This is how it goes: You'll get angry at yourself and think you can think of something else
Ändå skrev de bara ut mig - och jag fortsatte min plan, mot mitt slut.
Allt som vi lovat, var tar det vägen?
"Jag hatar lögner annars i livet, men mina ätstörningar har varit min hemlighet och jag har ljugit för alla omkring mig."
-Linda Lampenius
Strul som vanligt
Tre gånger har jag svarat på RIKSÄT enkäten inom ätstörningsvården - varje gång har tekniken strulat. Så det blev inget svar denna gång utan jag får istället vänta tills efter jul. Lite segt men vad ska man göra? 
Jag önskar bara att det kunde gå snabbare.
Men samtidigt vill jag att den här bedömningsfasen ska vara förevigt.
För hur ska jag våga?
Hur ska jag göra?
Hur fan ska det gå?
Jag förstår inte. Verkligen inte.
Men jag försöker att inte se så långt fram. För då vill jag bara ge upp.
Men än så länge har jag planerat att stå ut. Trots att det är jul. Trots att jag inte vill.
Men jag tänker att det kanske kommer en dag då jag är glad över att jag stod ut.
Just nu känns det tungt. Så därför blir det inte så muntert här. Men ärlighet är väl kanske något jag borde prova på.
Jag kör på det spåret än så länge.
Prata om maten känns dock fortfarande för jobbigt. Jag vet inte, men det är känsligare på något sätt.
Mer skam. Mer skuld. Än något annat.
Och det kan väl få vara så ett tag. Tills jag är redo.
Först måste jag väl bli redo att erkänna helt för mig själv.
Fram tills dess. Står jag ut.
Buffy....
Dyster? Lycklig? Mittemellan?
Allt är okej, känslor är känslor.
Det var ungefär det jag tänkte när jag kollade i dessa små böcker. Och att jag är så less på det här att man måste vara glad glad hela tiden om man ska få uttrycka sig.
Känslor som känslor. Och dessa är ju riktiga motsatser när man först hör titlarna. Men båda dessa små böcker har sina sanningar. Och båda är delar av livet.
Och båda är faktiskt viktiga.
En självklarhet kan tyckas, men ändå är det så många som strävar efter att bli lyckliga genom materiella ting eller förändringar i sitt yttre. Och det fungerar inte. För en stund kanske. Men i längden är det dig det hänger på, din känsla inombords.
Det här handlar ju passande nog om att vara effektiv och göra det som fungerar. Ofta går vi kanske framåt, men trampar samtidigt på samma ställe för att vi inte gör någon förändring. Vi gör på samma sätt som alltid trots att det kanske egentligen inte fungerar.
Åh så viktigt! Jag älskar Ior! Det är okej att tala om vad du känner - trots att du inte känner dig nå vidare. Jag försöker komma ihåg det. Försök komma ihåg det du med. Och vem du än är, jag är alltid öppen för att lyssna.
I Piteås skyltfönster
För ett tag sedan när jag strosade runt på stan gick jag bland annat förbi två skyltfönster, med två tänkvärda meningar. Minns inte i vilka sammanhang, men det kanske spelar mindre roll.
Liksom bara det jag behövde just då.
Liksom bara det jag behövde just då.När man vet så väl
Apropå att inte göra det som fungerar
Ibland när man drömmer
So I made up my mind it must come to an end. Look at me now. Will I ever learn?
Så arg. Så ledsen. Och besviken.
Inte på just idag. Idag har inget speciellt hänt.
Inte igår heller.
Eller förra veckan.
Eller förra året.
Och det är just det. Inget har hänt. Annat än att frasen "måste fixa detta en gång för alla" har blivit mer än uttjatad.
Och jag försöker förstå. Vad det är som får mig att stanna kvar. För uppenbarligen är det ju något positivt.
Det jag gör har blivit mitt "normala" liv.
Det jag inte gör...ja, det gör jag inte.
Jag försöker finna det som gör det så bra. Men jag letar förgäves.
...om jag bara vågade.
On a day like today when you're walking away, hold your head up so high 'cause I tell you from here that you've come so far and always be who you are.
When your head hits the floor, and you're bleeding some more, let me tell you I swear that it does get better...from where you are.
Trots att man tänker att man inte kommit någonstans
Att man önskar att man visste var lösningen fanns
Att man såg vart allt vänder
Så ska man se på resan man gjort och ta en dag i sänder
Och upptäcka att man inte stått helt still
Trots att man inte riktigt är där man vill
Så har det gått framåt från där man var
Och det är ljusare nu än ens mörkaste dar
Trots att vägen känns jävlig och utan slut
Kanske man kan hitta ut
För om man redan rivit murar och bestigit berg
Kan man ändra resten av livet till en annan färg
Det går att kämpa lite till
Det viktigaste är bara att man vill
Would be easier to fight someone else than the war I fight within. It's impossible to hide from yourself. Where do I begin?
