Jag ville mötas nånstans nere på djupet, jag har varit där förut och jag är inte rädd

Mitt i allt annat kaos kan jag i alla fall skriva lite positivt här. Det kanske inte är så konstigt att jag i det läget jag befinner mig - otroligt stillasittande och maten serverad - märker av en viktuppgång. Jag känner att jag har gått upp i vikt och jag ser att jag har gått upp i vikt. Men det är inte längre det där extrema hatet. Jag kan inte säga att jag accepterar min kropp fullt ut, men jag måste säga att jag märker att jag har blivit så mycket friskare i ätstörningen. Visst har jag för tillfället drabbats av några obehagliga impulser på att kräkas den senaste tiden, men jag har kunnat stå emot det för i det där träsket vill jag aldrig hamna igen. En sådan här viktuppgång gjorde mig tidigare panikslagen och ledde till något slags viktnedgångsförsök. Nu kan jag inte förneka att negativa tankar kommer, men jag kan hejda dem på något vis och försöka tro på att jag är mer än min vikt och att den faktiskt inte är så viktig i jämförelse med hur jag mår i ätstörningen. Visst finns de negativa tankarna också, men det är inte de som maler på hela tiden, utan jag kan faktiskt finna mig i det här; jag har gått upp i vikt (hur mycket vet jag inte), men jorden går inte under av det, mina vänner slutar inte vilja vara med mig, det gör mig inte till en sämre människa. Att kunna stanna upp i tanken och tänka om är en så otrolig omställning och viktig upplevelse och jag hoppas verkligen jag får fortsätta tänka på det här sättet oavsett hur min kropp formas den närmsta tiden. Om kläderna slutar passa så är det ju bara att köpa nya. För om vi snackar om hälsa så är jag mycket mer hälsosam nu än när jag var sjuk i ätstörningen. Jag vet att kroppen mår bra av att röra på sig, men det är lite begränsat på sjukhuset och med risk för att min träning alltid spårar ur, får träningen dröja lite. Jag är ju faktiskt fortfarande den där tjejen som spöade skiten ur ätstörningen. Och jag är ju fortfarande samma gamla människa som jag var när jag vägde x kg mindre. En viktuppgång behöver inte vara som att förlora ett stort världskrig eller jordens undergång. Det behöver inte vara så dramatiskt. Tvivlar du på det jag skriver? Det går. Jag lovar, jag har också vänt blicken bort från spegeln. Eller börjat gråta när jag såg min spegelbild. Jag accepterar inte min kropp fullt ut, men jag hatar inte heller varenda millimeter av den. Den är som mindre betydelsefull samtidigt som den är mer betydelsefull. Jag straffar den inte lika mycket som förut, men vad jag tycker om den är inte längre lika viktigt.


Kommentarer
Sanna Nilsson-Lidin

Hurra för oss båda för att vi inte fullkomligt hatar våra kroppar längre!

Svar: Ja men hurra! Heja oss :D<3
Sofia Kihlström

2016-12-01 @ 23:20:47
URL: http://sannanilssonlidin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0