Du tror att allting kan vänta men känslor fungerar inte så
Känslor. Stora feta känslor. Det är ofta jag bara önskar att de kunde sluta existera - även de som är bra. För det tar så himla mycket energi från mig. Att känna allt så himla mycket. Så det är ofta jag önskar att de bara försvann helt och hållet. Ofta vill jag bara skrika rakt ut, lägga mig raklång på golvet och låta dem försvinna från mig föralltid. För ibland är de bara så extremt utmattande.
Men.
Innerst inne vet jag ju hur mycket gott de ändå gör för mig när jag hanterar dem på rätt sätt. Det är tack vare mina stora känslostormar som jag kan skriva. Det är tack vare dem som jag kan måla. Det är tack vare dem som jag kan grotta ner mig i en Buffymugg och sitta och måla i fem timmar. Ibland går jag tillbaka och läser inlägg jag har skrivit. Eller dikter. Och blir lite smått illa till mods. Men jag ska inte behöva skämmas för det jag känner. Jag ska inte behöva skämmas för det jag skriver. Ibland är det utelämnande. Men det är okej det också. Om jag inte har några problem med att vara personlig, vem har då rätten att säga att jag inte borde göra det jag gör? Är det obekvämt så 1, det visar ju bara vilken syn vi har i samhället på känslor och 2, man behöver inte läsa.
När jag, i stora stormar av känslor som aldrig tycks ta slut, kan få ner dem i ord och på så sätt förstå mig själv bättre och hindra mig från att ta till destruktiva metoder, då ser jag inget som helst negativt med att varken känna eller utrycka det jag känner. Visst får en ta vissa smällar i form av att luften helt går ur en, men samtidigt ger det mig så otroligt mycket. Det är okej att vara lite småarg när de där känslorna aldrig tycks ta slut, men i slutändan ska jag ändå försöka komma ihåg att det är de som gör att jag kan göra allt jag älskar. Och att jag kan vara jag. Vem det nu är. Men å andra sidan är det faktiskt den enda saken jag är riktigt säker på; jag är en som känner mycket. Och känslor är faktiskt väldigt intressanta. Trots att jag ibland får frispel på mig själv när det ska kännas så himla mycket gällande allting. Ibland vill jag inte bli så himla glad. Ibland vill jag bara ta det lite lugnt, vara lite samlad. Jag förstår faktiskt mig själv. Och det är okej. Men det är när tankar som om att jag "inte borde" eller "inte får visa att jag känner" som det är bra att stanna upp. För vem säger vad som är rätt och fel när det gäller känslor när känslor bara är? Varken bra eller dålig. Rätt eller fel. Visst kanske man får tänka sig för innan man skäller ut någon som har gjort något litet man retar upp sig på, men blir man ledsen av ett avsked, eller berörd till tårar av en låt, ja då ska man få visa det också. Skam över att en känner känslor, är inget en ska behöva känna.
Jag vill inte spara min längtan
Det var onumrerade platser i hela salen och jag tänkte att jag i alla fall skulle försöka komma tidigt och få en så bra plats som möjligt. Jag kom in först och fick sitta längst fram i mitten. Bredvid mig satte sig två kvinnor och började prata lite med mig och alla var överens om att det här skulle bli otroligt bra. På min andra sida satt en äldre man som även han redan hade varit på en konsert; den i Skellefteå dagen innan. Det var skönt att slippa känna den där oron över om jag var lite konstig som åkte igen och vi höll båda med om att hon är fantastisk. Det är egentligen bara det som räknas. Mina små oroskänslor försvann lika snabbt som de kom och även innan konserten kunde jag säga att jag inte ångrade mig ett dugg som spenderade ungefär alla av den här månadens överblivna pengar på ett dygn i Umeå.
När hon hade sjungit sin första ton, kollat ner på mig och gett mig en leende och välkomnande nick, kunde jag bara tänka att så himla tur att jag litade på mitt inre. Att jag valde att köra på känslorna och strunta litegrann i förnuftet. Sedan var jag som uppslukad av hennes musik. Efter konserten var jag mer än lycklig. Och jag är så glad att jag fick uppleva det här ännu en gång, med en lite annan stämning. Nu har jag samlade minnen som får hålla mig upptagen tills nästa gång. För hur lång tid det än tar, är hennes musik värd att vänta på.
