Okej, vad händer egentligen? Jag vet knappt själv. Dagarna går långsamt. Jag har haft övervak sedan i fredags och jag håller på att bli galen. Blir triggad av mig själv och det jag gör. Jag vet inte vad som händer framöver, om det ska bli någon mer behandling eller vad som händer. Känns otroligt frustrerande. Har fått rumskompis, blivit ensam, fått rumskompis igen osv. Igår hade jag lite besök av ma & pa och det var skönt att ses. Jag andades frisk luft idag med en sjuksköterska och luktade på myntaplantorna i utegården. Jag har fått samtal från både min förra skolsköterska och fiollärare vilket var otroligt uppskattat. Den här dagen känns längre än vanligt men den kommer väl ta slut, den också. Jag försöker vara positiv men det är svårt när hoppet är borta sedan länge och motivationen är noll. Men bara upp med tummarna så kanske det vänder.

Snart börjar även den här dagen leda mot sitt efterlängtade slut. Just nu bara existerar jag. I väntan på nästa kväll då jag kan gå och läggga mig och hoppas på att vakna till en bättre dag. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vad jag ska göra. Hur det ska gå. Men jag tänker att jag tar den här dagen. Som jag ska stå emot mina tankar. Också kanske jag gör likadant imorgon. Och kanske dagen efter den. Så får jag sa vad som händer. När det vänder.

det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara,
jag gav upp för länge sen

Ja. Det känns tungt. När jag inte ens pallar att vara i skolan är det illa. Jag känner mig bara helt tom. Samtidigt som jag är full av något som gör så ont. Och jag orkar inte hålla uppe fasaden. Vilket jag känner att jag måste i skolan. Därför var det tungt att vara där idag. Jag orkar bara inte leka glada Sofia. För jag är inte glad.

Det går tungt nu alltså. Motivation. Livsgnista. Hopp. Gemensamma nämnaren är "saknas". Men inga förändringar görs denna vecka. Bara att fortsätta hålla i. Hålla ihop. Hålla ut.

En påminnelse jag fick av en i personalen. Nej. Bara nej. För jag får inte. Ändå skriker mitt huvud: "måste!!!"

Den här dagen lunkar på sagta men säkert, den också. Förstår inte hur jag står ut. Men jag gör det. Få bättre vibbar när jag sitter ute i dagrummet så jag har gjort det en hel del idag. Annars har jag inte gjort så mycket. Blev serverad gröt på fin fågelbricka av min fd. behandlare imorse när bara jag var vaken. Så gulligt! Har försökt måla. Har försökt skriva. Men inget gick nå vidare. Min motivation vill inte höja sig och jag är rädd för vad som händer om doshöjningen av medicinen inte hjälper. Vet inte vad jag ska skriva här för tillfället. Det är brist på både innehåll och känslor. Känner mig som en sten som bara extisterar.

En ungefärlig bild av vad jag ser genom mitt fönster varje dag.

Nu har jag varit här i tolv veckor. Och vad händer egentligen?
Har fått ytterligare ökad dos av Anafranilet. Är yrare än någonsin på grund av det och har svimmat in i mitt element två gånger redan.
Det känns som att klockorna här går långsammare än vanligt.
Har varit ute i dagrummet rätt mycket och äter till och med maten där ute nu.
Det tas temp och blodtryck.
Blir tilltittad stup i kvarten och omplåstrad då och då.
Min fd. behandlare från Comede som nu jobbar här är så omtänksam och snäll mot mig. Men även jävligt jobbig haha och vill att jag ska utmana mig mer än jag vill.
Jag vågar vara ärlig med det jag känner och det känns bra.
Jag har fortfarande ingen motivation till någonting men jag låter bara det vara just nu.
Hej från mig och min mumiehand!

Som sagt hände det en sak i tisdags och onsdags som kom lite från ingenstans så därför blir ingen helgpermis för mig inte. Extratillsyn hela helgen och sedan vet jag inte vad som händer. Jag har börjat våga vara ute från mitt rum lite och det börjar nästan kännas okej, bara jag sitter ner om det kommer mycket folk så. Jag hade tänkt ta och utmana mig med att nästan sitta hela kvällen där ute. Får väl se om jag lyckas med det. Timmarna går då betydligt fortare än när jag ligger och stirrar in i väggen. Känns som att det kommer bli en otroligt lång helg. Skönt är i alla fall att min fd. behandlare kommer vara här i helgen. Plus att alla andra i personalen också är otroligt trevliga så jag är ju inte på ett dåligt ställe, men oavsett vad så är det ju inget ställe man vill vara på precis.

