Men kolla, när jag mår bra då vill jag må bra. Då vill jag inte ta upp det jobbiga. Och när mår jag bra då? Jo när jag är med er. Därför håller jag igen. Jag vill inte förstöra stunden. Jag vet att det inte är någon brådska med att må dåligt precis, det kommer jag göra nog mycket ändå. Därför skriver jag, för er som vill veta. För nu har jag samlat mig, nu har jag fått lite ordning, lite koll.

 

För ungefär två veckor sedan var jag på Ätstörningsenheten igen efter att ha avbrutit behandlingen för att testa en gång till. Fast denna gång var Helena med mig som stöd, för att hjälpa till att berätta och så att jag skulle få fram rätt saker och inte underdriva. Det var sjukt skönt att hon var med för jag orkade verkligen ingenting. Försökte så gott jag kunde, men det fungerar inte. Jag kan liksom inte prata med henne som jag går hos, det går inte och jag vet inte varför. Jag förstår inte henne, hon förstår inte mig. Till och med Helena sa att vi pratade förbi varandra. Vi bokade in en ny tid men efter att vi hade gått ut genom dörren kunde jag inte hejda tårarna längre. Eftersom jag bor i lilla Luleå och inte typ Skåne (eller Västra götalands län, Stockholm hade förvånansvärt lite) istället...