Som sagt hände det en sak i tisdags och onsdags som kom lite från ingenstans så därför blir ingen helgpermis för mig inte. Extratillsyn hela helgen och sedan vet jag inte vad som händer. Jag har börjat våga vara ute från mitt rum lite och det börjar nästan kännas okej, bara jag sitter ner om det kommer mycket folk så. Jag hade tänkt ta och utmana mig med att nästan sitta hela kvällen där ute. Får väl se om jag lyckas med det. Timmarna går då betydligt fortare än när jag ligger och stirrar in i väggen. Känns som att det kommer bli en otroligt lång helg. Skönt är i alla fall att min fd. behandlare kommer vara här i helgen. Plus att alla andra i personalen också är otroligt trevliga så jag är ju inte på ett dåligt ställe, men oavsett vad så är det ju inget ställe man vill vara på precis.

Jag snodde en lista av

som handlar om självskadebeteende. Så i trettio dagar ska jag svara på frågor om det. Tänkte att det kunde vara en kul grej. Eller förresten, eftersom vissa svar på frågorna blir så himla korta så tar jag fem frågor varje dag istället. Så det blir sex inlägg.

Hur länge har du självskadat? Diskutera varför du började.

Jag började sommaren 2013, så i drygt tre år nu. Jag vet exakt varför jag började, när det hände och varför det hände. Det var under Gothia Cup när jag var där med 98:orna och stod i mål som jag efter en match var så besviken på mig själv och kände att jag behövde straffa mig. Hela den där resan mådde jag väldigt dåligt och det blev ännu sämre när jag fortsatte klanka ner på mig själv. Så rent rakt av kan jag säga att det var ett sätt att straffa mig på i början, men jag tror också det var för att jag märkte att smärtan gjorde att jag fick en annan slags kontroll över känslorna. Givetvis inget bra sätt att hantera sina känslor på, och att straffa sig själv är ju inte heller något en bör göra. Men så var det i alla fall för mig första gången jag skadade mig själv.

Vilket ställe på din kropp är mest påverkat av självskadandet?

Min högra arm. Det ärväl nästan bara den som är påverkad. Även min vänstra hand. Annars har jag pyttesmå märken på låret och knät, men det är mest armen och handen som är påverkade.

Vad har du för motivation för att bli fri?

Motivation kanske en inte bör snacka om nu när det råder den största motivationssvackan någonsin, men min motivation för att bli fri är väl att kunna gå runt hur jag vill utan att behöva bekymra mig om att täcka öppna sår och att jag en dag ska kunna hantera mina känslor på ett sådant sätt att jag slipper skada mig själv.

Betraktar du dig själv som beroende?

Förut var jag det absolut, jag kunde inte vara utan att skada mig själv någon vidare längre stund. Idag ser jag dock att jag har kommit ur det beroendet.

Vilken del av självskadande ogillar du mest?

Oj! Allt! Blickarna i mina näras ögon när de förstår att jag medvetet har skadat mig själv, beroendet som faktiskt skapas, att hela tiden behöva tänka på att dölja sår och ibland även ärr (jag tycker att oläkta sår ska döljas, men ärren finns ju där och kommer alltid göra det, här på avdelningen har jag dock på mig långärmat för att här är det extra triggerkänsligt).

Jag vet att jag borde komma till en insikt. Jag anar att andra väntar på att jag borde komma till den där insikten. Men jag gör det inte. Jag har inte heller någon vilja att göra det. Det är ett tåg jag inte vill hoppa på. Samtidigt som många säkert tycker att jag borde tänka efter, överväga, köra. Men jag tänker inte det jag borde tänka. Jag känner inte det jag borde känna. Och jag vet inte hur jag ska kunna ändra på något jag inte vill ändra.

