En film jag hittade på Johannas blogg. Lägg två minuter och nio sekunder på denna.

 

 

Om fem och en halv timme ska vi vara på Kallax. Sedan bär det av till Holland med orkestern. Har fixat och donat och nu är jag redo föör både resan och sedan Valborg som är när vi kommer hem. Så redo som jag kan bli i alla fall. Med högsta sannolikhet kommer jag i alla fall inte ha tillgång till internet, men man kan ju hoppas lite sådär... Fast mest hoppas jag på att jag hittar en studentklänning. Hur det nu ska gå till.

 

Nåväl. Ville bara säga ett sista hejdå innan jag kryper till kojs. Wihooo, mitt alarm ser så lockande ut.

Idag fyller mig blogg fem år. På minuten faktisk.

Detta blir inlägg nummer 1178. På 1826 dagar. Alltså 0,65 inlägg per dag i snitt. Inte något att hänga i julgranen precis, men man får ju tänka att den har stått tom varje gång jag har varit på någon resa vilket säkert har dragit ner siffrorna.

 

Mycket har hänt på fem år.Allt från designen till innehållet.

Här är mina två första inlägg haha.

 

Idag. Måndag. Dagen mellan allt. Dagen då allt måste fixas.

Före idag har jag prioriterat att tillbringa så myket tid som möjligt med min finaste Emma. Efter idag har jag inte en ledig stund imorgon och knappt någon på onsdag. Och 05.00 på torsdag ska jag befinna mig på Kallax (det kommer alltid heta Kallax för mig). Innan jag åker måste allt vara på ett visst sätt, så jag liksom kan känna lugn. Det brukar alltid göras precis innan jag åker. Nu har det gjorts idag. Efter att Emma lämnade mig och nu innan Izza och Hanna kommer så har jag faktiskt hunnit med allt jag skulle. Det viktiga i alla fall. Har lite kvar att packa som inte kan packas idag. Och nu när äntligen internet har kommit tillbaka till Byn (bloggade en dag från mammas telefon, men det trådlösa i huset har varit borta länge länge) så tänker jag sitta framför datorn den tid jag har kvar. Det är ju hemskt hur beroende man är haha.

 

 

Wihooo! Äntligen ska vi se Glee igen! Vi har typ missat flera helger så nu har vi många avsnitt att se idag. Yey!!

Tom på ord.

Jag vet inte.

Har inget att skriva här.

Vill inte vara falsk. Men har inget sant att säga.

 

 

Jo, jag har det väldigt bra. Har varit med min bästa Emma fem dagar i rad. Det är inte fy skam. Väldigt underbart faktiskt. 

Åh, finaste, finaste häst! Det kändes som det var igår som jag kratsade hennes hovar, rätade till hennes sadel och satt på hennes rygg. Allt kändes som vanligt. Som att det alltid hade varit så. Som att det är så det alltid borde vara. Och det är det ju - egentligen. Det var så härligt. Så underbart. Och så fantastiskt! 

Och det bästa av allt: jag kan få göra det igen!

 

Vad jag gjort idag:

 

Haha alltså söt hon är.

Sockervaddsmaskin...nawwww

 

Kollar på filmer från helgens match i Arvidsjaur som är upplagda i facebookgruppen. 

Och känslan är så... Jag vet inte riktigt.

Det gör ont att bara titta.

På något sätt skulle jag ändå vilja vara med där på planen.

Men jag vet, jag kan inte hantera det nu.

Men kanske hade det varit lättare. Om det hade sett ut på ett annat sätt.

På ett annat plan.

Om jag hade varit någon annan. Lite social hade ju inte skadat.

Kanske en önskan.

Jag vet att jag är lite av en perfektionist, men ändå...

Tänk att få spela i ett lag. Jag menar verkligen ett lag.

Om jag hade haft något mer än fotbollen som dragkraft.

En känsla som jag saknade.

Inte bara bollen mot pannan.

Närkamperna.

Enhandsräddningen vid bortre stolpen.

Utan något mer. Då kanske det hade funnits en annan känsla också.

Vad vet jag.

 

 

Hittade ett så passande citat nyss från Los Hombres de Paco på tumblr, liksom många andra bra citat så klart. Men detta var så rätt. Just nu liksom. När jag befinner mig i gränslandet. Eller bara tvivlar. Och är osäker. Och inte vet någonting alls. Och är helt vettskrämd. 

Ungefär:
"Det är inte dåligt att vara rädd. Det dåliga är att låta rädslan dominera ditt liv för då kommer du inte ha något liv. Bara rädsla."

 

Det finns så mycket i mitt huvud. Som måste ut.

