Okej, vad händer egentligen? Jag vet knappt själv. Dagarna går långsamt. Jag har haft övervak sedan i fredags och jag håller på att bli galen. Blir triggad av mig själv och det jag gör. Jag vet inte vad som händer framöver, om det ska bli någon mer behandling eller vad som händer. Känns otroligt frustrerande. Har fått rumskompis, blivit ensam, fått rumskompis igen osv. Igår hade jag lite besök av ma & pa och det var skönt att ses. Jag andades frisk luft idag med en sjuksköterska och luktade på myntaplantorna i utegården. Jag har fått samtal från både min förra skolsköterska och fiollärare vilket var otroligt uppskattat. Den här dagen känns längre än vanligt men den kommer väl ta slut, den också. Jag försöker vara positiv men det är svårt när hoppet är borta sedan länge och motivationen är noll. Men bara upp med tummarna så kanske det vänder.