Det kommer annat emellan och det är bra
Fredag var en bra dag. Idag är en bra dag. Har haft många bra dagar. T ex igår med Rebecca och Anna. Men fredag och idag har något gemensamt: Melissa Horn. Jag var på hennes spelning på KH i fredags och det var fantastiskt. Precis lika fantastiskt som jag hade föreställt mig varje gång jag de senaste månaderna har tänkt på den för att stoppa ännu ett självmordsförsök. För jag minns hur det vad 2013. Trots likgiltighet och ett extremt mörker, kändes det ändå som att jag den 5/12 svävade på moln. Just tack vare Melissas konsert. I fredags var det inte något sämre. Snarare bättre då jag faktiskt vågade stanna kvar och säga mer saker än "det var jättebra". Helt plötsligt kände jag mig inte så jävla socialt inkompetent utan jag bara pratade på. Förmodligen för att musik är som en drog för mig och ja, man blir väl lite annorlunda då.
Idag i alla fall, har jag det också väldigt bra. Om två timmar spelar Melissa Horn i Umeå. Och igår drog jag fram spontaniteten i mitt fyrkantiga jag och köpte en biljett. Så nu sitter jag i ett hotellrum i Umeå och ska snart bege mig till Idunteatern. Jag tänkte vänta på busshållplatsen efter konserten tills bussen gick tidigt på måndagsmorgonen, men pappa insisterade på att jag skulle ha någonstans att sova. Om jag känner mig bortskämd? Javisst. Men jag har det å andra sidan väldigt bra här inne. Lite jobbigt stundtals, men jag får se det som lite övning inför min kommande behandling. Att göra saker hela mitt inre skriker nej till.
Klädernas magi
Den senaste tiden har det mesta av mina pengar gått till kläder. Och med det mesta menar jag en hel del hundralappar (trots mycket begagnat). Som vanligt när jag köper något annat än pyssel, skaver det rätt intensivt på mitt samvete, men samtidigt ser jag verkligen vilken enorm skillnad det gör för mig att bry mig om vad jag har på mig. Kjolar, klänningar, kappor, mössor.... Att kolla, kombinera, inspireras...Jag älskar det! Kanske är det för att jag har börjat bli mer bekväm att ha på mig ett större utbud av kläder och inte bara långkjol/ mjukisbyxor och stora tröjor. Jag älskar förvisso när det är mycket tyg som far och flänger, men jag har börjat kunna variera det. Det finns gånger gråten kommer i halsen när jag går förbi spegeln. Det finns gånger jag hellre stannar hemma istället för att göra något där folk kan se mig. Det finns gånger jag väljer den där stora tröjan bara för att jag vill gömma mig. Men det är också så att jag har slutat rikta allt hat mot varenda del av kroppen. Att jag till och med kan säga att jag börjar närma mig acceptans kring någon del. (Nu när jag publicerar inlägget kunde jag byta ut "det är ofta" till "det finns gånger", vilket visar på att jag har kommit ännu längre.) Jag kan nästan ta på mig en kort kjol eller klänning, utan att ens reflektera över att den är kort, att benen syns. Jag älskar dem inte, men jag hatar dem inte heller. De bara finns. Och det är precis dit jag vill komma. Visst finns det dagar och stunder då de negativa värderingarna kommer på löpande band liksom de gör mot resten av kroppen, men de är inte många. Det är liksom att jag inte bryr mig om hur de ser ut längre. Istället tyckte jag det var fantastiskt att de bar mig i timtal i slalombacken utan några som helst problem, trots att det var tre år sedan jag stod på skidorna. Eller att jag, tack vare dem, kan välja fina strumpbyxor att ha på mig.
När jag har hört låtraden: "I let go of fear and the peace came quickly" har jag aldrig förstått hur en rädsla kan försvinna snabbt. Men det var precis vad som har hänt med just den här lilla biten av den stora rädslan. Den här delen av den hatade kroppen. Resten verkar inte gå i samma takt framåt, snarare bakåt, men jag vägrar släppa hoppet på att det ska gå.
Så att jag köper kläder jag egentligen kanske inte behöver, är nog inte bara en dålig sak. Det är ett tecken på att det har blivit betydligt ljusare i mitt liv. För det var inte länge sedan jag spenderade 0 kronor på kläder till mig själv. Det var inte länge sedan jag endast gick i (samma) mjukisbyxor i veckor - och då inte bara för att det var skönt, utan för att jag varken brydde mig (på ett dåligt sätt), orkade eller kunde tänka mig att ha på något som satt åt. Jag påverkas (löjligt?) mycket av kläder, men om att ta på sig en fin kjol kan få mig att må så myclet bättre så är det väl bara en tillgång på fungerande strategier.
