Förvirrad. Kluven. Och såklart ångerfull för att jag skriver sådana skitinlägg. När allt plugg är gjort, present till mormor fixad så har sätter jag på datorn och skriver, bara för att. Jag har några stora inlägg på G men de är inte klara än om man säger så. Ni för nöja er med skräp istället. Inte för att något på denna blogg är något att skylta med precis. Därför får ni två, oredigerade amatörbilder.

 

 

Es algo más, algo que me llena 

Satt på datorn. Bloggade. Nu ska jag stänga av den och tänka på något roligt. Skola imorn, inte okej. Eller så är det det.

 

 

Jag ska blogga. Jag ska blogga. Jag ska blogga.

Jag ska bara få ordning på livet först. Skola. Träning. Tankar. Känslor. Bilder. Sedan får ni inlägg. Jag lovar.

 

Det kan bli imorgon på morgonen. Det kan bli om några dagar. Nu ska jag gå och lägga mig, skriva av mig, läsa en fin bok för att kunna vara redo för kommande skolvecka. Jag ska trassla ut mitt liv och det gör jag bäst utvilad.

 

Eftersom min kära Johanna verkade gilla mitt "Izzainlägg" så, bestämde jag mig att göra ett inlägg ägnat henne.

 

Jag minns inte när vi blev pultisar på heltid (sitter i samma pult = bredvid varandra med samma notställ i orkestern) men något jag vet är att vi blev det innan vi var tolv i alla fall. Vi hade suttit med varandra ett bra tag, jag och den där lilla tjejen när hon tillslut tog mod att prata med med mig. Trots att det gör att jag känner mig gammal måste jag ändå medge att det känns som att det var igår. Jag minns konversationen, bllickarna, mina tankar då tjejen, som jag på något sett fått veta heter Johanna, fråga mig vilken klass jag går i. Jag svarar sexan och jag känner min haka falla till marken när hon svara "jag med". Jag kunde inte förstå hur den där lilla tjejen kunde vara lika gammal som mig! Jag trodde i alla fall att hon var två år yngre.

 

Johanna som person passar mycket bra att fortfarande vara kort eftersom hon är så extremt rolig att reta. Den där lilla uppgivenheten som finns i leendet när hon försöker få en att sluta går ju inte att ogilla. Den gör det inte heller precis tråkigare att reta henne. Hon blir sådär roligt berörd att man bara måste fortsätta och fortsätta att reta henne, men man får akta sig! Johanna är nämligen ruskigt skicklig när det gäller att få med folk på hennes sida. Säger man det minsta lilla dumt som någon annan hör kan hon vända en helf folkmassa mot en om det skulle behövas.

 

Johanna är även väldigt smart, men jag tror inte riktigt hon förstår det själv. Fast trots detta är hon ändå en av de segaste människorna jag känner vilket har visat sig på våra orkesterresor. I USA blev duon (hon tillsammans med hennes lika fina syster Lovisa) oficiellt tilldelat namnet  Systrarna seg. Johanna var alltid sist upp ur sägen, alltis sist klar i rummet när vi skulle äta frukost, alltid sist till mötesplatsen när vi skulle åka någonstans.Det var inte mycket annorlunda när vi besökte Irland heller. Lillasyster seg var sist som vanligt. Hon var även en av de sista att bli trött en kväll som jag så tydligt minns. Då visade hon sitt rätta ninja-jag. 

Johanna har ännu en bra sida som jag gillar att utnyttja till fullo. Hon blir rädd för minsta lilla och ibland missbrukar jag min skrämmande makt bara för att hon, som jag har nämnt, är så extremt-mega-superrolig att reta. Jag älskar hennes "nä sluuuuuutaa"

Trots linser kommer Johanna alltid ha glasögon i mina ögon. Jag minns så väl hon och Lovisa, hur lika alla tyckte att de var (och är fortfarande) fast de inte ville (vill) hålla med om det. Det enda som skiljer dem åt är hårfärgen - som dag och natt, hehe. Annars har de båda lika långt och fint hår, lika söta och fina - både in- och utvändigt.

 

Och lilla pultis på våra resor med sin ständlig lilla lapp; "I am allergic to lång-lista-av-massvis-med-saker". Johannas ständiga kamp för att få folk att förstå att hon inte kan äta vissa saker, att de måste utesluta det från maten de ger henne. Tack vare att hon, till skillnad från mig, är bra på engelska så brukar hon lyckas, men det är inte allför sällan hon får leva på sallad. 

