå sköna! Lite skavsår har jag fått när jag inte har några skosnören, men det är bara ett undantag.

Det var vad en skötare här på avdelningen beskrev mig som. Ja, kanske stämmer det. Rätt tragiskt i sådana fall. Dagen började i alla fall med att jag fick träffa en arbetsterapeut som ställde en massvis med frågor. Troligen var det en del till utredningen, men jag vet inte säkert för jag förstod inte riktigt. Sedan fick jag omläggning av mina händer med två sjuksköterskostudenter som stirrade ut mig haha. Ingen permis över helgen fick jag så det kändes oerhört surt. Ute har jag suttit i rastgården och känt snön falla för jisses som det har snöat idag! Fick även finbesök av Felix och Cassandra vilket typ gjorde min dag. Har saknat dem så mycket och det var synd att Elin inte kunde komma så hela gänget var samlat, men det får bli en annan gång.


Idag när jag satt ute i rastgården var det inte så här grönt som det var för några dagar sedan. Gick dock in ganska snabbt för jag insåg att snön skulle göra mig blöt. Smart.

Igår kom jag ju hit från helgpermissiomen. Snart ska jag på permission igen hem till mina föräldrar och vara där tills på torsdag - varvat med att vara med Emma - så det känns ju skönt. Varför det blev torsdag och inte fredag förstod jag inte riktigt men så blev det. Sedan vet jag inte hur länge jag blir här eller vad som händer. Just nu känns det bara som att jag är på förvaring, men kanske kommer det någon förändring så småningom. Vill bara ha den helst nu. En remiss har i alla fall skickats angående mitt krampanfall så det kommer utredas. Annars händer det absolut ingenting. Är så uttråkad att jag går sönder. Men nu är det bara någon timme kvar tills pappa kommer, så jag får stå ut ett tag till.

Idag fick jag gå ut en sväng med en från personalen vilket var jätteskönt. Vi gick hem till mig en sväng och hämtade lite grejer och sedan gick vi tillbaka. Ska gå ut imorgon också och vattna mina orkidéer som står hemma. Jag uppskattar verkligen att få komma ut lite och komma härifrån om än det bara är för en stund. Något annat som är skönt är att jag bara kan gå in i min lägenhet med en annan människa, utan massvis med ritualer för att förhindra att smutsa ner. Det har jag anafranilet att tacka för. Jag har inte städat min lägenhet sedan jag blev inlagd i juli och sedan dess har både mina föräldrar, jag och personal från avdelningen varit där inne utan att göra mina renlighetsritualer men jag har kunnat hålla mig lugn ändå. Det känns otroligt skönt. Kanske känns det bara lugnt nu för att jag inte är i min lägenhet så länge varje gång jag kommer dit, eller så hjälper medicinen jättemycket. Hoppas på det sistnämnda för om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tvång. Om jag ska leva är sedan en annan femma.

Alltså det är så mörkt ute nu! Jag hänger inte med. Jag blev inlagd i juli och då var det sommar. Jag har liksom stannat kvar där, i juli. Det stämmer inte hur det är ute med vad jag känner att det borde vara. Nu är jag i alla fall återigen tillbaka på avdelningen efter en lyckad permis. Har mest bara myst med hunden och marsvinen och umgåtts med mina föräldrar, också tittade vi förbi mormor en stund idag. Jag har haft det bra och nu är det slut på det roliga. Ska försöka stanna uppe sent idag så jag får sova länge imorn. Sent för mig är i och för sig nu förtiden vid nio haha så det är väl inget att skryta med precis. Vet inte varför jag skriver här nu egentligen. Har absolut inget intressant att säga.

Fina Kompis

Jag fick permission redan igår och sedan över hela helgen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra annat än att mysa med mina djur och umgås med mina kära föräldrar, men jag kommer i alla fall göra mer än vad jag hade gjort på sjukhuset. Det är alltid lite jobbigt med omställningen när jag går från ett ställe till det andra, men nu börjar det kännas okej. Smutsen känns också helt okej att vara bland, men lite jobbigare i vissa tillfällen. Försöker dock andas och genomlida det. Ibland undviker jag, men inte hela tiden. Det ska bli riktigt skönt att vara hos mamma och pappa i helgen och skippa sjukhusmiljön.

Ska mysa så mycket med den här killen!

Oj så jobbiga dagar det har varit. Så många tårar och rusande tankar. Idag har jag i alla fall fått komma utanför sjukhusets väggar för första gången på länge. Var hemma hos mig med mamma, pappa och hunden vilket kändes rätt okej. Jag kände inte lika mycket ångest som jag har gjort över att lägenheten har stått sedan i juli utan att ha blivit städad och ångesten var betydligt mindre än den brukar vara när jag har duschat (när jag blir ren känns allt annat så smutsigt). Personalen var snäll och renbäddade min säng om jag lovade att duscha så nu känns det nästan okej. Men som sagt har det varit jobbiga dagar. Jag har känt saker jag inte har känt förut och gjort saker som inte stämmer in på hur jag vill uppträda. Läkarsamtalet gav mig inte så mycket, jag får hoppas på ett på måndag istället. Nu sitter jag och kollar på Buffy och äter choklad och känner hur jag blir friskare och friskare från ätstörningen. Imorgon ska jag och pappa titta på Piteås fotbollsdamer i damallsvenskan. Skönt att komma ut lite. Hoppas på att den här dagen slutar bra.

Härliga höstlöv!