En och en halv timme framför tv:n i dagrummet och jag är helt slutkörd. Känner mig värdelös som ens känner av det, men min hjärna är lite för trött för att orka tänka vidare. Alla de här veckorna på sjukhuset har jag varit inne på mitt rum, men nu börjar personalen här köra med lite hårdare tag och tvingar ut mig till måltiderna. Det känns jättejobbigt och jag förstår inte riktigt syftet med det, men vad annat ska en göra? De borde då vara nöjda att jag har varit ute lite idag. Kanske jag ska ut lite ikväll också. Det är ju egentligen inte så att jag har problem att vara bland människor, utan mer att vara med människor. Så, så länge ingen vill börja småprata med mig går det ganska bra. Det kan till och med vara lite skönt att få lite omväxling. Speciellt eftersom jag inte fick åka till skolan idag. Det hände en sak igår som gjorde att jag fick tillbaka extratillsynen så därför fick jag inte heller åka. Visst hade det varit skönt att komma härifrån och slippa hamna efter ännu mer i skolan, men jag gissar på att jag inte hade gjort så mycket där ändå. Har liksom ingen inspiration alls och i tisdags gick det verkligen inte bra.

Visst finns det saker att göra här om man bara försöker, men jag har så himla svårt att koncentrera mig nu, även på saker som brukar gå lättare. Idag har jag i alla fall kunnat rita lite vilket kändes bra. Annars är det detta mina topp 5 saker som jag verkligen behöver för att överleva typ:
Kalender, penna, anteckningsbok, mobil och headset.

Jag tycker vi ska kunna prata om det jobbiga. Svara annat än "bra" om så är fallet när någon frågar hur en mår. Jag skriver det för jämnan. Jag tänker på det desto mer.
Men nu.
I den här sitsen.
Vad är okej att skriva då?
När det inte finns någon vilja och kämparglöd. Är det okej att prata om det då? Eller ska man hålla det inom sig tills man fått tillbaka gnistan? Jag har aldrig varit så motivationslös som nu. Ingen motivation. Ingen vilja. Ingen gnista. Medicineringen har ökat med hopp om att det ska göra en förändring. Annars väntas nytt beslut på fredag och eventuellt en annan behandling. Mer vågar jag tyvärr inte skriva. För jag vet inte vad som är okej. Är det ens okej att må så här trots den hjälp man får?

Jag är ledsen. Eller nej, jag vet att jag borde vara ledsen. Över allt jag gör. Över vad jag orsakar min nära. Över allt. Men jag känner absolut ingenting. Saker som skulle skapa tårfloder ger mig inte ens ett litet känn i magen. Det känns som att nästan vad som helst skulle kunna hända utan att jag brydde mig. Jag har alltid haft nära till skrattet, det känner jag väl att jag delvis fortfarande har, men det är så ytligt. Skrattet kommer som på beställning i situationer där en som jag förväntas att skratta. Det är samma sak med mitt dåliga samvete; jag har alltid haft nära till det, haft dåligt samvete över allt, men nu känner jag bara att jag borde ha det i vissa situationer. Men jag känner det inte. Jag känner mig som en känslokall robot och det är verkligen inte så jag är van att känna mig som. Jag, känslomonstret nummer ett, känner mig nu som en kall sten eller något. Jag önskar att jag kunde vara positiv, eller nä, jag önskar det inte för jag bryr mig knappt, men jag vet att jag borde önska det. Men jag känner mig inte positiv. Jag känner inget alls. Känslostormar utan känslor

Jag tog mig till skolan idag även om det krävdes ansträngning för att bara ta på sig kläderna. Tror det var det bästa valet även om jag inte kände mig så där hipphurrajätteglad. Att vara här på avdelningen hade givetvis varit en större plåga plus att jag hade hamnat efter i skolan. Kände mig nog stressad över att ha missat lektionen i tisdags. Men nu ligger jag i alla fall här igen i sjukhussängen och vill bara dra filten över huvudet. Hoppas på att somna typ nu och sova bort all tid som är kvar tills mamma hämtar mig för permission imorgon. Det tog på krafterna att vara i skolan och halvt hålla uppe fasade, så jag kanske kan få somna nu. Det hoppas jag på för jag har ingen som helst inspiration till någonting. Vill bara härifrån, men jag är fast.