 

Nu verkar ju Johanna vara en sådan snäll och oskyldig liten flicka men på orkestern visar hon sitt rätta jag - slarvmaja och glömsker! Det är alltid hon som har glömt noterna eller frågar om vi ens har fått dem. Det är alltid hon som inte har med penna utan behöver låna min, och vem är det som fixar fram notställ när det behövs? Nä, inte är det då Johanna.

 

En av de bästa sakerna är ändå Johannas sätt att kunna roa andra. Hennes längd kombinerat med att hon är så lättretad är ett ypperligt tillfälle att småretas. Johanna avskyr när man påpekar att hon är liten (vilket jag inte förstår för jag hade gärna varit som hon!) så alltså är det extra roligt att göra det. Hon är ju så gullig när hon blir sur.

Ni ser ju vilken tumme som är vems

Ja, lilla Johanna, än idag är vi pultisar i vår fina orkester. Drygt sex år tillsammans och tänk vilken tur att vi "uppgraderade" oss till första fiol samtidigt. Vem hade jag annars delat med mig av mina klagomål om vi sitter längst bak utan att höra spciellt mycket av stämledaren? Jag hade ju fått sitta själv! På vems noter hade jag annars ritat geléråttor och sniglar? Vem hade jag annars skrattat tillsammans med åt misslyckade lägeväxlingar? Ja, det vet jag inte så tack fina Johanna, pultis, vän osv för att du vågade ta det första steget och prata med mig som möjliggjorde att vi kunde bli vänner ♥ Det ångrar jag inte ens en sextondels paus!

 

 

 

 

 

 

 

För exakt arton år sedan på Boden BB föddes  Sofia Krsitina Kilström, en knubbig liten typ som de trodde skulle bli barnmorska. Nja, jag har väl inte riktigt tänkt i de banorna.

 

Ja, efter alla - snart arton - år på planeten jorden har jag tillslut insett en sak;

Jag vill för mycket. Alldels, alldeles för mycket.

Jag vill bli stark. Jag vill lära mig spanska. Jag vill springa lika mycket som förut. Jag vill spela fotboll. Jag vill lyckas i skolan. Jag vill hitta ett jobb. Jag vill öva mer fiol. Jag vill åka längdskidor på vintern.

 

 

 

Jag gick in här på min kära blogg för att skriva ett inlägg och hipps vipps så var det borta! Jag har absolut ingen aning om var idén tog vägen, men den virvlar väl runt någonstans i rymden. Så jag får väl bara säga tack och adjö.

 

 

Visst är vintern vacker, men jag hade inte haft något emot detta just nu

 

 

Fem pass har det blivit hittlls denna vecka. Två fotboll (inkl. lite styrka) och tre gympass. Jag känner mig riktigt duktig, också blir det fotboll och styrka på söndag. Dock ingen löpning då det har varit så kallt. Jag önskar, verkligen önskar, att jag hade kunnat springa på löpband, det hade varit så lätt. Så är ju nu inte fallet då jag efter max fem minuter börjar vingla fram och tillbaka och blir jätteyr, tyvärr.

Nu är det ingen träning som gäller för jag gjorde bort den imorse (älska morgonträning), nu är det fredag och jag firar helg! Föräldrarna är på restaurangen här i Sunderbyn och egentligen skulle jag också varit där. Såg fram emot det då jag bara hann få i mig två ägg imorse och lite grönsaker och broccolis (eller hur man nu säger) från en pytt som inte smakade vidare bra i skolan. Menyn på vår fina restaurang är ändrad sedan förr i tiden och det finns nästan inget vegetariskt så jag kände att det var lite onödigt att betala så mycket för något jag egentligen inte hemskt gärna ville ha. Jag blev alltså hemma istället, men maten jag lagade blev riktigt god (trots att jag spillde ut en hel del på golvet...), och billig!

 

Imorgon har jag lovat mig själv att i

Kanske var det för att alla ville samma och därför inte kommenterade det som redan blivit sagt, jag vet inte Jag fick inga fler tips så här kommer det ni alla ville läsa om!

 

Isabelle Isacson, 17 år på jorden, ca 3,5 år pratandes med mig.

För det var väl under Gothia 2009 som vi faktiskt började prata med varandra? Inte mycket, men umgås lite sådär ytligt. Vi började umgås mer efter att vår dåvarande, gemensamma kompis flyttade och det har jag inte ångrat för en sekund! Nu var det ju Isabelle jag skulle skriva om och inte oss tillsammans så here we go!

