Jag fick spendera en del av årets sista dag med min favorit och vi hade det så mysigt som bara vi kan ha - trots att vi egentligen hade allt annat än "tid för att umgås". Emma hade saker att göra, men jag hade inte, så när Emma gjorde sitt, hängde bara jag med. Det viktigaste var att vi i alla fall fick spendera lite tid med varandra.

Jag önskar att jag kunde skriva något positiv - men jag blir bara mer och mer negativ. Jag tappar bara mer och mer hopp och jag ser bara döden som ett klarare och klarare alternativ. Jag får dåligt samvete, men jag tror inte jag kan få så dåligt samvete gentemot andra så att jag avstår från döden och väljer att stanna kvar hos alla nära, nej det tror jag inte. Jag har tankar som jag är alltför van att ha, men som jag är alltför less på. Jag vill kunna säga att jag vill kämpa, eller att jag åtminstone har lite hopp, men så är inte fallet och jag skäms för att säga sanningen.

Om en stund är den här dagen äntligen slut. Den har varit så lång och jag vill bara hem. Speciellt lång har den känts eftersom tidigare dagar har spenderats på andra ställen än här. Hade dock en skön promenad med en från personalen idag och vi hade ett fint snack. Vi gick inte jättelångt, men jag fick i alla fall få komma ut en sväng och få lite rörelse och frisk luft. Önskar dock att jag var mer impulsiv och bara försökte springa därifrån när jag väl hade chansen, men jag vet att jag aldrig skulle klara av att göra något sådant för jag tänker på hur det skulle bli för personalen. Nåväl, vi gick där och pratade om att jag har svårt att se något annat slut än det jag har just nu (att jag tar livet av mig) och hon började prata om att jag var deprimerad och drabbad av svåra tvång och att det inte var så konstigt att det är tungt för mig just nu. Ja, jag vet väl inte om jag ser det som ett svar precis, det är väl bara att jag ser mitt slut just för att det är så det är. För att om jag ändrar mitt slut måste jag försöka ändra på allt det andra som gör att jag inte orkar leva. Att göra det känns som att bestiga berg. En annan från personalen var här inne nyss och det var fint det med. Hon sa bra saker, men jag har ändå svårt att tro på att vad hon säger gäller mig. Jag bara tror det inte.

Har haft en underbar permission under dagen med mina kära vänner från gymnasietiden: Henny, Anna och Emma (Rebecca kunde tyvärr inte vara med) och vi satt först och pratade hos mig i flera timmar och sedan åt på Thai Garden innan de lämnade av mig på sjukhuset. Jag är tacksam över att jag var med just dem idag för mitt minne efter ECT:n var verkligen bortom all kritik. På morgonen efter jag hade vaknat upp mindes jag inte ens om jag hade haft ECT eller inte haha, men plåstret på handen efter nålen gav mig tack och lov svaret. Det var hur som helst jätteroligt att träffa mina saknade vänner igen och jag hoppas vi kan ses allihopa ännu en gång i veckan för som det märktes idag hade vi en del att prata om hehe. Vad vi däremot inte gjorde var att ta en bild vilket var mycket synd.

Träning för länge sedan

Jag är så sjukt förvirrad och mitt minne är absolut inte vad det en gång har varit. Jag hade tänkt skriva något här men jag minns absolut ingenting så istället skriver jag bara en massa sörja. Hade en fin kväll igår med min familj på middag hos Emmas familj och trots att kvällen slutade i tårar hos de flesta av oss så gjorde den kvällen gott för mig. Nu tänker jag till och med så långt som till min födelsedag om en månad. För bara en dag sedan tänkte jag i princip att jag såväl kunde dö nästa sekund. Det tänker jag i och för sig nu också, men jag kan men ärlighet säga att jag kan leva om en månad och se någon vits med att säga att jag önskar mig vissa saker i prensent t ex. Jag vet inte vad som var nyttan med att skriva det här inlägget, men jag kunde bara inte fortsätta på de andra jag höll på att skriva. Nu är jag tillbaka på avdelningen och jag minns knappt sist jag var här och jag känner mig bara så otroligt borta. Ska i alla fall få ECT (och bli ännu mer borta) imorgon bitti och senare på dagen ska jag bli upphämtad av SHARE-gänget också ska vi till mig och ha det trevligt. Imorgon börjar jag med en ny medicin också får vi väl se vad den gör för nytta. Just nu känns det som nytta är något jag verkligen inte kan göra. Jag känner mig liksom helt värdelös och dum i hela jävla huvudet. Hoppas det ger med sig när jag får mindre ECT.