Jag vill skriva något roligt. Något glatt och bra. Men jag vet helt ärligt inte hur det ska gå till. Jag fick äntligen träffa läkaren idag efter att ha väntat förgäves igår. Jag fick tillåtelse att åka till skolan idag vilket borde ha gjort mig jätteglad, men det kändes istället bara fel. Så jag åkte inte. Istället gjorde jag som alltid och stängde in mig på mitt rum. En sjuksköterska kom in efter ett tag och var lite hård mot mig. Då brast det och jag kunde äntligen gråta för första gången på säkert en månad. Vi pratade och hon lugnade ner mig och sa att hon blev glad över att äntligen se mig ge en reaktion efter att ha haft stoneface hur länge som helst. Jag fick vila ett tag men sedan tvingade hon ut mig. Vi spelade lite kort där ute och sedan slutade hon och jag gick återigen in till mitt rum. Försöker sova bort tiden men det går inge vidare för det känns som jag kvävs av klumpen jag har i halsen. Vill bara fortsätta gråta, gråta ut allt, men det går inte. Jag borde vara glad för att det är skola imorn men jag vet inte ens om jag kommer orka ta mig dit. Just nu känns det mest jobbigt att behöva vara bland folk och upprätthålla en fasad.

TRIGGERVARNING: tvång/självskada

"Är du säker på att du har tagit x antal x-tabletter? För de stämmer inte in med proverna att du ska ha tagit så många." Den visan har en hört förr. Och ja, jag är lika förundrad själv. Visst har jag ljugit om mycket i mina sjuka år, men något jag aldrig har gjort är överdrivit. Så nej, jag förstår inte heller hur de där tabletterna, som jag rensade min lägenhet på när jag fick en timme över när jag missade bussen till skolan, inte gjorde mer skada än de gjorde. Det blev en natt på IVA, men nu är jag tillbaka på avdelningen igen. Mår betydligt bättre fysiskt nu är för ett dygn sedan, men psyket är som vanligt oförändrat. Min kropp vill verkligen överleva samtidigt som mitt huvud bara vill dö.

Jag hade kollat fel tider på bussen så när jag var på väg dit såg jag den åka. Hade då en timme på mig tills nästa buss gick och efter att ha suttit och väntat ett tag i väntrummet på sjukhuset kom jag på att jag hade några, vad jag trodde, ofarliga tabletter. Tanken kom och BAM så kände jag i hela min kropp att jag var tvungen att göra det. Jag började må otroligt dåligt nästan på en gång, men jag åkte till skolan ändå. Väl tillbaka på sjukhuset låg jag bara i min säng och försökte ignorera illamåendet. Hade besök av mamma och pappa och tänkte berätta vad som hade hänt, men fegade ur. På kvällen när jag fick min kvällsmedicin och pratade med sjuksköterskan sa jag dock vad som hade hänt men sedan var det inge mer med det. Sedan kom hon in igen och sa att jag var tvungen att gå till akuten. Jag vägrade men de tvingade dit mig. Väl där blev jag årets nåldyna som de försökte sticka över tio gånger innan de kunde ta några prover. Blev tvingad även till IVA där jag hade vak, fick motgift och fick magen röntgad och nu på morgonen fick jag komma till avdelningen igen. Nu står det dock oklart om jag får åka till skolan idag för jag skulle tydligen träffa en läkare. Men jag vill inte träffa någon himla läkare! Jag kan väl göra det någon annan dag istället när jag inte har skola? Tydligen vill de hålla uppsikt över mig vilket jag i och för sig kan förstå, men kan inte de förstå att jag blir knäpp av att vara här hela dagen?

Saknaden efter min fina lägenhet...

I fredags fick jag äntligen träffa en läkare. Hade väl lite förhoppningar om att kanske bli utskriven, men det förslaget fnyste han bara åt. Fick i alla fall ut det jag ville av samtalet; jag fick veta vad planen för framtiden var. Nu efter jag har fått dropp har jag fått gå över till Anafranil i tablettform så den dosen ska höjas och sedan ska mitt mående utvärderas igen. Det är såklart jobbigt att veta att jag typ ska vara kvar resten av nästa vecka, men skönt att i alla fall veta vad som är planerat. Nu är jag på slutet av min permission och ska tillbaka tills ikväll. Har haft det bra med mamma och Hans och Buffster (mina marsvin) i helgen. Igår kom Elin till mig och har sovit över. Jag somnade såklart tidigt som vanligt när vi är med varandra och jag blir så arg på mig själv haha, men blir väl bara lugn av att vara med henne eller något. Vaknade vid fem och kunde inte somna om så jag ligger och kollar på tv och fördriver tiden. Vårt wifi vägrar dessutom fungera så det var ju inte så passande när man har långtråkigt. Nåväl, timmarna får väl passera.

