Jag är så sjukt förvirrad och mitt minne är absolut inte vad det en gång har varit. Jag hade tänkt skriva något här men jag minns absolut ingenting så istället skriver jag bara en massa sörja. Hade en fin kväll igår med min familj på middag hos Emmas familj och trots att kvällen slutade i tårar hos de flesta av oss så gjorde den kvällen gott för mig. Nu tänker jag till och med så långt som till min födelsedag om en månad. För bara en dag sedan tänkte jag i princip att jag såväl kunde dö nästa sekund. Det tänker jag i och för sig nu också, men jag kan men ärlighet säga att jag kan leva om en månad och se någon vits med att säga att jag önskar mig vissa saker i prensent t ex. Jag vet inte vad som var nyttan med att skriva det här inlägget, men jag kunde bara inte fortsätta på de andra jag höll på att skriva. Nu är jag tillbaka på avdelningen och jag minns knappt sist jag var här och jag känner mig bara så otroligt borta. Ska i alla fall få ECT (och bli ännu mer borta) imorgon bitti och senare på dagen ska jag bli upphämtad av SHARE-gänget också ska vi till mig och ha det trevligt. Imorgon börjar jag med en ny medicin också får vi väl se vad den gör för nytta. Just nu känns det som nytta är något jag verkligen inte kan göra. Jag känner mig liksom helt värdelös och dum i hela jävla huvudet. Hoppas det ger med sig när jag får mindre ECT.

Skeptiskt till allt som sägs, syns och hörs. Trögare än trögast.