Det kan alltid bli vad det inte är
Var ute en snabb sväng med hunden när vi var och hälsade på hos mormor. På vägen möter jag mig gamla idrottslärare och massvis med minnen virvlar igenom huvudet och det kommer tusentals tankar. Många från tvåan i gymnasiet och idrotten då. Även en hel del andra. Visst kom den tanken att "fy fan vad jag är misslyckad som inte har gjort något av livet sedan dess", men till största del var det mer acceptans och validering. Och faktiskt en del stolthet. Sedan våren 2013 har jag väl inte gjort något av mitt liv om "att göra något med livet" bara innefattar studier och karriär. Det har inte varit relevant för mig. Men jag har gjort saker i livet. Det har hänt så himla mycket. Jag har varit på botten och i mitt mörker. Jag har gjort saker jag aldrig trodde om mig själv, negativa sådana. Men jag säger inte att jag har nått min botten, jag tror alltid det kan bli värre. Jag tror även att det alltid kan bli bättre. Inte i någon negativ bemärkande att "jag ska inte klaga, det kan ju alltid bli värre" eller "det här räcker inte, jag måste bli lyckligare", utan bara mer acceptans och motivation att inte ge upp när det är dåligt, och hopp när går halvdant att det kan bli bättre. 
Jag tänkte på var jag är idag jämfört med var jag har varit. Och jag känner mig rätt stolt. Inte för att jag ska lägga av att jobba, för det kan bli bättre, jag ska inte nöja mig med att "fungera i begränsad form" när jag kan leva. Men jag kan vara nöjd över just var vägen har lett mig fram tills nu. Och samtidigt tro på att det kan bli bättre. Acceptans och dragkraft.
Tänker texter i teckningar
Jag vet att jag någon gång har nämnt att det jag känner och tänker och skriver kommer ut på olika sätt. Vissa som blogginlägg, vissa som dagboksanteckningar osv, och vissa som dikter/rim/vadfandetnuär. De första har hamnat i dessa böcker och några har jag delat med mig av.
Nu är böckerna fulla, men likaså min hjärna så huvudet fortsätter producera texter som jag faktiskt kan tycka vara kul att spara. I och med att jag ofta tänker mina texter i bilder, så valde jag att utmana mig lite mer och spara kommande texter i min moleskinbok tillsammans med en tillhörande liten teckning - hur lätt eller svår jag vill. Det med att rita ikapp texterna har legat på is ett tag, men jag funderar på att fortsätta utmana mig och lägga upp lite här. Vissa saker känns väl lite för privat - både bland orden och skisserna -, men lite får komma med här för det är ju ändå en del av min kreativa sida. Och det är ett av alla sätt jag gillar att uttrycka mig på.
Som sagt har det legat lite på is, men denna lilla skiss gjorde jag i alla fall till den här texten (hösten 2015) när jag och Elin var i Umeå i februari. Var nöjd då, nu när vi har haft en genomgång av porträtt på skolan tycks jag bara se felet med denna, men aja.
Jag har känslor utan uppehåll
Jag vill att det ska bli nästa fredag typ nu på direkten! Mitt tålamod har varit rätt stabilt sedan i november, men när vi i orkestern fick ett mail om att några ska stå i garderoben på Kulturens hus den 22:a, då började jag bli otålig. Inte blev det bättre av att jag kollade på bilder på instagram heller. Just ja, för att nämna vad jag pratar om så är det Melissa Horn som spelar på KH och jag köpte biljetter så fort jag fick veta det. 5/12-13 när jag såg henne senast så var jag lyrisk efteråt och nu tror jag att det kommer kännas ännu bättre. Inte bara för att jag till vardags inte är likgiltig som jag var den perioden, utan för att det här albumet är så speciellt för mig pga anledningar. Känslosam som jag är kommer jag förmodligen gråta ett x antal gånger. Och ja, att uppleva något live är ju oslagbart. Inte bars ljudet, utan jag älskar när man kan ta in det med så många sinnen. Att se någon sjunga (eller t ex spela fiol omg!) kan vara så otroligt rörande. Jag är otroligt känslosam. Emotionellt instabil, hallå? Men alltså för musik...ja, jag får hålla mig för tårar flera gånger när jag t ex lyssnar på musik på bussen. Musik berör mig. Verkligen.