En och en halv timme framför tv:n i dagrummet och jag är helt slutkörd. Känner mig värdelös som ens känner av det, men min hjärna är lite för trött för att orka tänka vidare. Alla de här veckorna på sjukhuset har jag varit inne på mitt rum, men nu börjar personalen här köra med lite hårdare tag och tvingar ut mig till måltiderna. Det känns jättejobbigt och jag förstår inte riktigt syftet med det, men vad annat ska en göra? De borde då vara nöjda att jag har varit ute lite idag. Kanske jag ska ut lite ikväll också. Det är ju egentligen inte så att jag har problem att vara bland människor, utan mer att vara med människor. Så, så länge ingen vill börja småprata med mig går det ganska bra. Det kan till och med vara lite skönt att få lite omväxling. Speciellt eftersom jag inte fick åka till skolan idag. Det hände en sak igår som gjorde att jag fick tillbaka extratillsynen så därför fick jag inte heller åka. Visst hade det varit skönt att komma härifrån och slippa hamna efter ännu mer i skolan, men jag gissar på att jag inte hade gjort så mycket där ändå. Har liksom ingen inspiration alls och i tisdags gick det verkligen inte bra.

Visst finns det saker att göra här om man bara försöker, men jag har så himla svårt att koncentrera mig nu, även på saker som brukar gå lättare. Idag har jag i alla fall kunnat rita lite vilket kändes bra. Annars är det detta mina topp 5 saker som jag verkligen behöver för att överleva typ:
Kalender, penna, anteckningsbok, mobil och headset.

Jag tog mig till skolan idag även om det krävdes ansträngning för att bara ta på sig kläderna. Tror det var det bästa valet även om jag inte kände mig så där hipphurrajätteglad. Att vara här på avdelningen hade givetvis varit en större plåga plus att jag hade hamnat efter i skolan. Kände mig nog stressad över att ha missat lektionen i tisdags. Men nu ligger jag i alla fall här igen i sjukhussängen och vill bara dra filten över huvudet. Hoppas på att somna typ nu och sova bort all tid som är kvar tills mamma hämtar mig för permission imorgon. Det tog på krafterna att vara i skolan och halvt hålla uppe fasade, så jag kanske kan få somna nu. Det hoppas jag på för jag har ingen som helst inspiration till någonting. Vill bara härifrån, men jag är fast.

Jag vill skriva något roligt. Något glatt och bra. Men jag vet helt ärligt inte hur det ska gå till. Jag fick äntligen träffa läkaren idag efter att ha väntat förgäves igår. Jag fick tillåtelse att åka till skolan idag vilket borde ha gjort mig jätteglad, men det kändes istället bara fel. Så jag åkte inte. Istället gjorde jag som alltid och stängde in mig på mitt rum. En sjuksköterska kom in efter ett tag och var lite hård mot mig. Då brast det och jag kunde äntligen gråta för första gången på säkert en månad. Vi pratade och hon lugnade ner mig och sa att hon blev glad över att äntligen se mig ge en reaktion efter att ha haft stoneface hur länge som helst. Jag fick vila ett tag men sedan tvingade hon ut mig. Vi spelade lite kort där ute och sedan slutade hon och jag gick återigen in till mitt rum. Försöker sova bort tiden men det går inge vidare för det känns som jag kvävs av klumpen jag har i halsen. Vill bara fortsätta gråta, gråta ut allt, men det går inte. Jag borde vara glad för att det är skola imorn men jag vet inte ens om jag kommer orka ta mig dit. Just nu känns det mest jobbigt att behöva vara bland folk och upprätthålla en fasad.

I fredags fick jag äntligen träffa en läkare. Hade väl lite förhoppningar om att kanske bli utskriven, men det förslaget fnyste han bara åt. Fick i alla fall ut det jag ville av samtalet; jag fick veta vad planen för framtiden var. Nu efter jag har fått dropp har jag fått gå över till Anafranil i tablettform så den dosen ska höjas och sedan ska mitt mående utvärderas igen. Det är såklart jobbigt att veta att jag typ ska vara kvar resten av nästa vecka, men skönt att i alla fall veta vad som är planerat. Nu är jag på slutet av min permission och ska tillbaka tills ikväll. Har haft det bra med mamma och Hans och Buffster (mina marsvin) i helgen. Igår kom Elin till mig och har sovit över. Jag somnade såklart tidigt som vanligt när vi är med varandra och jag blir så arg på mig själv haha, men blir väl bara lugn av att vara med henne eller något. Vaknade vid fem och kunde inte somna om så jag ligger och kollar på tv och fördriver tiden. Vårt wifi vägrar dessutom fungera så det var ju inte så passande när man har långtråkigt. Nåväl, timmarna får väl passera.

