Åh, finaste, finaste häst! Det kändes som det var igår som jag kratsade hennes hovar, rätade till hennes sadel och satt på hennes rygg. Allt kändes som vanligt. Som att det alltid hade varit så. Som att det är så det alltid borde vara. Och det är det ju - egentligen. Det var så härligt. Så underbart. Och så fantastiskt! 

Och det bästa av allt: jag kan få göra det igen!