Men det är fast. Där inne. Och river. Sliter. Biter.

Och jag vet inte vad det är. Och jag känner mig därför tom.

Trots att jag vet att det är fullt. 

Så full så jag är tom. Så tom så jag är full.

Tankar. Känslor. Frågor.

Inget förnuft. Ingen logik.

Okontrollerat virvlar alt runt där. Som under rusningstrafik där alla kör efter sina regler.

 

Fortfarande fult. Ännu fullare. Ännu rörigare

Natten väntar på mig. Inte för att låta mig sova, eller ens vila, men för att hålla koll.

Och orden tog precis slut. Jag måste gå. Innan natten hämtar mig.

 

 

 

Den där stenen som slog ner mig, som jag har pratat om, hänger liksom i ett slaggs gummiband eller något. Den finns där och studsar tillbaka lite då och då under dagen. Det känns inte så lägligt att något sådant skulle komma nu, som att det inte är nog mycket att slåss mot där inne i huvudet. Å andra sidan kanske det var bra att det kom nu när jag ändå har ett ställe att vara trygg på. Där jag går på rätt väg. För det är så många människor som leder mig upp på den om jag trampar fel. För det kan jag göra. Men jag vägrar att ha sönder den botten som jag har legat på. Stenen slår omkull mig. Och det tar jävligt hårt. Men trots att det sätter igång alla tvivel jag har, kan jag inte låta det bryta ner mig långt ner. Jag vet det. För jag är så säker på min sak. Men det kommer som knivar. Och sticker och skär. Men som sagt, jag börjar så smått ta vara på det stödet jag har och de hjälper till att knuffa bort stenen. Förhoppningsvis blir detta inte något som gör mig sömnlös under någon längre tid. Men just nu  gör det ont.

 

 

Denna vecka har varit lite upp-och-ner. Överallt. Men idag tog jag mod till mig och tog emot hjälpen jag fick utan att tänka att jag tar någons tid eller är besvärlig. Och tänk så bra det kan vara! Hon fick mig att se från ett annat perspektiv och nu tror jag att jag klarar den här stora stenen som kom och slog ner mig. För jag vet vad jag vill och att jag inte är kvar där jag var för ganska precis ett år sedan. Det gör ont att påminnas om hur det var, att det tog så lång tid innan jag fick någon form av riktig insikt. Eller om man ska kalla det mod eller motivation. Om jag hade vetat då. Hur mycket skit jag skulle få gå igenom. Innnan jag ens tog ett steg framåt. Då är jag osäker på om jag hade orkat göra något. Eller kanske hade jag insett att jag inte vill slösa bort tid, bara få det överstökat, bara komma igång. Men det har varit. Ingen idé att grubbla på om eller vad som hade kunnat hända och så vidare. Det gäller att ta beslut. Att ta dem flera gånger per dag. Att göra de där konkreta sakerna man faktiskt kan göra för sig själv. För jag vet vad jag vill. Jag vet var jag vill. 

 

Efter dagvården träffade jag två av mina fyra fina och om det än så bara var dryga timmen så var det underbart som alltid och dessutom ska vi ses ikväll, då även med en tredje fin. Vi har så mycket att prata om, skratta åt och bara ungås så de två och en halv timmarna igår efter skoltid  i skolan (fyra till halv sju), räckte inte riktigt till. Men snart ses vi igen så jag klagar inte. Mina underbara. De gav mig lite kraft idag som jag hade användning av när jag och min behandlare, vi kan kalla henne C, skulle träffas på stan för att gå på ett café. Tack och lov började vi så lätt som möjligt, med lite folk och inte något med allt för mycket ångestinnehåll och efter lite prat gick allt ändå bra. Sedan gjorde det ju inte saken sämre av att jag träffade finaste pultis på bussen och sedan pratade med en annan vän i telefonen en lång stund. 

 

Jag har diffusa planer inför helgen, men jag vill inte oroa mig. Jag vill kriga. Jag vill kämpa. Jag vill vinna tillbaka livet. För jag känner att jag inte har något annat val längre. Det är någonting bättre eller så är det ingenting alls. Och jag vet vad jag väljer. För jag vet att bara för att någon annan mår dåligt, betyder det inte att jag inte har rätt att må bra.

Jävlar vad mycket det blev nu....

 

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta och skriva här för tillfället. Lite berg-och-dalbana nu. Ena sekunden är det så fullt så jag sprängs. Sedan är det bara tomt. Vill bara känna att jag fixar det. Och jag jag gör det bra. Eller något.

Bara allmänt less på mig själv. Tur att det är orkester ikväll. Nu ska jag gå och sura.