Exakt tre timmar sedan jag försökte somna första gången ikväll. Får väl se hur länge till det fortsätter så här. Eller snarare hur länge jag fortsätter så här. Jag blir fullkomligt tokig på mig själv. Jag vet att jag behöver sova minst 9,5 timmar för att orka och må bra. Frågan är bara, hur ska jag kunna sova när det finns så mycket annat jag borde göra?

Jag är glad och nöjd att jag lyckas lägga mig i tid. Lampan släcks. Pulsen ökar. Hjärtat slår. Tankarna strömmar.

Jag har tidigare sagt att jag är stressad. Jag visste ingenting om att vara stressad då. Jag hade mycket att göra och så vidare. Det fungerade, trots mycket, mycket störda matvanor, även kallade ätstörningar - vilket jag inte kallar det eftersom jag inte fick någon diagnos utan vaknade upp innan det gick för långt. Då visste jag ingenting!

 

Att ligga vaken på natten under lovet, då vi inte hade något i skolan, på grund av att man tänker på allt som egentligen inte är någonting och samtidigt bekantar sig med den där känslan. Att vakna tidigt på en jullovsmorgon, fullkomligt megatrött men ändå rusa upp ur sängen bara för att man har en känsla av att man måste göra någonting. Att inte en gång under det förbannade lovet kunna sitta med sin bästa vän, som är hemma allt för sällan, och titta på en film utan att känna den (förlåt, jag har lovat mig själv att inte svära mer på bloggen, men tänk er massvis med kraftfulla, fula ord) känslan.

 

Jag springer runt i min katastrofala värld (jag överdriver inte) utan att veta vad jag skyndar efter. Det är inget jag kan efterlikna läxstress eller alldeles-för-lite-tid-stress. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Nu blir jag dessutom stressad över att jag inte ens kan uttrycka mina tankar i skrift som jag alltid har kunnat. Bara onödigt tomsnack utan något som helst  innehåll. Funderade nyligen över vad jag egentligen ska skriva på min blogg, men jag kanske har svaret nu; ingenting. Jag kanske bara ska ta och tomsnacka mig igenom bloggandet.

 

Äh, jag vet inte ens vad jag skriver. Jag är väl bara som alla andra, men tror att detta skulle vara något som är jobbigt. Något som alla andra klarar av men inte jag. Jag..... Nä, jag kan inte ens skriva längre. Åh, jag blir bara så frustrerad! När jag ser detta någon annan dag kommer jag väl undra vad jag satt och skrev. Jag kommer väl inte ens förstå själv. Fast sen när har jag förstått mig på  fröken Sofia Kihlström? Himla idiot.

 

Stunderna blir färre, men det finns de som är helt avskalade från den sablans känslan som har tagit mig en evighet att försöka beskriva. Jag ska väl försöka igen att somna, men helst av allt skulle jag vilja att natten var över, att det blev fredag, att fredagen var över och natten likaså. Att lördagen skulle försvinna på ett ögonblick och att det kunde fortsätta så tills min (o-) kära känsla har lämnat mig ifred. Jag brukar få höra om mitt tålamod som är så bra, men nu är jag så grymt (oj vad jag hade behövt svordomar) less och har inget tålamod kvar alls.

 

Sedan jag började med mitt experiment har jag väl förblivit dum i huvudet. Jag vill inte ha det så längre. Det blir ju inte precis bättre. Och vad valde jag för gymnasieinriktning egentligen? Beteendevetenskap?! Som att allt psykologisnurr gör det bättre? Jag håller väl på att bli galen. Vem var det egentligen som kom och steg in där i en fjorton-/femtonårings skalle? Vem kan ha rätt till det? Bara klampa in och förvränga en nybliven och förvirrad tonåring. Ska det lilla krypet stanna kvar länge eller finns det något bekämpningsmedel? Är det bättre att vänta eller ska man smyga runt det bakifrån med list?

 

Ännu mer tomsnack bara för att jag inte orkar ligga vaken flera timmar till. Bara för att jag inte har råd att slösa bort timmar utan att göra någonting när jag istället hade kunnat göra det jag inte vet vad det är. Jag blir, ännu en gång, så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen. Mest frustrerad blir jag väl ändå på de som bara tar allt som jag säger som att jag gör en hel hönsfarm av en fjäder!  'Men tänk inte så, du måste sluta med det'  eller 'Strunta bara i det, vad spelar det för roll?' Det spelar ingen som helst (svordom) roll, men.....hgfdksfgbhfdgujfeugfdnejgkvrejgvfslaöwlqöfkewrjgejeflkwöuyjsasfdblkujkbndjsndnv!

 

Jag tappar ord, jag tappar förståndet, snart tappar jag väl allt annat också. Allt utom denna förbenade känsla. Jag har även en känsla av att den stannar kvar. Har den stannat kvar i över tre år så lär den väl inte ge sig iväg i första taget. Imorn ska mina fina vänner, som än inte har upptäck vilket freak jag är, komma hit och ge mig en bra kväll. Natten blir dock densamma. Ska försöka stå ut med den nu. Nu när jag har fått skriva av mig lite.