"Jag trodde självskadebeteende var...ja ni vet, rakblad och sådant"

 
 
Det här var en annan sak jag hörde på TVn när de pratade om paracetamolstabletter som jag skrev om tidigare idag (detta är mitt fjärde inlägg för dagen - vad fan händer med världen?!). Jag tror det är väldigt vanligt. Att det enda man vet om självskadebeteende är rakblad och handleder. Men det finns så ofantligt mycket. Så många ställen man kan skada sig på. Så många sätt man kan skada sig på.
 
Så bara för att du inte ser raka streck på handlederna behöver det inte betyda att denna person är fri från skjälvskada. Visst kan det bli snopet om, citatet ovan är den enda kunskapen man har, om en vän, son/dotter, arbetskompis eller någon annan skulle ge dig det förtroendet och berätta att hen skadar sig själv, men fäll för guds skull inte någon kommentar som att "men du har ju inga sår" eller dyligt. För som sagt kan de finnas någon annanstans än på armarna. Sedan behöver inte självskada heller betyda sår. Som jag sa finns det så ofantligt många sätt att skada sig på.
 
Jag är så ambivalent huruvida jag ska ta upp olika saker.
Plus: folk får kunskap.
Minus: folk kan få idéer på sätt att skada sig på.
 
Men hur som helst. Jag ser det så här att självskadebeteende är då man skadar sig själv med flit. Gör olika saker med syfte att skada sig.
Det kan vara på insidan, sina organ mm.
Det kan vara beteenden som på ett eller annat sätt gör att man straffar sig själv - utvändigt eller sin identitet eller vad man nu ska kalla det. Ja men till exempel så kan ju destruktivt sex vara ett sådant sätt.
Sedan kan man ju också skada sig utvändigt. Men det behöver inte betyda sår för det. Det kan vara andra saker som inte syns.
 
En annan kommentar jag hoppas ingen smäller iväg om någon ger er sitt förtroende är att säga något i stil med: "men det där är ju ändå inte så dupt". Det har inget med det att göra. Man kan inte "mäta" hur en person mår genom att inspektera antal, storlek eller djup på sår. Visst finns det dem som skadar sig flera gånger per dag både djupt och stort, men det finns också de som kanske har skadat sig en gång och inte så stort. Och ja, det är olika saker. Den ena har skadat sig mycket, den andra lite. Men det säger ingenting om vilken ångest som har legat bakom den där (till synes) lilla skadan. Hur många timmar, hur många tårar som har passerat före. Det går som inte att säga att någon med ett djupt sår mår sämre än en med ett mindre djupt. Det går inte att mäta mående så. Det går inte att mäta mående. Man ska inte mäta mående. Inte jämföra. Men visst är det lätt att tänka "Det finns någon annan som behöver den där behandlingsplatsen bättre än mig, det finns de som är sjukare." Och så vidare och så vidare. Jag kan personligen säga att jag har ärr som knapt syns alls som jag vet har haft så extremt mycket ångest bakom sig, medan något annat som syns mer har haft mindre. Men visst finns det som syns mer med mer bakomliggande ångest också.
 
Det är så lurigt det här. För hur man än vrider och vänder kommer man nästan alltid tillbaka till någon sorts jämförelse. Och det tjänar ingenting till. För det går liksom inte. Och det är bara onödigt. Men hursomhaver, om man skadar sig själv mår man inte bra (OBS, man kan givetvis absolut verkligen må dåligt utan att skada sig) och man ska tas på allvar oavsett om ett sår vräker ur sig blod eller om det inte finns något yttre sår alls. Ett självskadebeteende är destruktivt och man ska få hjälp.
 
 
*Bara mina förvirrade tankar och åsikter, ingen fakta och andra får givetvis tycka och tänka annat.

Kommentarer
Elina

Du har så rätt i det du skriver, ett självskadebeetende kan yttra sig på så många olika sätt!

Svar: Ja men tyvärr är det så många som har så lite kunskap :/
Sofia Kihlström

2015-02-10 @ 22:36:13
URL: http://elajnsan.blogg.se
Sanna Nilsson-Lidin

Så bra skrivet!
Det är exat så som du beskriver. Jag vet själv att man inte vill prata om det, och när man väl tar upp det försöker personerna prata bort sig om det ämnet för dom känner sig obekväma.
Om man skulle på något sätt ge alla mer kunskap om det... Visst det är mycket vanligare nu än förut, för nu blir man inte kallad för freak om någon ser ett ärr, utan man ser bara ett ärr och försöker sedan glömma bort det för att dom tror att det får en att må bättre, att lotsas att inte veta. Nä, hur som helst, det ska tas upp mera. Folk måste höra den 'riktiga' anledningen om det.

Svar: Åh tack! Ja det är många som tycker det är obehagligt att prata om, både de som är drabbade med de som inte är det och tvärt om. Och jag tror att den största anledningen till det är kunskap. Eller bristen på kunskap rättare sagt. Om man skadar sig själv kanske man inte vågar prata med någon pga rädslan över hur man ska bli bemött. Samma med den som inte är drabbad som tycker det är jobbigt att prata med någon som är det då den personen kanske inte förstår sig på problemet och har förmodligen mycket fördomar. Och som du säger, folk måste få reda på att det faktiskt finns en orsak bakom beteendet
Sofia Kihlström

2015-02-15 @ 03:35:39
URL: http://sannanilssonlidin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0