Jag vet inte ens hur. Jag vet bara varför. Jag vet bara att jag föll. På grund av en kommentar jag hörde om min kropp. När jag hade klarat mig så otroligt länge. Nästan ett år. Tio månader, sedan föll jag. Två dagar gick skit. Men nu står jag här. Fick ett litet utbrott mot mig själv för att jag var så besviken på vad jag hade gjort så jag skadade mig och gjorde allt ännu värre. Min yta sprack och jag grät och grät, men ville inte säga vad jag hade gjort. När min fd. behandlare (på Comede) frågade hur det var och en annan från personalen gissade rätt på vad som hade hänt så sprack min fasad. Men eftersom personalen här nu vet, och jag är öppen om det här, så gissar jag att enda alternativet är att fortsätta kämpa. För oavsett om jag tänker leva eller inte, vill jag inte att mina sista dagar ska levas efter ätstörningens lagar.

Av någon idiotisk anledning kräktes jag. Och på en gång blev det som något jag fortsatte göra utan någon vidare eftertanke. Men nu är det sagt. Jag föll. Men det händer. Nu ska jag kämpa upp till siffror som 303 och det börjas nu. Eftersom personalen här vet, och jag är öppen här nu, tror jag det är ett steg uppåt, ett steg i rätt riktning, för det borde ju inte ha hänt om jag tänkte fortsätta i den här banan.