Skeptiskt till allt som sägs, syns och hörs. Trögare än trögast.

För att förtydliga rubriken och göra det klart har jag aldrig varit med om någon hemsk jul som barn med fulla och elaka vuxna, jag gillar inte bara julen och dess press och stress. Jag tror detta var min sista jul för jag tror inte jag lever så länge till, men jag hade i alla fall en bra jul igår. Jag sov som vanligt under granen och försökte få lite julstämning. Öppnade en morgonjulklapp som jag hade fått av mormor och där inne var det en tovad liten söt tomte. Gick som vanligt till Emma på morgonen och hade julklappsöppning som vi brukar. Jag fick en jättefin filt, en Green Gate kökshandduk, en jättesöt kanin och en burk av Emma. Jag var dessutom bjuden på julfrukost så vi hade det jättemysigt där. Sedan gick jag hem och mormor kom till oss och vi åt jullunch. Vi blev klara lagom till Kalle Anka som vi brukar bli och efter Kalle hade vi julklappsutdelning som vi hade trots att jag, mamma och pappa hade sagt: inga julklappar oss emellan. Av någon anledning bröt mamma den där pakten så jag fick ett presentkort på Cubus och jag fick även, av mamma och pappa, ett julpaket från Unicef som skänker en massa saker till behövande barn och det gjorde mig så himla glad trots att de bröt vår pakt. Av mormor fick jag två välbehövliga pyjamaser och två hundringar. Till Kompis gav jag en leksak och godisar till den. Mormor fick ett brett ljus från PENTIK som hon har letat efter till en assiett och marsett hon fick av mig för ett tag sedan, ett ljus jag målat med ljusfärg på och en "Älskade Mormor"-kopp jag målat. Efter vår lilla julklappsutdelning åt vi lite fika och såg lite mer jul-tv. Ett tag senare skjutsade vi hem mormor och sedan var det ganska sent så vi såg "Tomten är far till alla barnen" och jag somnade i soffan strax innan det tog slut. Jag hade en väldigt bra och lugn jul, men jag är fortfarande inget stort fan av julen.

Imorn är det julafton och det finns så mycket som borde vara i min hjärna. Jag borde tänka på allt som ska hända. Eller alla jag kan träffa som är hemma nu. Eller allt jag kan göra. Eller vad som helst. Istället  tänker jag på hur jag ska dö, när jag ska dö och hur himla skönt det ska bli. Jag är medveten om alla jag kommer lämna, men på något sätt finns de inte i tanken på samma sätt. Och jag borde få dåligt samvete, men inte ens det får jag. För jag tänker bara på hur skönt det ska bli att snart få dö. Det är julafton imorn, men det känns inte ett dugg annorlunda jämfört med fem månader sedan.

Idag har det hänt en del. Lunch åt jag med min fd. ätstörningsbehandlare och Elin på Nodo i stan. Det var mysigt och skönt med omväxling från sjukhuset och efteråt följde Elin med till sjukhuset en stund. Där pratade vi mest och tog lite fula bilder. Bara skönt att vara tillsammans. På eftermiddagen kom min nuvarande KBT-behandlare och stämde av läget lite och på kvällen kom mina föräldrar. Vi spelade lite kort och bara hade det mysigt och nu ska jag ta och lägga mig för idag. Mycket har hänt samtidigt som nästan inget har hänt.

