Ja...längtar. Men vad är det för vits att längta när man inte vet till vad? Jag längtar och längtar, men är det kanske fördjäves? På morgonen. På förmiddagen. Mitt på dagen. På eftermiddagen. På kvällen. Aldrig blir jag nöjd. Aldrig kommer det jag längtar efter. Fast hur ska jag veta när det kommer, när jag kan bli nöjd, när jag ändå inte vet vad jag längtar till? Haha jag vet att jag är flummig, luddig och allmänt störd men den här eviga längtan tar kål på mig. 

 

Eller delvis vet jag väl vad det är. Fast det känns som att det försvinner längre och längre bort. Dörrar stängs allt eftersom och min kraft, mitt hopp följer den kurvan hack i häl. Jag vet, man måste kämpa, men det är tufft. Det går inte lätt alla dagar, medan andra dagar är fulla av solsken. Det är inte någon storm som släcker allt på en gång, men små vindpustar kommer hela tiden och tar med sig någon låga varje gång. Allt är en röra, utan struktur, utan kontroll så jag vet inte hur många ljus som återstår innan det är alldeles för mörkt. Det är det som gör mig rädd. Törs jag vara så hoppfull som jag fortfarande är eller bör jag vara sparsam med mitt hopp?