Jag vet inte vad kammar ska kalla det. Ivrig? Hög? Exalterad? Jag blir det. Av att göra mig själv illa. Eller att tänka och komma på olika sätt som jag kan göra det på. Nu pratar jag inte bara om det ytliga självskadandet eller ätstörningen, utan om allt. Precis allt. Om någon nämner att gör en viss sak inte är bra, då m bara måste jag göra det. Jag liksom fastnar i tanken och vill bara göra mer. Jag vill inte skapa några sjuka idéer hos någon så jag utelämnar detaljer, men det har, så länge jag kan minnas, varit en fixering för mig som har gett mig ett slags rus. Ungefär som det ruset som jag, och flera andra med en ätstörning, beskriver att hunger kan framkalla. Jag vet att det låter dumt, och givetvis vet jag att det är det, men man kan inte hjälpa vad man känner och tänker. 

På senare tid har jag funderat en del på hur jag skulle kunna vända den här extasen åt motsatt håll. För det skulle ju bli mer funktionellt. Varför kan jag inte bli lika upprymd över att komma på nya sätt att ta hand om mig själv och göra saker som jag mår bra av? Förmodligen för att jag har en förmåga att vilja straffa och förstöra för mig själv, vilket troligen beror på synen på mig själv. Och det är väl inte så lättfixat precis. Men om jag bara kunde känna det där ruset när jag gjorde saker som är bra för mig, då hade någon av alla mina fixeringar, som jag får så fort jag börjar med något, kunnat vara till någon nytta.