Jag försöker berätta. Jag försöker prata. Jag vet inte, kanske känner jag mig lite skyldig för annars hade jag väl inte varit så streddad? Eller så är jag stressad för att orden inte kommer ut. För jag tror jag vill prata. Eller inte vill för jag önskar att det var ogjort, men ändå vill för att jag vet att jag fungerar bättre om jag slipper bära allt själv. Men jag kan inte. Det går inte. Jag finner inte ord. Rent logiskt vet jag ju. Vad som har hänt. Hur det har varit. Vad jag har känt. Men det går inte. Att prata. 

Jag som hade så lätt för mig. Att beskriva tankar. Känslor. Vad som försegick i huvudet.

Nu går det inte. Jag får tunghäfta. Försöker prata om något annat.

Men jag försöker inte att stänga ute alla. Men. Det är bara så svårt.

 

When I walk out that door

Oh how I want to be free

 

 

 

Den här hösten föll jag verkligen ner mot botten. Men jag var så rädd. Så fruktansvärt rädd. För det finns så mycket skam kring ämnet. Och rädd. Att andra skulle se på mig som jag såg på mig själv. Men under ett samtal med min skolsköterska - där jag var på väg att säga något, men det gick liksom inte - sa hon att var det än var jag gick och bar på så kanske det var så att det är en del av mig. Hon tog ett exempel om sexualitet, att vissa kanske har svårt att acceptera sin egen, men det är ju en del av en, det är den man är. Men jag sa att nej, det var ingen del av mig, det var inte jag. Och när jag gick hem från bussen den dagen insåg jag ju att det inte var jag. Jag var inte min ätstörning. Så tillslut hade jag samlat på mig så mycket självhat, så mycket skam, så många "aldrig mer" och också så mycket mod. Att jag ringde till min kontaktperson på Ätstörningsmottagningen, som jag hade avslutat kontakten med, och berättade. Att det var kaos. Och då menar jag kaos. Rutiner var verkligen inte något som existerade. Och min nogrannhet/sjuka fixering kring vitaminer, mineraler och att äta mat till mat var endast där i tankarna. Så jag berättade. Sa som det var. Fick ur mig det mesta på några sekunder. För det var ju bara två ord. Också hade det blivit lite till. Frukost, lunch och middag var inte att tala om - det var hetsätning för hela slanten. Och jag åt aldrig mat. Jag försökte, men så fort jag tog fram något blev jag illamående. Jag hade börjat äta det jag för några månader sedan aldrig trodde att jag skulle äta. Jag hade börjat leva min mardröm. Hetsätning av sötsaker - som inte var ett dugg söta. Som jag köpte, åt och kräktes upp. Enstaka middagar (med riktig mat) hos mormor eller när mormor kom till oss (och de få rutinerna jag hade - middagarna med Lina) åt jag och behöll. Plus tillkommande magsmärtor effteråt.

 

 

Men ännu en gång, trots att det inte ens var mat jag åt, blev jag inte tagen på allvar. Att jag kräktes varje dag kom upp, men trots att jag hade tagit mot till mig att säga de där två orden, kom inget fokus på det. Ledsen och ännu mer skamfylld lade jag på och ångrade mig att jag hade ringt, men tänkte ändå försöka nästa vecka då vi hade bokat in ett möte. Pratade med min fantastiska skölsköterska som förstod mig lika bra som vanligt.

 

Några dagar senare träffade jag min kontaktperson som jag tidigare hade pratat med i telefonen: I början försökte jag verkligen förklara hur det var, men hon bara fortsatte prata om fördighetsträningen (DTB) som hon även hade gjort när vi pratade i telefon. Att man kan anpassa den och så vidare. Men vad jag ville var att bli erbjuden hjälp av dem. Hjälp med maten. DBT:n hade ju hjälpt mig mycket, men hur skulle den kunna hjälpa mig att få ordning på mitt kaosiga matliv? Senare - ja. Just då - nej. Men rädd för att "vara besvärlig" att be om hjälp och osäker som jag var så sa jag aldrig det rakt ut. Och när hon - efter alla mina försök till att förklara hur dåligt det faktiskt gick - frågade om jag fortfarande hade tankar om mat och motion blev jag helt paff och undrade för mig själv var hon hade varit när jag hade pratat. Och jag insåg att vi inte kom någon vart. Så med gråten i halsen ursäktade jag mig för att jag ens hade ringt till henne och stormade ut ur hennes rum. Hon bad mig att stanna men jag fortsatte.

