I över fyra år har jag följt dig. Jag har trott att du har lett mig rätt, att du har varit min vän. Du började lugnt och försiktigt i början, gav mig tips och viskade att jag skulle må bättre. Du sa att det jag gjorde var bra och överröste mig med beröm. Du fick mig att känna mig duktig och speciell vilket gjorde att jag började älska dig. Det var ju du som hjälpte mig, gjorde allt för mig och ledde mig på rätt spår. Jag gav dig mitt förtroende och trodde på allt du sa. Till och med då du berömde mig kunde jag tro att det du sa var rätt, för det var ju liksom du som sa det.

Du var slug nog att få mig att känna tillit för dig innan du sakta men säkert började klaga. Det jag gjorde var inte tillräckligt och efter några månader sa du något som fick mig att inse det. Fast det tog inte speciellt lång tid för mig att tro på det förstås, det var ju du som sa det. Du slutade inte att berömma mig, men du började ge mig små pikar på allt som var fel lite här och där, och man lyssnar ju på en vän. Speciellt en vän som har hjälpt en så pass mycket. Jag följde dig slaviskt för du hade ju rätt, vad du än sa, men du började klaga ännu mer och snart var ingenting nog för dig.

Jag vet inte vad som hände sedan för vi tappade delvis kontakten ett kort tag, jag hörde inte riktigt dina viskningar och jag varken saknade dig eller var glad över att du var borta. Tydligen saknade du mig för du kom tillbaka, men inte på samma sätt som du först kom. Nu tog du till med hårdhandskarna direkt och jag, som fortfarande tänkte på dig ganska mycket, tvekade inte en sekund utan mötte upp dig. Dina viskningar blev till höga skrik och du visade ingen som helst tacksamhet över att vår vänskap inte stod still längre utan växte ännu starkare. Det enda du gjorde var att påpeka att inget jag gjorde dugde. Allt var fel och jämt och ständigt gjorde jag det dåliga valet. Du kallade mig misslyckad, fet, fel, smutsig och värdelös och jag trodde på dig som vanligt för du har ju alltid rätt, du är aldrig fel.

För förutom att du har fått mig att inse att jag ska hata mig själv, har du även fått mig att se upp till dig. Du lämnar mig aldrig ifred och skriker det till mig dussintals gånger per dag. Fast vet du vad? Den enda jag ska hata är dig. Nu har jag fått nog! Du förstör så mycket för mig och tänker inte längre acceptera det. Vad får dig att tro att du har rätt till att trycka ner mig som du gör? Vad får dig att tro att du har rätt till att ta fler av mina år? Du har inte ens rätt till en ynka minut till. Du vill mig inget väl. Du säger att du kommer bli nöjd bara jag klarar det och bara jag klarar det, men erkänn, du kommer aldrig att bli nöjd. Ingenting kommer någonsin vara tillräckligt för dig. I dina ögon kommer jag alltid vara värdelös, vad jag än gör.

Du har fått mig att slösa bort allt för mycket tid på dig, på oviktiga saker. Du har gjort mitt liv till ett helvete. Du har fått mig att svälta. Du har fått mig att spy. Du har fått mig att ljuga. Du har fått mig att tvingas lämna den häst jag älskar mest. Du har fått mig att skada mig själv. Du har fått mig att gå flera timmar i sträck. Du har fått mig att bli rädd för det jag en gång älskade – att träna. Du har fått mig att tro på allt du har sagt så jag inte längre kan se skillnad på vad som är dina befallningar och vad som är mina viljor. Du har gett mig ett sådant stort självhat att jag inte vågar vara ensam med mig själv i vissa situationer. Du har gett mig rädsla för att koka vatten. Du har hållit mig vaken på kvällarna, väckt mig på nätterna och stört mina drömmar. Du har fått mig att leva efter mottot ”Du är en bättre människa (i alla fall inte sämre) om du gör det du mår dåligt av, det du inte vill”. Du har gett mig ärr. Du har gjort så mycket skada att jag inte ens kan hålla koll på allt. Framförallt har du gjort mig arg. Fruktansvärt arg.

Det jag har lärt mig från dig är att alla inte är som de verkar vara i början. Det finns falska ena som man ska akta sig för. Sådana som inte är bra för någon. Sådana som du. Du har inte lärt mig vad som är viktigt, men genom allt annat du har sagt har jag själv kunnat lista ut det. Ja, jag kan faktiskt saker utan dig, jag är inte värdelös! Det är det du som är. Ibland har det hänt att jag har tvivlat på det du har sagt, men det har du ju så klart aldrig fått veta för jag har varit så rädd. Du har gjort mig rädd för att göra så mycket och inte minst för att jag har varit rädd för att det inte skulle falla dig i smaken. Nu vill jag inte ha dina åsikter. Jag vill inte vara din vän längre! Jag hoppas du förstår att ingen annan vill det heller – inte när de vet vilket helvete du ställer till med. Det är inte jag som har gjort mitt liv till ett helvete, det är du. Efter allt du har bett mig om, ber jag dig om en sak: Försök inte ens gå till någon annan. Inse det bara, alla är så mycket bättre än dig. Alla förtjänar något bättre, även jag, din misslyckade och värdelösa lilla vän. Du har lärt mig vad hat är.

Jag vet att jag kommer sakna dig somliga dagar, men jag tänker snabbt ta mitt förnuft till fånga och stoppa dig från att fortsätta stjäla från mig. Du har tagit så mycket kraft och energi, så mycket glädje och förstört så fina stunder. Du har tagit ifrån mig mitt riktiga liv och mitt riktiga jag. Jag kan inte låta dig ta all min kraft, för den behöver jag själv om jag ska kunna stå upp mot dig varje dag, varje beslut. I längden kommer jag inte sakna dig. I längden kommer jag inse att du aldrig ledde mig på rätt väg, att du aldrig brydde dig ett dugg om mig. Du behövde bara min energi för att själv överleva, men du ska inte få tillgång till den något mer. Jag tänker stänga av mina öron från dina viskningar och skrik. Även fast jag är rädd tänker jag bryta mig loss.

Du har under alla dessa år fått mig att bli rädd för att fatta fel beslut, ifall jag ska fatta ett beslut som gör dig missnöjd. Nu kommer jag behöva ta beslut varje dag, fler gånger om dagen och dem kommer att göra dig så förbannad, men jag tänker inte bry mig. Med ett leende på läpparna kommer jag gå en halv meter mindre och ta den där genvägen i kurvan och veta att jag inte är lat, att det bara är du som säger det och du kommer inte kunna stoppa mig för du har fel. Jag vet att du kommer komma med dina försök till att lura mig, men jag har känt dig så pass länge så jag känner till dina knep och jag tänker inte lyssna på dig längre. Du fick mig att tro att jag hade kontroll. Nej, jag har aldrig haft någon kontroll. Det är du som har kontrollerat mig. Nu tänker jag ta tillbaka den kontrollen. Du ska inte få styra över mitt liv. Jag ska bevisa att jag klarar mig bra utan dig. Jag kommer inte följa efter dig något mer. Jag vill frigöra mig från dig. Inte halvt, inte tre fjärdedelar, utan helt! Jag vill vara lycklig. Det kommer jag aldrig kunna bli med dig så försök inte komma efter mig. Vi är färdiga med varandra, jag behöver inte dig längre.

 

Hejdå!