Idag har jag gjort någonting som jag inte har gjort sedan i mars/april. Jag har ätit lunch i skolan, utan någon som helst kompensation. Inte utan någon som helst ansträngning. Inte utan någon som helst ångest. Men man måste ju börja någonstans. Och jag gjorde det. Jag kan känna mig stolt. Och vet ni vad? Det känns fantastiskt att kunna! Det låter kanske inte som någon big deal i andras öron, men för mig är det det.