Imorn är det julafton och det finns så mycket som borde vara i min hjärna. Jag borde tänka på allt som ska hända. Eller alla jag kan träffa som är hemma nu. Eller allt jag kan göra. Eller vad som helst. Istället  tänker jag på hur jag ska dö, när jag ska dö och hur himla skönt det ska bli. Jag är medveten om alla jag kommer lämna, men på något sätt finns de inte i tanken på samma sätt. Och jag borde få dåligt samvete, men inte ens det får jag. För jag tänker bara på hur skönt det ska bli att snart få dö. Det är julafton imorn, men det känns inte ett dugg annorlunda jämfört med fem månader sedan.