Det negativa som borde vara positivt

Jag önskar att jag kunde skriva något positiv - men jag blir bara mer och mer negativ. Jag tappar bara mer och mer hopp och jag ser bara döden som ett klarare och klarare alternativ. Jag får dåligt samvete, men jag tror inte jag kan få så dåligt samvete gentemot andra så att jag avstår från döden och väljer att stanna kvar hos alla nära, nej det tror jag inte. Jag har tankar som jag är alltför van att ha, men som jag är alltför less på. Jag vill kunna säga att jag vill kämpa, eller att jag åtminstone har lite hopp, men så är inte fallet och jag skäms för att säga sanningen.


I min skalle är det bara så svart och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag skäms över mig själv och för det lilla jag åstadkommer och det borde egentligen vara störst av allt inombords, men jag tänker mest på att allt ändå är över snart för snart är jag död.

Jag tänker på allt jag måste göra för att göra det lättare för alla när jag dör, men egentligen vet jag att jag gör det lättare för alla om jag inte dör - samtidigt som jag starkt känner att jag gör alla en tjänst genom att dö så fort som möjligt. Ja, mina tankar är inte lätta att tyda sådana här tider för det enda som känns viktigt är att dö.


Kommentarer
Anonym

Hej! Vilken fin blogg du har! Jag sökte på IPS och självtröst och hamnade här hos dig, som jag känner igen mig så oerhört mycket i. Blev diagnostiserad när jag var 29, nu är jag 32 och mår oerhört mycket bättre och är tryggare än någonsin - även om jag tvivlar på att jag nånsin kommer känna mig helt trygg. Håll ut, det BLIR SÅÅÅ mycket bättre med tiden, jag lovar. Och jag känner med dig - du är inte ensam. Inte. Ensam. Stor kram!

Svar: Men tack så hemskt mycket, vad roligt att du tycker det! Vad skönt att du mår bättre nu, sådana som du inget hopp. Kram!
Sofia Kihlström

2017-01-17 @ 13:00:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0