Jag har som ingenting att skriva. För jag tänker bara samma saker om och om igen. Tankar jag inte får tänka. Tankar som jag inte borde ha. Tankar som medicinen skulle bota. Men jag har dessa tankar ändå. Alldeles för många av dem. Eller mig stör det inte så mycket, det är väl snarare konsekvensen av dem som stör andra. När jag inte har dem är jag rädd för att få dem, men när jag väl har dem vill jag inget annat än följa dem. Och nu har jag haft dem alldeles för länge utan att ha följt dem så det börjar skava alldeles för mycket inom mig.

Jag känner för att gråta. Men jag har inte kunnat fälla en enda tår på veckor. Det är otroligt ovanligt för att vara mig, men vad ska man göra när inga tårar finns? När tårarna trillar förstår andra att man är ledsen. När ens känslor känns som sten allihopa, kan ingen se vad man känner.

Saknar mitt hem

Igår var det två månader sedan jag blev inlagd. Idag är första dagen på vecka tio. Jag räknade lite snabbt och insåg att innan de här två månaderna hade jag haft ganska precis en månads sommarlov. Nu alltså tionde veckan. Det är ett sommarlov. Ändå känns det som att tiden har stått still. Ingenting känns förändrat. Men förhoppningsvis blir jag utskriven snart för idag droppas sista droppet med Anafranil om jag har förstått det rätt. Eller där har jag märkt en skillnad - medicinen har hjälpt mig så att smuts inte är lika ångestframkallande som det var tidigare. Men har jag samma tankar och känslor kring livet som för två månader sedan: ja. Eller då hade jag bara ett tvång som skrek åt mig att ta tabletter. Nu vill hela jag det. Jag önskar att jag inte ville för jag vet att det inte är så roligt för mina nära att jag känner så. Men det är så jag känner och jag vet på riktigt inte vad som skulle kunna ändra på det. Men visst har medicinen hjälpt. Bara inte med allt.

Allt är bara som en stor massa. Svårt att urskilja vad som är vad. Jag vet inte längre vad som händer. Jag blir helt däckad av medicinen som jag får i droppet. Somnar inom en timme. Men det är skönt. Att kunna sova bort dagarna här inne. Eller somna snabbt om kvällarna. Nu har det precis dragit igån, dagens dropp. När det är färdigt ska jag hem till mamma och pappa, men bara över natten för sedan ska det droppas igen. Fick även en injektion med en medicin som jag inte vill ha egentligen för den har inte hjälpt något när jag har fått den, men är man på LPT så är man. Hoppas jag kan få sova bort denna förmiddag. Det var länge sedan jag hade en mardröm så det är skönt att sova. Dessutom sover jag så himla djupt när jag får droppet så då får jag lite tid att vila skallen från dåliga tankar.

Idag var det förhandling om ett förlängt LPT för mig, men jag var aldrig med för det kändes rätt onödigt. Jag överklagade inte ens för vad skulle jag säga? Jag gick raka spåret till Apoteket efter att jag hade blivit utskriven på ÖPT sist. Jag har pratat med personal om hur jag känner och tänker så ljuga kan jag ju inte heller. Men jag vill bara härifrån. Jag är så sjukt trött på att vara här. Jag vet att jag har lite problem, men att kalla det "allvarlig psykisk störning" som de gör, känns väl som att ta i. Och jag vet att jag bagatelliserar svåra problem, det har jag hört några gånger här, men jag har så svårt att se det allvarliga i situationen. Nu ligger jag i alla fall här, återigen i min säng på sjukhuset. Hur länge jag blir här, det vet jag inte, men i alla fall tills jag har fått medicindroppet så länge som jag ska ha det.