Jag hade nyligen ett sådant bra läkarbesök och det känns verkligen jättebra! Jag har aldrig träffat läkaren jag träffade, men hon lyssnade verkligen och var bara allmänt-super-mega-bra. Permissionerna jag ville ha såg ut att kunna bli av så det kändes ju jätteskönt. I och för sig hade jag hellre viljat vara på sjukhuset när det är den här högtiden eftersom jag inte är ett sådant stort fan av den, men det kommer hem alldeles för många bra personer som jag gillar och gärna vill träffa för att jag ska kunna stanna här och gräva ner mig. Sedan ska vi göra en stor förändring i mina mediciner på grund av att de två sorter jag fått inte har fungerat speciellt bra och jag har stått på dem sedan i typ augusti. Dessutom när fortsatt användning av dem skapar risk för diabetes är det lämpligast att ta bort dem. Jag vet att det inte ska spela någon roll, men har man en bakgrund med åtta år av ätstörningar och nyligen fått höra av sin mormor att man har blivit tjock så känns det dessutom bra att medicinerna en har ätit de senaste månaderna både är otroligt vikt- och aptitökande. Att det förmodligen är därför en har skjutit upp i vikt och i aptit - något en inte ens har tänkt på att det har berott på. Inte för att jag tycker som många andra, att tjock är det värsta en människa kan bli (jag tycker det egentligen har ganska liten betydelse), men jag har fått ett svar på varför saker och ting har blivit som de har blivit och det är ju alltid skönt. Nu ska jag i alla fall börja med en ny medicin som troligen ska hjälpa mig bättre. Ska även fortsätta med ECT:n några gånger till och se hur det blir. Annars känns det väl rätt meningslöst det mesta eftersom jag fortfarande har starka tankar på att ta mitt liv, men nu är väl medicineringen till att börja med mest till för att minska mitt tvång och mina självskadehandlingar. Jag kan inte säga än så länge hur jag tycker att det verkar, men jag tror att jag tycker mig känna en minskad grad av tvångstankarna sedan jag började med ECT:n så det är ju positivt. Annars har jag varken kräkts eller skadat mig på tre dagar och det är ju alltid något. Det som jag nämnde att min käre mormor uttryckte sig om (min vikt) var ju den utlösande faktorn till att jag bröt mitt långa kräkuppehåll, men det känns på något vis lättare nu att hantera när jag vet orsaken. Det kändes skönt också att läkaren ville minska på mina mediciner nu när de ändå inte ger någon vidare effekt. En klok läkare.

Vi var ett nästan fullständigt SHARE som julbakade idag (SHARE minus Emma). Först när jag såg Henny, Anna och Rebecca kändes den där saknaden så himla starkt pga att vi har varit borta från varandra så himla länge, men ganska snart infann sig känslan av trygghet som bara de kan ge en, och känslan av att vi aldrig har varit ifrån varandra. Vi pratade. Bakade. Höll på som bara vi kan. Vi umgicks den tid vi hann. Nu är jag tillbaka på sjukhuset men man kan i alla fall säga att jag har haft en bra dag. Förhoppningsvis hinner vi se varandra igen och ha det så där härligt som bara vi kan. Tjejer, vad jag älskar er! Utan er ingen mig.

Efter nästan ett år har en diagnosutredning påbörjats här på psykiatrin. Idag fick jag gå upp till öppenvården med en från avdelningen som lämnade över mig till en psykolog. Han pratade med mig lite och försökte få en slags överblick också gjorde jag ett uppmärksamhetstest som var jättejobbigt. Det framkom inte så mycket, utan han skulle tyda det bättre senare. Man satt vid en dator och hade en mus som man skulle klicka på först varje gång det kom en etta på skärmen, sedan varje gång man hörde och såg en etta. Sedan blev det även tvåor med i bilden som både syntes och hördes, men man skulle fortfarande markera ettorna. Slutligen var det bara ettor igen och man skulle fortsätta markera dem. Själva testet höll på i ungefär femton minuter och det var riktigt jobbigt, men det gick rätt bra ändå, vi skulle gå igenom det mer nästa vecka när vi skulle ses igen. Trots att inte så mycket blev gjort känns det skönt att vara igång. 

Mina fina svin.

Det känns så konstigt. Jag får numera någon typ av prestationsångest varje jag öppnar för att skriva ett nytt inlägg. Jag har ingen aning om varför för det är ju varken så att jag skriver på någon viktig sida eller att min blogg är speciellt stor, det bara blir så. Ibland vet jag inte ens vad jag ska skriva, jag har bara lust att skriva. Idag har jag i alla fall haft min tionde ECT-behandling och jag känner mig mer förvirrad än tidigare. Minnet kommer sakta men säkert tillbaka, men nog går det trögt. Försöker skratta bort det men egentligen tycker jag det är rätt obehagligt. Det är väl inga viktiga saker jag glömmer, mer vardagligt, men det är ändå obehagligt när man inte kan lita på sin egen hjärna.