Men nu ska jag försöka hålla mitt tålamod och inte jaga upp mig för mycket. Fredag nästa vecka kommer så småningom.
Priset på att jag var någon
Lade ut denna bild på Instagram och det blev ju lika långt som ett blogginlägg så eftersom jag har brist på inlägg kan jag ju lika gärna lägga ut det här också.
Går igenom mitt gamla rum inför loppisen vi ska ha på skolan och hittar dessa. Det första jag tänker på är att den från 2012 saknas - för att det aldrig fanns någon. Jag kom tvåa i träningsligan med en träning mindre. Den träningen jag skippade för att vi hade orkesteravslutning. Jag var så besviken på mig själv för att jag, för ovanlighetens skull, valde bort fotbollen. Jag minns den dagen så tydligt just för att det hade kunnat varit den träningen som gjorde att jag fick priset. Egentligen inget viktigt alls. Men det var det för mig. Det var priset på att jag var någon. Beviset att jag inte var värdelös. För jag tränade och tränade, såg ingenting som en giltig ursäkt för att inte vara med. Jag var aldrig sjuk, och när jag väl var det (som jag aldrig erkände), tränade jag tills jag blev frisk. Att vara borta på grund av plugg var inget alternativ - jag planerade och planerade för att träningen aldrig skulle missas.
Nu hör jag Melissa Horn ur mammas gamla skivspelare: "Jag kunde bara inte längre, det var som att kroppen sa nej. Som spår från en sämre tid, så minns jag mig." Jag lyssnade aldrig på vad min kropp sa åt mig. Men tillslut kunde jag ändå inte. Jag minns 2013 som en sämre tid, ett år av plåga på planen. Jag ville nästan aldrig dit. Men jag tränade. Tränade mest. Kom till fotbollsavslutningen för att få priset. Missade Bowlingen och middagen för jag klarade inte av att äta med alla från laget - jag kunde ju inte ens äta med mig själv. Men jag ville komma och få beviset på att jag fanns. Nu när jag ser på det, ser jag bara all den tid som gick åt vid sidan om planen. Alla timmar som jag grät inför träningarna. Alla gånger jag föll ihop på badrumsgolvet när jag kom hem och skakade av ångest. Alla tårar. Allt blod. Jag minns anledningen till att jag ändå kunde ta mig till träningen: för att straffa mig själv och kanske "lyckas" bli skadad så att slapp träna. Fast trots skada hade jag ändå tvingat dit mig själv. För jag skulle ha det där himla priset. För att känna att jag, trots social inkompetens, i alla fall hade något att komma med. Jag var kanske inte hon som alla gillade, men jag kunde vara hon som tränade mest.
Nu känns det hela bara så sorgligt.
Hade mer i tankarna. Men Instagram lät mig inte skriva mer.
Omklädda spislock
Köpte spislock på second chanse i Öjebyn till min spis, men jag sökte inte efter några som skulle passa in eftersom jag förstod att det skulle bli svårt (och inte lika roligt).
För att fixa till dem klippte jag ut lite tyg från min vaxduk som ändå var för stor och bara klistrade fast med Karlsons klister och nog måste jag säga att jag är nöjd.
Jag vill minnas det jag en gång glömde bort
Jag vill träna. Jag vill så gärna. Och jag tänker att jag ju kan testa. Pröva på lite liksom. Inget märkvärdigt. Men direkt spinner jag iväg. Tankar om att "det där lilla hade jag kunnat göra för det vore bra rent allmänt", blir direkt till "men då måste jag göra det också, och det, och viktigt att inte glömma det, och det ska göras då och då och si och så". Och det kommer sluta som vare gång: jag gör som planerat en gång, sedan blir det mer, sedan fler gånger och snabbt kommer jag sitta där efteråt och efter 10 min känna att det där träningspasset aldrig hände och istället göra om samma sak igen och igen och igen. Och så är hjulet igång för länge sedan och anledningen till att allt utförs är densamma som den alltid har varit. Trots att jag faktiskt tror att tankegången den senaste tiden har börjat ur ett "ta-hand-om-mig-perspektiv", som sedan hamnar i "förbränna-straffa-skada". Och det fungerar ju inte. Att inte kunna sluta träna för att en annars bara tänker på den där träningen hela tiden på olika sätt, är inte hållbart. Och jag vet att jag borde försöka lite smått och stanna där. Men jag har ju gjort det så många gånger! Och det fungerar aldrig! Jag kan aldrig ta mig ur det där beteendet och tänket. Eller det går väl, det måste jag tro på, men jag vet inte hur. Och jag vet inte heller hur någon ska kunna hjälpa mig med det. Hjälpa mig att komma ifrån mina invanda och ofunktionella rutiner. Varför är det så svårt att komma ihåg hur man gjorde för att få det att fungera?