 

Och det såg ut som att jag inte skulle få någon slags hälp alls.

 

 

 

 

Jag sa att sommaren 2014 var den bästa tiden på länge. Det var sant. Det var en sådan extrem befrielse att faktiskt våga se längre fram än nästa timme. Att varje dag inte var en plåga. Att bara kunna vara, utan att hela tiden vilja dö. Så sommaren var bra. Underbar faktiskt. Ätstörningen kunde inte ens stoppa det. Den fanns där. På samma sätt. Men jag kunde leva med den smärtan, för jag hade i alla fall livslust. Och jag hade slutat skada mig.

 

Jag fick mer och mer hjälp från DBT:n med både de mörka tankarna, självskadandet och tvånget. Ju bättre det blev, desto mer började jag plågas av att mitt ätbeteende inte var som det borde. Och fröet som grodde under sommaren fortsatte bara att växa. Och jag började spåra ur ännu mer. Men jag försökte gång på gång, som jag så många gånger tidigare gjort, att en gång för alla hamna på rätt spår - trots att tankarna om att "det här är nog jag, det är så här det kommer vara för mig" hade funnits länge. Men jag klarade inte av det, och för varje misslyckande blev skammen större. Och maten gick bara sämre och sämre. Tillslut slutade jag försöka och hoppade bara med i ätstörningens båt. Det var kaos. Men till alla sa jag att det var bra. Sedan i september hade jag tänkt säga något. Men skammen var större än jag någonsin stött på tidigare. Två ord och sedan hade jag haft det sagt. Men det tog drygt tre månader. För det var så jävla tungt.

 

 

Det har alltid varit tungt. Jag minns efter mitt första stepwisetest så sa hon som jag hade gjort det med "din diagnos är inte riktigt bulimi för dina hetsätningar är inte riktigt så många, utan du har alltså ätstörning UNS". Maj 2013. Men saken var den att jag ljög. Jag kunde inte kryssa för det. Jag kunde inte säga det. Jag hetsäter. Två ord. Men ton av skam. Men det var precis vad jag gjorde. Inte varje dag. Inte flera gånger per dag. Men fler gånger i veckan än jag åt normalt. Eller normalt ska jag inte säga för jag visste varken då eller vet nu riktigt vad det är. Men fler gånger i veckan hets än inte hets. Oftast var det så att när jag väl åt - då åt jag. Och kräktes. Det har varit lätt att säga alla gånger jag inte har ätit. Alla timmar jag har varit utan mat. Och maten jag kräkts upp. Men att prata om det jag faktiskt har ätit, det har varit svårt. Och jag känner att jag inte riktigt har blivit tagen på allvar när jag lite smått har försökt ta modet till att förklara. För visst är det vanligt att de med ätstörningar kan se normala portioner som hetsätning, men jag har vetat mitt. Men när jag i matdagboken skrev bönor, spenat och bulgur så kunde jag inte bli trodd. Hetsätning kopplas väl mer ihop med sötsaker eller fet mat. Så efter många förnekanden av andra, blev det svårare att försöka förklara hur det plågade mig, vad som plågade mig. Att i princip varje gång jag åt så var det för mycket - på riktigt. Visst var vissa perioder bättre efter maj 2013, veckor då jag varken hetsåt eller kräktes. Men varje gång det gick ner, då gick det djupare.

 

 

 

 

 

If you were a friend, you want to get know me again. If you were worth the while, you'd be happy to see me smile. I'm not expecting sorry, I'm too busy finding myself. I got this. I found me, I found me. I don't need your opinion. I'm not waiting for your ok. I'll never be perfect, but at least now I'm brave. Now, my heart is open and I can finally breathe. Don't be mad, it's just the brand new kind of free. That ain't bad, I found a brand new kind of me

 

 

 

 

 

Skrev jag. Våren 2009. Vårterminen i sjuan. Jag var nyfyllda 14 år. Sedan var det en sommar. Och efter den började helvetet sakta men säkert visa sig.

 

Jag har aldrig tänkt på tiden i mellanstadiet, i högstadiet, som spenderades i hallar med högt i tak, på gröna fält med vita linjer och i klassrum med luftmadrasser och sovsäck som någon orsak. Inte ens som något fel eller annorlunda. Det är bara så det har varit. Och förblev. Inget jag har reflekterat över. Tänkt på, visst. Plågats av, absolut. Men inte sett det ur något annat perspektiv än att det var mig det var fel på. Tills min psykolog hakade fast sig vid relationer etc. när vi pratade om det gröna fältet. Och började ifrågasätta. Och jag började tänka.