 

Isabelle, även kallad Izza, är ofta glad, och om hon inte är det gör hon ändå andra väldigt glada. Hon är nämligen väldigt bra på att uttrycka sina klagomål på ett underhållande sätt. I Izzas närhet har man aldrig tråkigt, men det betyder inte att hon aldrig kan ta saker och ting på allvar. Det går att prata med Izza om allt från den störande skolan till hästar till allvarliga problem (fast de flesta problem vi har är dock väldigt obetydliga - egentligen).

 

Isabelle är en ambitiös flicka som ibland rider sina bägge sköthästar på en och samma dag. Hon är fenomenal på att vara långsam i stallet och komma sent till ridbanan. Dessutom vill hon aldrig välja väg när vi ska rida tillsammans så om jag aldrig hade gett mig och bestämt väg själv så lovar jag att vi hade stått stilla tills det blev mörkt. Izza är ganska dum i huvudet också för hon tror nämligen att hon inte kan rida. Visst är hon och Konny ingen Jan Brink och Briar eller hon och Splenda någon Malin Baryard och 'Flippan' men hon är riktigt duktig på att rida! Det är aldrig något jag får säga till henne för då blir hon nästan arg (fast hon får tydligen säga vad som helst till mig).

 

Issa gillar verkligen inte när man skriver hennes smeknamn med s istället för z.

 

Isabelle är en fantast av söta, tecknade/animerade barnfilmer och har ofta en förmåga att få mig att tillslut se dem - och gilla dem! Hon har även en stor kärlek till Harry Potter och har en egen liten hylla med Harry Pottersaker som hon gärna stolt visar upp. Glee är hennes liv och hon förstår sig inte på dem som inte ser det.

 

Isabelle har en stor talang när det gäller att rita, måla, teckna - ja allt vad det nu heter - men inte heller får man säga att hon är duktig på det. Hon kan rita nästan vad som helst och det blir alltid fint. Jag förstår mig verkligen inte på människan.

 

Sist, men absolut inte minst, så är Isabelle en stor tidsoptimist och det är inte bara i stallet. När vi ska till stallet och jag kommer förbi henne på den bestämda tiden så springer ofta fröken Isacson runt i huset och letar det ena efter det andra. Eller så kan det vara så att hon lugnt och fint sitter och väntar på mig, men när jag väl kommer så ska hon börja klä på sig, leta kläder, pumpa cykel osv. När vi ska ha filmkvällar mm i byn så är det ofta Izza man väntar på. Säger vi klockan sju så är Izza där vid åtta. Säger Izza att hon blir sen är hon där vid halv nio-nio. Jag gissar att hennes motto är något i stil med "Bättre sent än aldrig".

 

Fast Isabelle Isacson är något mer än en ryttare, Harry Potterfantast, konstnär och tidsoptimist. Hon är en fasansfullt bra vän som jag aldrig, aldrig kommer ångra att jag lärde känna, och dessutom har jag fått ännu fler fina vänner genom henne!♥

 

Vad ska jag blogga om? Vad vill ni läsa?

 

Jag har länge funderat på vad jag vill göra efter gymnasiet. Idag, efter att ha läst ett häfte och stött på begreppet "Idrottspsykologi", började jag fundera ännu mer. Jag har alltid varit väldigt intreserad av hälsa och så vidare och typ psykologi, men jag har verkligen inte ens tänkt på att det finns något sådant. Nu såg jag något Psykologprogram med inriktning mot idrott. Det lät ju lite intressant.

 

Mamma har varit duktig och kvaddat bilen så vi typ måste köpa en ny, men vi kommer väl behöva köpa en till om jag ska övningsköra... Min cykel är trasig. Jag vet inte hur jag ska ta mig till stallet. Det är jättefint väder så det skulle nästan vara roligt att åka dit. Jag borde åka dit, men jag ids verkligen inte gå. Inte för att jag har så mycket jag borde gör idag egentligen. Jag ska bara försöka skriva klart allt skolarbete (dvs allt jag inte gjorde ett på natten i förrgår medan jag väntade på att kunna somna). Bonita får vila idag för nu ska jag gå ut och försöka förstå mig på min kamera i manuellt läge. Finvädret lockar mig väldigt mycket, trots att det är kallt.

