26:e juli 2010 hade det bytts klart information via mail och det som var kvar var att bestämma var dag och tid för en första träff. Den tredje augusti promenerade jag med ängeln första gången och kunde inte hålla mig från att rida henne för än till dagen efter. Hon var ju så otroligt snäll (jag fattar verkligen inte varför de sa åt mig att sätta kedjan i munnen när vi skulle promenera??? det var aldrig fråga om att ha det igen - snarare om jag skulle ha grimskaft eller inte).

 

 

Fast det hela började med att vi satt hamnade i en svacka som vi var tvugna att ta oss ur innan allt det roliga kunde börja. Jag minns hennes tvärstopp i början. Hon stod helt still och vägrade att gå frammåt, men envis som jag är fick jag henne tillslut att röra på hovarna. Det var något viktigt för jag visste att jag inte någonsin skulle låta henne komma undan med små dumheter. Hon insåg att det inte fungerade att streta emot och jag insåg hur jag skulle rida för att få henne med mig vilket gjorde att nivån höjdes hela tiden. Vi skulle klara svårare och svårare saker. Det blev liksom naturligt med fler och fler ridpass. Önregn, åska, blåsväder, snöstorm, kalla minusgrader... Ja, i alla lägen skulle hon ridas. Jag ville inte att hon skulle glömmas bort på grund av lite mörker och snö. Så klart hon skulle få komma in i värmen en ruggig höstkväll. Hon skulle ju ha det bästa och det var jag som skulle ge henne det - ingen annan red ju henne och alltså låg väl allt ansvar på mig? Eller? Det flöt i alla fall på. Vi lärde oss mer och mer, speciellt om varandra och det gjorde att förtroendet för varandra växte enormt mycket. Jag litade på henne, hon litade på mig - vad mer kunde vi begära? Alla sa att hon hade blivit som en helt ny häst. Som en sådan sak att flytta undan skänkeln var till en början världens prestation för oss. Det var inte tal om att göra varken skänkelvikning, galopp på volt eller att rida mjuka åttor i lagomt tempo. Fast på något sätt hände det. Kanske var det den nya hästen, som ändå var samma häst, som hade vaknat till liv.

 

Så kom en tid då jag trodde att jag hade insett en sak - Bonita var för svår för mig och jag var för dålig att rida henne. Detta gjorde att jag halvt slutade. Jag åkte dit en eller två gånger i veckan för att pyssla med henne för hon var ju trots allt - om vi passade att jobba med varandra eller inte - "min" älskade Bonita. Jag ville inte lämna henne helt, inte låta henne gå. 

 

 

Jag klarade mig i fyra månader (september 2011 till årsskiftet) men sedan saknade jag min fina Bonita (UPPDATERING: min kloka vän Hanna hade så otroligt rätt!) så jag började igen och jag tror detta avbrott var ganska bra för oss för sedan såg jag det jag inte hade sett tidigare. Det gjorde att vi började förstå varandra på ett plan som vi inte hade gjort innan och det gick nästan bara uppåt med ridningen.

 

 

Fast samtidigt fungerade det inte. Någonting hände. Någonting kom smygande på samma sätt som det började göra ett tag etfer att jag hade börjat rida, satt upp högre mål - men nu hindrade det mig. Rida tre gånger i veckan blev två gånger. Två gånger blev en gång. En gång blev en gång utan ridning - bara städa i stallet, mocka, göra henne fin. Jag orkade inte. Allt jag gjorde skulle vara mer perfekt än tidigare gång - bättre mockning, bättre sopning, bättre ryktning... Jag åkte till stallet, jobbade som en robot, men det värsta var att det kändes så enormt bra efter att jag hade varit där. Bra... Det var skönt att vara färdig med stallet, inte med henne, men med allt annat. Det var så skönt att veta att det var bortgjort. Fast samtidigt fanns den gnagande känslan av dåligt samvete för att jag inte var där fyra gånger i veckan...fem gånger...sex gånger... När stalldagen väl kom förvandlades det dåliga samvetet till ångest. Det var inte tungt att andas i stallet på grund av allt damm. Inte heller på grund av den starka lukten. Det var på grund av järnbandet som spändes runt bröstkorgen och täppte igen. Det var ångesten. Fast det värsta var känslan av svek. Jag hade svikit min fina. Mi Bonita que era muy bonita. Jag ägnade mer tid åt att spånet i boxen skulle ligga perfekt än vad jag gjorde direkt åt henne. Hennes borstar skulle vara rena, de skulle ligga i ordning. Manen skulle vara helt fri från tovor. Vattenkaret skulle vara skinande rent. Självklart skulle gången hon skulle gå på också vara fläckfri. Men hon då? Hennes motion. Hennes mule som ville bli klappad. Hennes öron som aldrig fick lyssna på annat än snabba steg, stressade arbetande händer. Inga mjuka och värmande ord. Ingen kärlek. Bara perfektion. Bara stress. Bara ångest. Som ett korthus som byggs högre och högre, men det blir samtidigt ostadigare och faller av lättare vindar.