Även på sjukhuset börjar man se att det snart är jul.

Ibland så känns det inte som att jag har något här att göra. Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns som att hur jag än uttrycker mig, förmedlar jag något som är fel. Som att det jag säger egentligen inte är något jag får säga. Som att jag går och bär på en hemlighet jag inte får uttrycka eller något. Nu är jag i alla fall tillbaka från helgens permission som har varit mycket bra. Det gick bra med maten som det strulade med lite i veckan. Jag är glad att jag märker att jag har kommit så pass långt att veckans kollaps inte betydde total kollaps. Jag är också glad över hur mycket ECT:n verkar hjälpa när det gäller mitt tvång. Jag märker hur mycket lättare det går med att hantera smuts, eller ja, jag kan helt enkelt vara runt det utan att lägga märke till det något vidare och det är en avsevärd förbättring. Vissa ritualer minns jag inte ens, och om det beror på att ECT:n påverkar mitt minne eller inte spelar ingen vidare roll så länge det ger en positiv påverkan. Just nu känner jag väl att jag är lite väl förvirrad för att skriva ett inlägg ens egentligen. Nåväl, nu ska jag snart sova och imorgon bitti ska jag få min tionde ECT-behandling. 

Kompis fick kolla lite på svinen idag. Det tyckte han var lite intressant.

Jag vet inte ens hur. Jag vet bara varför. Jag vet bara att jag föll. På grund av en kommentar jag hörde om min kropp. När jag hade klarat mig så otroligt länge. Nästan ett år. Tio månader, sedan föll jag. Två dagar gick skit. Men nu står jag här. Fick ett litet utbrott mot mig själv för att jag var så besviken på vad jag hade gjort så jag skadade mig och gjorde allt ännu värre. Min yta sprack och jag grät och grät, men ville inte säga vad jag hade gjort. När min fd. behandlare (på Comede) frågade hur det var och en annan från personalen gissade rätt på vad som hade hänt så sprack min fasad. Men eftersom personalen här nu vet, och jag är öppen om det här, så gissar jag att enda alternativet är att fortsätta kämpa. För oavsett om jag tänker leva eller inte, vill jag inte att mina sista dagar ska levas efter ätstörningens lagar.

Av någon idiotisk anledning kräktes jag. Och på en gång blev det som något jag fortsatte göra utan någon vidare eftertanke. Men nu är det sagt. Jag föll. Men det händer. Nu ska jag kämpa upp till siffror som 303 och det börjas nu. Eftersom personalen här vet, och jag är öppen här nu, tror jag det är ett steg uppåt, ett steg i rätt riktning, för det borde ju inte ha hänt om jag tänkte fortsätta i den här banan.

Både idag och igår har jag fått ta promenader med min fd. behandlare. Igår var det halkigt och kallt och idag var det precis tvärtemot. Båda promenaderna var otroligt sköna och det känns bra att det finns sådana här tillfällen för det blir ju lätt långa dagar här på sjukhuset. Idag vet jag inte vad mer som händer, men imorn får jag förhoppningsvis åka på permission till mamma och pappa. Skööönt! Ja, även till Kompis, Hans och Buffster såklart.

Nu har jag fått åtta ECT-behandlingar och på torsdag får jag min nionde. Idag kände jag riktigt mycket hur mitt minne blir påverkat och jag kände min riktigt vimsig, men det är bra säger de för då visar det att behandlingen tar. Jag får tacka mig själv att jag skriver upp typ hela mitt livs händelser i min kalender för utan den hade jag varit helt lost idag. Var ändå tvungen att ringa och fråga mamma och pappa några saker för att jag inte mindes. Jag kan inte nu säga sådär om jag känner av att det hjälper, men det påverkar ju min hjärna i alla fall, så något gör det ju. Om det är bra, dåligt eller mittemellan återstår att se.

Nu minns jag inte ens om jag har visat den här för er, men om inte så gör jag det nu: min te-adventskalender! Alltså ett nytt löste för varje dag, hur mysigt är inte det? Nu har jag med mig det hit till sjukhuset så jag inte hamnar efter.

