Denna har hängt nästan orörd i garderoben sedan några månader efter det att jag hade köpt den i början av åttan. Sedan har jag tänkt att jag ska ha den när jag blir fri. Men nu har jag rensat ur min garderob så många gånger de senaste veckorna - ja det blir en fixidé - och jag känner på mig att det är dags att rensa ur denna också. Inte bara för att den känns omöjlig att någonsin våga ha på mig, utan för att den har hängt med alla dessa år, enda sedan 2009 i åttan. Alla dessa år då allt har gått upp och ner och fram och bak och överallt och ingenstans. Jag hade på mig den när jag gjorde min redovisning i nian om ätstörningar. När jag någon månad innan hade förstått att saker inte stod rätt till. Jag minns hur den satt. Och jag kan inte släppa det. För så skulle den inte sitta nu. Och trots att det inte borde spela någon roll så är det fallet. Och helt ärligt tror jag aldrig att jag kommer känna mig fri i den. Nu de senaste månaderna har jag även insett att det är en process. Man gör inte bara något och sedan kliver över kanten direkt. Det går upp och ner och fram och tillbaka. Det är som det är just i stunden, men saker och ting ändras. Hur de ändras vet man inte. Jag vet inte heller vad jag vill komma med detta. Men det är okej det med. 

Mycket går framåt och snart antar jag att jag är helt utan behandling, vilket känns skönt för nu känns det knappt som jag har någon. Men det är dagar som denna som jag känner att jag hade behövt min psykolog från Luleå lite extra. Inte för att allt går åt helvete, utan för att jag bara behöver vägledning. Just för stunden. 

Om allt ändå kunde ändras snabbt bara man gjorde en förändring.

Vi skulle rita av varandra med fel hand och utan att kolla på pappret. Sedan skulle man byta bild med den man hade ritat av så man fick bilden på sig själv också skulle man göra så med alla så man tillslut hade massvis med bilder på sig själv. Därefter skulle man välja ut en och göra det i ståltråd.


En ståltrådsskulptur som skulle kunna stå själv.


Vi blötte toalettrullar och formade gubbar av dem. Såhär söta blev mina!

En skrotskulptur som ska illustrera en låttitel, filmtitel, en del av en låt eller dikt. "They don't even know you, all they see is scars. They don't see the angel living in your heart."Vi skulle göra ett självporträtt av sillespapper genom att stirra i spegeln som var uppsatt framför var och en. Nä, jag pallade inte den uppgiften utan kollade istället på en bild av Sarah Michelle Gellar.

Sommaren 2014 var jag så lycklig över att mina självmordstankar dämpade sig. Så jag kunde ta att det var jobbigt med maten, för det var så skönt att i alla fall slippa att varenda sekund önska att man var död. Men den där tacksamheten försvann så småningom och den där väggen, som försökte trycka bort insikten av ätstörningens makt, rasade. Och sedan for det bara utför. Mot ännu lägre dalar.

Rutiner. De är så jäkla svåra att bryta. I överlag fastnar jag lätt i dem. Oftast rätt destruktiva. Maten har varit svårast av dem alla.

Jag vet att jag bör sträva efter acceptans. Men ibland går det bara inte.

Jag är rätt skrockfull. Eller nojig. Eller så är det att jag helt enkelt bara väntar på att det ska gå käpprätt åt helevete så fort jag säger att det går bra. Därför skriver jag inte så mycket just nu. För jag har hjärtat i halsgropen hela tiden. Just för att det går bra. Somliga saker har inte ändrats alls och jag har fortfarande svårt att se hur. Men andra grejer har ändrats. Omöjliga sådana. Och det kanske är just därför jag ändå vågar tro på att annat också kan gå. För det går. Och det går bra. Det går mer än bra. Det går bättre än jag någonsin kunnat tro. Min behandling på Comede är nu slut och kvar är bara uppföljningssamtal. Men det känns äntligen som att jag kan klara det här på egen hand. Inte för att någon annan har gjort jobbet åt mig, men jag har någonstans kommit fram till insikten att det är jag som måste göra en förändring för att något ska hända. Och att jag har gjort en förändring. Visst finns alla tankar kvar, men att gå emot dem är väl det enda sättet att få bot på dem. Och det gör jag hela tiden. Jobbar på beteendet. Kanske tankarna viker med sig en vacker dag. Men tills dess fortsätter jag att utmana dem. Hela tiden. Det är klart att det ger mer ångest. Det är klart att jag faller för dem ibland. Men efter alla år har jag börjat känna igen dem, börjat förstå mig själv och insett att så som jag har levt, är inget liv.

Förra året föll jag efter 25 dagar. Nu tänker jag inte följa samma spår.

Lov. Rätt kaos. Men jag ska inte röra maten. Jag ska inte förstöra det jag håller på att bygga upp. Jag ska inte. Att skada mig känns till och med som ett bättre alternativ. Inte för att det är bra precis. Inte för att jag ska göra det heller. Men hur det än blir, hoppas jag för allt i världen att det inte går ut över maten. Jag får hata mig själv hur mycket jag vill, göra inte alltför bra saker för att hantera det jobbiga, men det ska inte gå ut över maten! Ätstörningen är mitt främsta helvete och för mig är inget så hemskt som att vara i det träsket. När jag väl har börjat vandra bort därifrån ska jag inte tillbaka. Visst, värsta helvetet men samtidigt den trygga zonen och bästa vännen. Men det där positiva är bara lögner. Jag vet det. Och jag vill fortsätta vandra därifrån. Även om det betyder att jag gör andra destruktiva saker. Ett rättså destruktivt tänk, men jag vägrar att sabba allt jag kämpar för!