 

 

Efter att en gång i veckan blivit varannan gång i veckan insåg jag att det inte fungerade. Jag var tvungen att ta en paus, i alla fall fram till sommarlovet (pausen togs på riktigt i början av april) och jag trodde på riktigt att det skulle fungera bara jag var ifrån allt ett tag. När sommarlovet kom, kom även ångesten över stallet. Över att ta sig dit (på grund av tvångsträningen som tidigare pågick som jag visste skulle återupptas så fort jag började). Över att vara där. Över att bara tänka på det.

 

 

 

Även fast jag lägger skulden på mig själv för att det blev så här, vet jag ändå inte hur jag skulle kunnat ha gjort för att undvika det jag egentligen inte vet vad det är. Nä, jag vet inte så mycket, men någonstans vet jag att det blev fel. Kanske var det inte bara i stallet. Nä, det var i hela livet. Någonstans på vägen fanns det en grop som jag missade. Så småningom kanske jag hittar den. Kanske kan jag komma tillbaka. Det är vad jag vill. Tror jag i alla fall. Jag tror att jag vill och inte bara att jag borde.

 

 

Lättnad. Nervositet. Ånger. Glädje. Svek. Sorg. Kärlek.... Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

Efter många om och men, när jag tillslut hade beslutat mig bar det av fort iväg till stallet för att få allt avklarat innan jag hann ändra mig. Femtonde juni tjugohundratretton. Det visade sig att jag inte behövde vara nervös, att det inte heller behövde vara hejdå för gott. Jag var varmt välkommen tillbaka om jag ville. Visst vill jag, men jag kan inte. Jag förmår mig inte att möta ångesten. Jag är feg, springer iväg.

 

 

Det var sorgligt, det var tårar, även fast det inte var hejdå förevigt. Jag sopade stallgången en sista gång. Jag pussade på henne. Strök henne på mulen. Viskade alla de där orden hon inte fått höra på länge. Det sista jag såg av henne innan jag vände ryggen åt var en stor, go och varm sommarhäst som lyckligt rullade sig i hagen. Hon kommer ha det bra. Äta dagen lång. Kivas med FrejEld. Jag behöver inte vara orolig. Hon behöver inte mig som tar hand om henne. Innan jag kan ta hand om henne måste jag kunna ta hand om mig själv. Jag måste gå tillbaka på vägen, hitta den där gropen som jag missade, se vad som orsakade den och sedan kanske vända håll igen.

 

Fast om jag tänker på stallet, på Bonita, på allt...då vill jag minnas allt fint.

Om jag tänker på stallet tänker jag på soliga sommarkvällar på Nordanträskvägen

på väg från banan med ett hårt och lyckat pass i kropparna.

Jag tänker på stallvärmen som möter en efter en iskall ridtur i vinterskogen.

Jag tänker på raseriutbrotten på Bonitas idiot till bror, FrejEld, efter hans rymningar

(fast han är ju också världens charmigaste sötpropp så man är ju inte sur på riktigt, det går inte!).

Jag tänker även på Splenda.

På Bonitas lugnande effekt på henne.

På mitt och Izzas underbara ridläger.

På hur härligt smutsig man blir.

På hur jag överbevisade alla andra som ansåg att det var bäst att rida

henne med de skarpaste betten då det gick finfint att rida med ett tvådelat.

På stekande sol en sommarförmiddag.

På hästarnas lycka vid synen av grönt gräs.

På när jag tillslut fick Bonita - som inte ens kunde galoppskänkeln - att fatta galopp från skritt.

På hennes förmåga att lyssna, följa och bara vara när man promenerade med henne.

På ridturerna med Izza och Splenda som aldrig tycktes

vara tillräckligt långa för att vi skulle hinna prata om allt.

 

Jag tänker på att hon finns kvar. Min Bonita är inte borta.

Om jag känner på tok för mycket saknad efter henne så finns hon kvar.

Hon kommer stå där i hagen som en liten köttbulle och lyfta på huvudet när jag ropar Boniiiita.