Kollar på filmer från helgens match i Arvidsjaur som är upplagda i facebookgruppen. 

Och känslan är så... Jag vet inte riktigt.

Det gör ont att bara titta.

På något sätt skulle jag ändå vilja vara med där på planen.

Men jag vet, jag kan inte hantera det nu.

Men kanske hade det varit lättare. Om det hade sett ut på ett annat sätt.

På ett annat plan.

Om jag hade varit någon annan. Lite social hade ju inte skadat.

Kanske en önskan.

Jag vet att jag är lite av en perfektionist, men ändå...

Tänk att få spela i ett lag. Jag menar verkligen ett lag.

Om jag hade haft något mer än fotbollen som dragkraft.

En känsla som jag saknade.

Inte bara bollen mot pannan.

Närkamperna.

Enhandsräddningen vid bortre stolpen.

Utan något mer. Då kanske det hade funnits en annan känsla också.

Vad vet jag.