Min, som vanligt, högpresterande webkamera

Man kan festa runt på krogen med massvis med olika människor, sticka iväg på en hemmafast och supa sig full, tycka att man har så himla roligt och tycka det är värt att må piss dagen efter. Eller så kan man vara med sina fina vänner, laga mat, skratta, se På spåret klockan åtta och inte göra något speciellt egentligen annat än att ha det väldigt bra.

 

jag tyckte vi kunde vara uppochner ♥

Exakt tre timmar sedan jag försökte somna första gången ikväll. Får väl se hur länge till det fortsätter så här. Eller snarare hur länge jag fortsätter så här. Jag blir fullkomligt tokig på mig själv. Jag vet att jag behöver sova minst 9,5 timmar för att orka och må bra. Frågan är bara, hur ska jag kunna sova när det finns så mycket annat jag borde göra?

Jag är glad och nöjd att jag lyckas lägga mig i tid. Lampan släcks. Pulsen ökar. Hjärtat slår. Tankarna strömmar.

Jag har tidigare sagt att jag är stressad. Jag visste ingenting om att vara stressad då. Jag hade mycket att göra och så vidare. Det fungerade, trots mycket, mycket störda matvanor, även kallade ätstörningar - vilket jag inte kallar det eftersom jag inte fick någon diagnos utan vaknade upp innan det gick för långt. Då visste jag ingenting!

 

Att ligga vaken på natten under lovet, då vi inte hade något i skolan, på grund av att man tänker på allt som egentligen inte är någonting och samtidigt bekantar sig med den där känslan. Att vakna tidigt på en jullovsmorgon, fullkomligt megatrött men ändå rusa upp ur sängen bara för att man har en känsla av att man måste göra någonting. Att inte en gång under det förbannade lovet kunna sitta med sin bästa vän, som är hemma allt för sällan, och titta på en film utan att känna den (förlåt, jag har lovat mig själv att inte svära mer på bloggen, men tänk er massvis med kraftfulla, fula ord) känslan.

 

Jag springer runt i min katastrofala värld (jag överdriver inte) utan att veta vad jag skyndar efter. Det är inget jag kan efterlikna läxstress eller alldeles-för-lite-tid-stress. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nu blir jag dessutom stressad över att jag inte ens kan uttrycka mina tankar i skrift som jag alltid har kunnat. Bara onödigt tomsnack utan något som helst  innehåll. Funderade nyligen över vad jag egentligen ska skriva på min blogg, men jag kanske har svaret nu; ingenting. Jag kanske bara ska ta och tomsnacka mig igenom bloggandet.

 

Äh, jag vet inte ens vad jag skriver. Jag är väl bara som alla andra, men tror att detta skulle vara något som är jobbigt. Något som alla andra klarar av men inte jag. Jag..... Nä, jag kan inte ens skriva längre. Åh, jag blir bara så frustrerad! När jag ser detta någon annan dag kommer jag väl undra vad jag satt och skrev. Jag kommer väl inte ens förstå själv. Fast sen när har jag förstått mig på  fröken Sofia Kihlström? Himla idiot.

 

Stunderna blir färre, men det finns de som är helt avskalade från den sablans känslan som har tagit mig en evighet att försöka beskriva. Jag ska väl försöka igen att somna, men helst av allt skulle jag vilja att natten var över, att det blev fredag, att fredagen var över och natten likaså. Att lördagen skulle försvinna på ett ögonblick och att det kunde fortsätta så tills min (o-) kära känsla har lämnat mig ifred. Jag brukar få höra om mitt tålamod som är så bra, men nu är jag så grymt (oj vad jag hade behövt svordomar) less och har inget tålamod kvar alls.

 

Sedan jag började med mitt experiment har jag väl förblivit dum i huvudet. Jag vill inte ha det så längre. Det blir ju inte precis bättre. Och vad valde jag för gymnasieinriktning egentligen? Beteendevetenskap?! Som att allt psykologisnurr gör det bättre? Jag håller väl på att bli galen. Vem var det egentligen som kom och steg in där i en fjorton-/femtonårings skalle? Vem kan ha rätt till det? Bara klampa in och förvränga en nybliven och förvirrad tonåring. Ska det lilla krypet stanna kvar länge eller finns det något bekämpningsmedel? Är det bättre att vänta eller ska man smyga runt det bakifrån med list?