Jag blir så ofantligt trött av medicinen, men det är rätt skönt när man kan sova bort dagen. För det första finns det inte så mycket att göra här, och för det andra kan jag inte ens komma mig för eller koncentrera mig på något av det som finns att göra. Så om jag får vara trött och kunna ligga still så gör det mig inget. Värre är det när jag ska göra grejer som till exempel skolan imorgon. Får se hur det går. Känns som att jag har ett konstant blodsockerfall typ. Inte för att jag har det, men känslan är ungefär densamma. Sedan är jag så otroligt uttråkad. Nu påbörjas nionde veckan på sjukhuset. Alltså nästan ett helt sommarlov. Visst har jag varit ute kortare stunder, men aldrig riktigt fri (förutom när jag rymde, då kände jag mig fri...men otroligt förföljd och samtidigt ändå fast). Idag var jag hem med min före detta behandlare som nu jobbar på avdelningen för att hämta lite kläder till skolan, vilket var en lite omväxling från allt annat. En vanlig dag blir jag väckt, äter frukost, ligger i sängen och stirrar, kanske lyssnar på någon podd, äter lunch, ligger i sängen och stirrar, kanske pratar med någon personal, återgår till stirrandet, äter middag, får dropp, ligger i sängen, kanske somnar en stund, äter kvällsfika, lägger mig. Jag kan tänka att: "okej, nu ska jag göra något, vad kan jag hitta på..? Jag går och tvättad händerna". Ja, det kan alltså vara någonting spännande som händer. Annars ligger jag mest bara ner. Har försökt läsa idag men jag kommer knappt fram en sida för jag är så okoncentrerad. Och ändå är det inga dåliga grejer jag läser för det handlar om Buffy.

Kom precis ner från ett besök på IVA. Men lugn, jag var bara där för att få en nål till droppet eftersom mina blodkärl bestämde sig för att vara extra svårstuckna idag. Efter 1,5 h gick det så nu är behandlingen igång igen. På grund av den kunde jag ju inte ha nattpermission lördag till söndag men jag har ändå varit hemma båda dagarna och haft det jättemysigt med min älskade mamma. På fredag myste vi med mina marsvin och kollade film. På lördag var det loppis i Piteå där vi även gick vi på stan och shoppade och fikade också bjöd jag henne på födelsedagslunch eftersom hon fyller år idag. Grattis världens bästa mamma! Idag firade vi med lite tårta hos mormor och hade det mysigt. Oj vad bra denna helg har varit!

Älskar dig <3

TRIGGERVARNING: Självskadebeteende & tvång

Det slog mig när jag kollade på mina räknare att de här siffrorna kändes oerhört lite. I och för sig för att jag för ett tag sedan bröt mitt långa uppehåll med självskadande och de 200-någonting dagarna nollställdes, men det är inte därför. Förut var en sådan här siffra mycket. Väldigt mycket. Nu såg det ut att vara så lite. 36. Men det betyder ju bara att jag har varit så högt uppe bland de högre siffrorna så länge. Jag har blivit van vid att de har varit så höga. 36 är inte lite, för allt är bättre än inget alls, men jag vet att jag har klarat mig så mycket längre. Och ja, det här är ett exempel på tvång: jag tänkte en tanke på att skada mig, tänkte lite för länge och sedan kände jag att jag var tvungen. Jag vet att jag inte är tvungen. Men det känns bara som så ibland.

Här sitter jag igen med min kompanjon till dropp. Som igår. Och dagen innan det. Och som jag tydligen ska ha i över en vecka till! Alltså va? För att komma upp i rätt dos och stanna kvar där ett tag så att medicinen ska ge full verkan. Jag förstår det förvisso för det är ju bättre att låta den göra det så att jag mår bättre och slipper komma tillbaka hit. Dock känns det så himla länge för nattpermissioner får jag ju inte eftersom jag måste ha droppet varje dag. Kan åka på dagen men måste vara tillbaka senast vid fyra för att få medicindroppet. Får i alla fall vara på skolan nästa vecka också så det känns ju bra.

Tummen upp för det faktum att jag tar emot medicinen.