Så var jag återigen tillbaka på sjukhuset efter permissionen. Har haft det bra och det känns otroligt jobbigt att vara tillbaka. Mitt mående känns inte förändrat på något sätt utan det känns väl lite som att jag bara väntar på något som aldrig händer. Kanske hjälper ECT:n så småningom, jag vet inte. Just nu känns ärlighet som det enda rätta. Och jag vill inte leva. Jag vet att det skulle påverka mina föräldrar och mina vänner, och det är klart att jag inte vill göra dem något ont, men på något sätt hindrar det mig inte. Jag kan gråta över hur illa jag kommer göra mina nära om jag följer mina tankar och samtidigt gråta över rädslan av att inte följa mina tankar. Just nu skulle jag vilja ta den första chansen jag får till att ta mitt liv. Samtidigt som tillfället inte får komma för jag vill inte göra folk så illa. Jag säger att jag älskar dem, men ändå säger jag att jag är kapabel till att skada dem så mycket. Inget ter sig logiskt i min hjärna. Det mesta känns oklart.