 

Ännu mer tomsnack bara för att jag inte orkar ligga vaken flera timmar till. Bara för att jag inte har råd att slösa bort timmar utan att göra någonting när jag istället hade kunnat göra det jag inte vet vad det är. Jag blir, ännu en gång, så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mest frustrerad blir jag väl ändå på de som bara tar allt som jag säger som att jag gör en hel hönsfarm av en fjäder!  'Men tänk inte så, du måste sluta med det'  eller 'Strunta bara i det, vad spelar det för roll?' Det spelar ingen som helst (svordom) roll, men.....hgfdksfgbhfdgujfeugfdnejgkvrejgvfslaöwlqöfkewrjgejeflkwöuyjsasfdblkujkbndjsndnv!

 

Jag tappar ord, jag tappar förståndet, snart tappar jag väl allt annat också. Allt utom denna förbenade känsla. Jag har även en känsla av att den stannar kvar. Har den stannat kvar i över tre år så lär den väl inte ge sig iväg i första taget. Imorn ska mina fina vänner, som än inte har upptäck vilket freak jag är, komma hit och ge mig en bra kväll. Natten blir dock densamma. Ska försöka stå ut med den nu. Nu när jag har fått skriva av mig lite.

Det finns så många, många, många ord i vårt svenska, ganska konstiga, språk och en del av dem är faktiskt riktigt störande. Jag menar ruskigt eller trist. Varför inte läskigt och tråkigt istället? Trist är så...ja men det låter ju bara...ja, nu var jag ju inte precis så effektiv med att använda svenskans alla bra ord.

Kusligt låter ju lite roligt det med, men vad säger ni om det värsta, enligt mig; smörgås! Alltså nä, det tål jag inte. Säg macka om du ska säga det! Smöööörgås låter så smöööörigt. Och tänk det med någon störande dialekt (fast det finns ganska få störande). Nä, inte fint alltså.

Så uttala inte dessa ord i min närhet.

 

Trots att fotläkaren avskydde er och trots att ni var rätt kalla så gillade jag er och ni skyddade mig bra mot djupsnön som jag plumsade i till Emma. Nu har ni gjort ert och mina mentala förberedelser är genomförda så tack och god natt!

 

Man behöver ju inte tänka på vad som står...

 

 

Jag tänkte bara meddela er, mina kära läsare, att jag har varit riktigt duktig. Från och med imorgon kommer minst ett inlägg publiceras - fem dagar i följd.

 

 

 

Förvut var jag en smart och duktig flicka som sparade sina pengar. Nu vet jag inte vad jag har förvandlats till för ett monster. I fredags var jag och min kära vän Emma och shoppade på Piteås gator och jag tror påsarna nästan var lika många som supershoppingen på Irland.Det mesta var ganska onödigt, men jag gillar dem ändå. Gladast är jag ju för att de hade smyckeshängaren på Indiska (slut i Luleå och på internet). Jag är även väldigt glad för klockan jag köpte. Den var trasig - men ack så underbar - så jag fick den för endast hundra kronor! Pappa lagade den på typ tio minuter och nu hänger den så fint på min vägg.

 

 

 

För en vecka sedan var vi fyra stycken som var hos Anna där vi bland annat:

 

Såg hennes fina rum   

 

 

 

I måndags drog jag en sväng till Piteå helt ensam - det skulle jag inte ha gjort. Jag, ensam, i Piteå, med massvis med fåglar. Jag kom nämligen hem med mindre plånbok och ännu fler fåglar.

 

 

(Köpte inte ugglan i mitten, men lilla söta fågelholken)

Jag köpte inte heller bara fåglar utan en söt rådjurspåse

Lägger sig tidigt för att kunna sova cirka tio timmar, men vad gör man då? Jo, man vaknar fem på morgonen. Absolut inte pigg, men inte kan man somna inte. Less.

 

Bjuder er på mig när jag agerar fisk

 

Som vanligt (sedan Emma flyttat till Gotland) fick jag mina födelsedagspresenter under jullovet. Närmare bestämt i tisdags.

Som vanligt skämmer hon bort mig med alldeles för mycket .

Och som vanligt vet hon vad jag gillar.

 

Halsbandet var ju för underbart!

Jag har en hel del att blogga om också har jag tagit massvis med bilder så det kommer nog komma en hel del tidsinställda inlägg om gamla (kanske en vecka) saker, händelser och så vidare. Just nu kan jag inte blogga om något av det för jag håller på att rensa bland alla bilder. Det är en hel del ska jag be att få tala om.

 

Jullovet börjar lida mot sitt slut och vare sig man vill eller inte måste man börja tagga skola, men innan det som kommer jag vara med om så många bra saker! Då måste jag blogga om dem också!