Tankesnurr och känslostorm
Jag tänker och tänker. Och allt spelas upp i huvudet om och om igen. Inget speciellt för de flesta. Men ångesten och paniken kommer som ett brev på posten när jag har interagerat med andra. Jag vill bara sjunka genom marken och försvinna bort från allt jag har sagt och gjort. Helst inte minnas något alls. Men det är som en intensiv film som går på repris som inte går att stänga av. Ungefär som i skräckfilmer när tv:n fortsätter spela trots att kontakten är utdragen. Till skillnad från att det inte är någon skräckfilm. Inget farligt alls faktiskt. Förmodligen inget som någon annan ens läggen en tanke på. Men det är värst när min ambivalenta hjärna ändrar sig från sekund till sekund och jag säger min vilja en sak som sedan visar sig vara tvärtemot.
Jag var på uppföljningssamtal på Comede idag. Och det gick bra. Maten går inte bäst, men okej. Bra faktiskt. Men det andra, som inte är praktiska och konkreta, det är svårt. Jag förväntar mig inte heller någon megaförändring i tankeverksamheten än så länge, men det gör det svårare att följa det praktiska. Trots att jag har gjort det än så länge. Men kroppen är fortfarande min fiende. Mer än någonsin. Så att fortsätta med taktilbehandlingen kändes inte lockande efter vi pratat lite ytligt om allt möjligt. Det känns inte lockande. Så jag sa att jag ville avbryta. Men efter en djupare del av samtalet kunde jag lugna ner mig och väl utanför rummet berättade min ambivalenta hjärna för mig vad den hade kommit fram till. Jag vill inte gå taktil egentligen. För att jag vill gömma mig. Vill krypa ur mitt skinn. Men då ska jag ju göra precis tvärt om. Och trots att hela jag stretade emot, skrek nej till att be om det jag ville, så sa jag det jag tänkte. Lite i alla fall. Det viktiga. Att jag inte ville ha taktilen idag, men att jag vill testa igen. För jag måste ju bli sams med min kropp. Jag har inget val. Eller visst har jag det, men destruktivitet framför frihet låter inte som det bästa alternativet.
Jag gillar det här. Att använda bloggen till precis det jag har den för: att skriva av mig.
Men tankarna snurrar. Jag kippar efter andan. För det som för många kan vara något banalt, är för mig något som jag av någon okänd anledning påverkas så mycket av. Men jag försöker tänka att jag gjorde något bra. Och vad hon tänkte har jag ju faktiskt ingen aning om och att spekulera hjälper ingen vart.
Jag kan ångra det lilla jag säger eller dra ett allvarligt skämt, jag tycker mig höra mig vad de tänker: "är hon sådär jämt?"
Jag vrider och vänder och nojar över allt jag säger, allt jag skriver, ja allt jag yttrar. Känns som att jag inte borde yttra något överhuvudtaget. Men sedan känns det faktiskt inte som att jag har något vidare behov av det just nu. Och som att jag inte borde. För jag vet ärligt inte riktigt vad som kommer komma ut. Om det är mina tankar och åsikter, eller om det är någon annans. Måste nog klura på det där ett tag. På vissa plan känns det mer kaos än vanligt. Identitetskris kanske.
Jag måste lista ut om det är jag som gillar det eller om det är någon annan. Om det är jag som tycker så eller om jag bara blivit påverkad. Jag tar åt mig mycket. Och jag tror också att jag tar efter mycket. Fastän jag inte vill. Och vad vill jag egentligen? Är det någon annans viljor och drömmar som cirkulerar, eller är det mina? Kanske alla frågor börjar komma just för att det som så länge har varit en så stor del av mitt liv, blir mindre och mindre. Kanske kommer de just för att jag behöver bli medveten om dem, så jag tänker igenom saker och ting innan jag agerar. Så jag kanske tar den där tiden för mig själv som jag skäms över att jag så gärna vill ha.