 

Jag vill inte använda mig av ordet hon gjorde, för det känns som att det innebär så mycket mer än det som jag var med om. Och var det inte så att jag inbilade mig? När inte de vuxna frågade något om när jag var någon slags magnet med en nordpol som stötte bort alla andra som också var nordpoler så det var tvungna att flytta på sig när jag kom och satte mig vid dem. Eller när mamman i bilen inte ifrågasatte sin dotters val av ord. För jag har lätt att tro att alla hatar mig. Jag har trott att min Emma inte har gillat mig en smula. Jag har tänkt att mina "SHARE-vänner" skulle blivit glada om de blev av med mig. Jag har under en lång tid gått och trott att Lina avskydde mig. 

 

Så ja, varför kan det inte bara vara så att jag inbillade mig? När jag en gång pratade med vuxen mittibland alltihopa om hur jag kände verkade hon inte alls uppfatta något. Eller när jag flera år senare sa att jag inte skulle följa med för att det var som det var och för att det alltid varit så (och skulle mest troligt vara likadant denna gång) och de var lika frågande då. Så var det bara jag som upplevde något? Något som kanske mest hände i mitt huvud? 

 

Nej, efter det där samtalet började ändå ett frö gro, men samtidigt, hur kan det inte ha varit mig det var fel på när ingen säger hej? När de loggar ut från MSN när jag frågar om jag kan vara med dem? När jag är sistahandsalternativ i parövningarna)? När någon hellre väljer att sitta ensam än med mig på bussen? Eller när 11-åriga någon hellre sitter med en främling (läskigt) än att byta plats med den vuxna som sitter bredvid 11-åriga mig på flygplanet och skrattar över förslaget av platsbyte. Ja för vem skulle inte tycka det var den knäppaste idén någonsin att välja att sitta bredvid konstiga mig?

 

Och alla små kommentarer. Som om det var världens grej när jag för en gångs skull sa något (men hur lätt är det att prata annars när man inte har någon att prata med?). Eller alla kommentarer som inte blev sagda. Tystnaden. Avsaknandet av frågor. Och "hej". Avsaknaden av att finnas. Osynligheten.

 

Men sedan syntes jag minsan. Både på det gröna fätet med vita linjer, i det kaklade rummet med bänkar och krokar och utanför allt det där. Jag började bli någon. Någon som sedan fick allt beröm och avundande blickar riktade mot sig. Av dem. För de vuxna var jag fortfarande osynlig. Speciellt för en. Inget jag gjorde verkade vara tillräckligt. Och det blev det inte för mig heller. Jag blev också någon som var nyttig. Jag blev hon de kallade "träningsfreaket" och som fick frågan "har vi inte tränat tillräckligt idag?" när extrafysen kördes efter vi egentligen var klara. Jag blev även den som fick frågan "får jag känna på dina armar?". Nu var jag inte hon ingen ville vara med på samma station på cirketräningen för att jag var konstig, utan för att de sa "jag ser så dålig ut bredvid dig, du är så stark.".

 

Vilket gjorde att jag ville fortsätta vara någon. För att få vara med. För att bi pratad med. Tills jag förstod vad jag höll på med. Och tog lite förnuft till fånga men samtidigt lurade BUP-personalen. Och sedan var det ungefär en sommar igen plus lite till och sedan var jag inte någon längre. Jag var bara hon som blev helt förändrad så fort hon kom till det gröna fältet. Bland alla. Inte på utsidan, men insidan vändes på tvären. Och tillbaka var hon som liksom en magnets nordpol mot en annan magnets nordpol fick alla att dra sig undan. Och den överflödiga nordpolen blev osynlig igen.

 

Jag vet inte om det var det där ordet min psykolog pratade om, men det fick mig i alla fall att börja tänka. Och när jag ser det så här. Ser jag ändå att det, bland många andra, kan ha varit en orsak. Till det helvete som styrde mig till andra helveten som har förstört så mycket av mitt liv, av mig. Så med tiden har jag insett att man ska undvika det lidandet som möjligt att undvika. Jag syntes. Jag blev hörd. Men var det värt priset? Absolut inte. Varför vara på ställen som enbart skadar en? Men det är iband svårt att se svart på vitt vad som verkligen inte gör någon nytta. Någon annan kan få en att se ur det perspektivet.

 

 

 

 

Det var skönt. Att äntligen få skriva av sig. Här