Igår var det två månader sedan jag blev inlagd. Idag är första dagen på vecka tio. Jag räknade lite snabbt och insåg att innan de här två månaderna hade jag haft ganska precis en månads sommarlov. Nu alltså tionde veckan. Det är ett sommarlov. Ändå känns det som att tiden har stått still. Ingenting känns förändrat. Men förhoppningsvis blir jag utskriven snart för idag droppas sista droppet med Anafranil om jag har förstått det rätt. Eller där har jag märkt en skillnad - medicinen har hjälpt mig så att smuts inte är lika ångestframkallande som det var tidigare. Men har jag samma tankar och känslor kring livet som för två månader sedan: ja. Eller då hade jag bara ett tvång som skrek åt mig att ta tabletter. Nu vill hela jag det. Jag önskar att jag inte ville för jag vet att det inte är så roligt för mina nära att jag känner så. Men det är så jag känner och jag vet på riktigt inte vad som skulle kunna ändra på det. Men visst har medicinen hjälpt. Bara inte med allt.

Allt är bara som en stor massa. Svårt att urskilja vad som är vad. Jag vet inte längre vad som händer. Jag blir helt däckad av medicinen som jag får i droppet. Somnar inom en timme. Men det är skönt. Att kunna sova bort dagarna här inne. Eller somna snabbt om kvällarna. Nu har det precis dragit igån, dagens dropp. När det är färdigt ska jag hem till mamma och pappa, men bara över natten för sedan ska det droppas igen. Fick även en injektion med en medicin som jag inte vill ha egentligen för den har inte hjälpt något när jag har fått den, men är man på LPT så är man. Hoppas jag kan få sova bort denna förmiddag. Det var länge sedan jag hade en mardröm så det är skönt att sova. Dessutom sover jag så himla djupt när jag får droppet så då får jag lite tid att vila skallen från dåliga tankar.

Idag var det förhandling om ett förlängt LPT för mig, men jag var aldrig med för det kändes rätt onödigt. Jag överklagade inte ens för vad skulle jag säga? Jag gick raka spåret till Apoteket efter att jag hade blivit utskriven på ÖPT sist. Jag har pratat med personal om hur jag känner och tänker så ljuga kan jag ju inte heller. Men jag vill bara härifrån. Jag är så sjukt trött på att vara här. Jag vet att jag har lite problem, men att kalla det "allvarlig psykisk störning" som de gör, känns väl som att ta i. Och jag vet att jag bagatelliserar svåra problem, det har jag hört några gånger här, men jag har så svårt att se det allvarliga i situationen. Nu ligger jag i alla fall här, återigen i min säng på sjukhuset. Hur länge jag blir här, det vet jag inte, men i alla fall tills jag har fått medicindroppet så länge som jag ska ha det.

Jag blir så ofantligt trött av medicinen, men det är rätt skönt när man kan sova bort dagen. För det första finns det inte så mycket att göra här, och för det andra kan jag inte ens komma mig för eller koncentrera mig på något av det som finns att göra. Så om jag får vara trött och kunna ligga still så gör det mig inget. Värre är det när jag ska göra grejer som till exempel skolan imorgon. Får se hur det går. Känns som att jag har ett konstant blodsockerfall typ. Inte för att jag har det, men känslan är ungefär densamma. Sedan är jag så otroligt uttråkad. Nu påbörjas nionde veckan på sjukhuset. Alltså nästan ett helt sommarlov. Visst har jag varit ute kortare stunder, men aldrig riktigt fri (förutom när jag rymde, då kände jag mig fri...men otroligt förföljd och samtidigt ändå fast). Idag var jag hem med min före detta behandlare som nu jobbar på avdelningen för att hämta lite kläder till skolan, vilket var en lite omväxling från allt annat. En vanlig dag blir jag väckt, äter frukost, ligger i sängen och stirrar, kanske lyssnar på någon podd, äter lunch, ligger i sängen och stirrar, kanske pratar med någon personal, återgår till stirrandet, äter middag, får dropp, ligger i sängen, kanske somnar en stund, äter kvällsfika, lägger mig. Jag kan tänka att: "okej, nu ska jag göra något, vad kan jag hitta på..? Jag går och tvättad händerna". Ja, det kan alltså vara någonting spännande som händer. Annars ligger jag mest bara ner. Har försökt läsa idag men jag kommer knappt fram en sida för jag är så okoncentrerad. Och ändå är det inga dåliga grejer jag läser för det handlar om Buffy.