Så var jag återigen tillbaka på sjukhuset efter permissionen. Har haft det bra och det känns otroligt jobbigt att vara tillbaka. Mitt mående känns inte förändrat på något sätt utan det känns väl lite som att jag bara väntar på något som aldrig händer. Kanske hjälper ECT:n så småningom, jag vet inte. Just nu känns ärlighet som det enda rätta. Och jag vill inte leva. Jag vet att det skulle påverka mina föräldrar och mina vänner, och det är klart att jag inte vill göra dem något ont, men på något sätt hindrar det mig inte. Jag kan gråta över hur illa jag kommer göra mina nära om jag följer mina tankar och samtidigt gråta över rädslan av att inte följa mina tankar. Just nu skulle jag vilja ta den första chansen jag får till att ta mitt liv. Samtidigt som tillfället inte får komma för jag vill inte göra folk så illa. Jag säger att jag älskar dem, men ändå säger jag att jag är kapabel till att skada dem så mycket. Inget ter sig logiskt i min hjärna. Det mesta känns oklart.

Mitt i allt annat kaos kan jag i alla fall skriva lite positivt här. Det kanske inte är så konstigt att jag i det läget jag befinner mig - otroligt stillasittande och maten serverad - märker av en viktuppgång. Jag känner att jag har gått upp i vikt och jag ser att jag har gått upp i vikt. Men det är inte längre det där extrema hatet. Jag kan inte säga att jag accepterar min kropp fullt ut, men jag måste säga att jag märker att jag har blivit så mycket friskare i ätstörningen. Visst har jag för tillfället drabbats av några obehagliga impulser på att kräkas den senaste tiden, men jag har kunnat stå emot det för i det där träsket vill jag aldrig hamna igen. En sådan här viktuppgång gjorde mig tidigare panikslagen och ledde till något slags viktnedgångsförsök. Nu kan jag inte förneka att negativa tankar kommer, men jag kan hejda dem på något vis och försöka tro på att jag är mer än min vikt och att den faktiskt inte är så viktig i jämförelse med hur jag mår i ätstörningen. Visst finns de negativa tankarna också, men det är inte de som maler på hela tiden, utan jag kan faktiskt finna mig i det här; jag har gått upp i vikt (hur mycket vet jag inte), men jorden går inte under av det, mina vänner slutar inte vilja vara med mig, det gör mig inte till en sämre människa. Att kunna stanna upp i tanken och tänka om är en så otrolig omställning och viktig upplevelse och jag hoppas verkligen jag får fortsätta tänka på det här sättet oavsett hur min kropp formas den närmsta tiden. Om kläderna slutar passa så är det ju bara att köpa nya. För om vi snackar om hälsa så är jag mycket mer hälsosam nu än när jag var sjuk i ätstörningen. Jag vet att kroppen mår bra av att röra på sig, men det är lite begränsat på sjukhuset och med risk för att min träning alltid spårar ur, får träningen dröja lite. Jag är ju faktiskt fortfarande den där tjejen som spöade skiten ur ätstörningen. Och jag är ju fortfarande samma gamla människa som jag var när jag vägde x kg mindre. En viktuppgång behöver inte vara som att förlora ett stort världskrig eller jordens undergång. Det behöver inte vara så dramatiskt. Tvivlar du på det jag skriver? Det går. Jag lovar, jag har också vänt blicken bort från spegeln. Eller börjat gråta när jag såg min spegelbild. Jag accepterar inte min kropp fullt ut, men jag hatar inte heller varenda millimeter av den. Den är som mindre betydelsefull samtidigt som den är mer betydelsefull. Jag straffar den inte lika mycket som förut, men vad jag tycker om den är inte längre lika viktigt.

Snart ska jag äntligen få åka på permission och vara borta hela helgen. Känns som att jag behöver det. Tankarna vinner över mig mest hela tiden och jag drunknar i dem. Saknar mina djur och jag saknar min familj. Min moster och hennes man kommer på besök i helgen så det ska bli roligt att träffa dem också. Och slippa sjukhusmiljön och alla invanda mönster jag har hamnat i här.

Söta, saknade hund.