Kom precis ner från ett besök på IVA. Men lugn, jag var bara där för att få en nål till droppet eftersom mina blodkärl bestämde sig för att vara extra svårstuckna idag. Efter 1,5 h gick det så nu är behandlingen igång igen. På grund av den kunde jag ju inte ha nattpermission lördag till söndag men jag har ändå varit hemma båda dagarna och haft det jättemysigt med min älskade mamma. På fredag myste vi med mina marsvin och kollade film. På lördag var det loppis i Piteå där vi även gick vi på stan och shoppade och fikade också bjöd jag henne på födelsedagslunch eftersom hon fyller år idag. Grattis världens bästa mamma! Idag firade vi med lite tårta hos mormor och hade det mysigt. Oj vad bra denna helg har varit!

Älskar dig <3

Här sitter jag igen med min kompanjon till dropp. Som igår. Och dagen innan det. Och som jag tydligen ska ha i över en vecka till! Alltså va? För att komma upp i rätt dos och stanna kvar där ett tag så att medicinen ska ge full verkan. Jag förstår det förvisso för det är ju bättre att låta den göra det så att jag mår bättre och slipper komma tillbaka hit. Dock känns det så himla länge för nattpermissioner får jag ju inte eftersom jag måste ha droppet varje dag. Kan åka på dagen men måste vara tillbaka senast vid fyra för att få medicindroppet. Får i alla fall vara på skolan nästa vecka också så det känns ju bra.

Tummen upp för det faktum att jag tar emot medicinen.

Det här ska försöka råda bot på demonerna i min skalle. Eller i alla fall minska tvånget. Jag har fått injektioner tidigare och den senaste fick jag imorse. De senaste två månaderna har jag haft så många dropp att jag inte ens minns (inte här på avdelningen alltså, utan de två gångerna jag har legat på IVA och när jag låg på medicinavdelningen). Det som skiljer sig den här gången är att jag faktiskt är villig att ta emot det. Jag vill tro att det hjälper. Jag vet inte hur lång tid jag behöver vara här nu, men förhoppningsvis inte alltför länge. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag var ute, men jag känner verkligen att det är dags att komma ut snart. Dagarna går så långsamt. Ändå är det redan sista augusti idag och jag är inne på den åttonde veckan på sjukhuset. Imorgon ska jag i alla fall till skolan och det känns bra. Var där igår och det var roligt att vara tillbaka.

Dagarna rullar åter igen på här på sjukhuset. Nu känns det som att Stockholmsresan och Melissa-konserten bara var en dröm. Samma händelsefattiga timmar. Men jag märker att lite av Stockholmstempot har fastnat. Ja, jag är fortfarande rätt inaktiv, men jag kan göra mer saker nu - eller rättare sagt, jag kan inte ligga som en boll i fotändan och bara stirra, jag blir för rastlös. Så jag försöker börja rita. Men slår ihop boken lika fort. Försöker skriva, men det går trögt.

Nu är det vardag att någon kommer hit och pratar med mig. Jag blir inte lika förvånad, men absolut lika tacksam."Det dagliga samtalet" kallar de det. Ibland kommer någon annan och pratar med mig sedan också. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för jag har svårt att öppna mig på riktigt, utan skrattar istället där jag vill gråta. Avbryter mig själv för jag inte vågar prata om allt. Sitter sedan ensam i mitt rum och kan jag släppa lite på spärrarna, men nog är det lite. Vet inte egentligen om jag ens vill släppa på dem, eller om jag behöver. Det kan vara ganska skönt att ha allt längre bort. Ett tag. Inom sig.

Jag har tillfälligt lämnat sjukhuset för Stockholm, nördshopping på Sience Fiction bokhandeln, konstnärsmaterialsinförskaffande och speling med Melissa Horn på Hröna Lund. Visst hänger demonerna med mig hit, men jag försöker låta dem vara i utkanten, använda alla krafter jag har för att ignorera dem fram tills jag kommer tillbaka. Imorgon är spelningen och det är en sak som verkligen får mig att känna äkta lycka - i hela kroppen. Det blir tredje konserten med henne i år och fjärde totalt. Kanske lyckas jag ta ännu en bild som får representera den upplevelsen. Om drygt ett dygn. Då vet jag att jag i alla fall inte kommer ha ångest.