Hur hur hur.
Min vanligaste fråga.
För hur ska det gå? Var börjar jag denna kamp?
Hur gör man? Hur har något så simpelt blivit så svårt? För jag har ingen aning. Var jag ska börja. Hur jag ska börja.
Att jag måste göra det, det vet jag. Och viktigast - det vill jag.
Men hur?
Så många gånger som jag har försökt, både "officiellt" (typ dagvården, Ätstörningsmottagningen, gånger då jag sagt att jag ska försöka på egen hand osv.) men även i hemlighet. Då jag har försökt att försöka.
Men jag står här idag. Inte ett dugg bättre. Bara en massa misslyckanden rikare.
Och nej, jag kan inte se de som erfarenheter för det tycks inte som att jag har lärt mig något.
Hur hur hur.
Hur gör man?
Hur gör jag?
Var börjar jag?
Men nu har jag mat även i kylen.
Kanske det är ett sätt att börja.
Och ett matschema.
Och fasta rutiner.
Och ingen triggade mat.
Och en sak i taget.
Till att börja med.
Jag vet inte hur jag gör.
Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli helt perfekt rätt.
Och jag vet inte hur jag ska hantera det faktum att det aldrig kan bli perfekt och rätt som min psykolog sa.
Jag tänker för en sekund att det kan gå.
Sedan kommer den stora hopplösheten tillbaka.
Hur fan ska det gå?!
För helt ärligt. Det känns mer än omöjligt.
Men jag får börja. Försöka ännu en gång.
Vad som händer vet jag inte.
Med tre bilder i huvudet.
Ett berg, en topp och friheten där bakom.
En dimmig väg med skymd sikt för framtiden.
Och en vägkorsning med två vägar att välja mellan.
Med de tre bilderna. Antar jag mig utmaningen.
Den mest rotade svårigheten av de alla.
Den största kampen.
Ja tänk vad häftigt
Rim, dikter, texter...kalla det vad du vill
Jag har nämnt det förut, och visat lite för er då och då. Det jag har skrivit. Jag vet inte vad det ska kallas, men det kanske spelar mindre roll. Enda sedan 2006 har jag skrivit mer eller mindre och ja...jag vet inte, jag kanske tänkte dela med mig av några rader ibland. Vissa har jag hunnit få in i mina små böcker med samlingar av allt jag har skrivit, medan andra än så länge bara är på mobilen eller datorn. Att rimma är ju en favorit. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker det är lite effektfullt (dock i te nödrim, men ibland när det blir stopp i hjärnan måste en ta till det). Samtidigt som jag tycker rimlösa dikter/texter ger en speciell känsla. Sedan är det som alla mina andra kreativa idéer - jag kan aldrig tvinga fram dem, jag måste bara låta de komma. Oftast är det när jag känner mycket. Då flyger orden ut innan de har passerat hjärnan typ - därav lite skumma saker ibland. När jag skriver kan det låta bra, men sedan är det ofta att jag skrattar över det jag skrivit. Nu tänker jag att det gör detsamma om jag tycker de är "dåliga" för herregud, det är ju känslor! Känslor kan inte vara fel. Så som sagt ska jag dela med mig av denna lilla kreativa sida också.
Jag kollade igenom lite grann och såg att under första perioden på dagvården skrev jag väldigt mycket. Och det jag skrivit speglar verkligen hur jag kände då. Mycket motivation...
"Alvaret"... Ibland går det för fort när man skriver på dator
Ja, denna vår med så många nya intryck och känslor. Inte konstigt att orden bara sprutade ut. Men det hjälper. Att få ut känslor och tankar till ord. Där prestationen inte är avgörande. Där jag blir tillfredsställt bara jag får ur mig det jag har inombords - oavsett hur flummigt, dåligt eller knasigt det blir.
...och samtal med andra man varit bekant med länge.
If you could feel what I feel for the moment, just see what I see and you know that I won't find peace
Hur ska man kunna tro? Hur ska man kunna hoppas?
Hur ska man våga försöka? När allt man någonsin gjort aldrig har fungerat.
Hur ska man kunna lita på de som säger att det går? Att det finns ett slut.
För utan slut ser jag ingen mening. Fullt ut eller inget alls.
Men orkar jag? Orkar jag med något av det?
Att låta det vara. Eller att släppa det helt.
Jag vet hur det har varit. Jag vet hur förstörd jag har blivit.
Så något bättre måste väl finnas? Men vad vet jag. När detta är allt jag känner till.
Försöker. Försöker. Och försöker att minnas. Men det går inte. Jag kan inte.
Det är som borta. Det som en gång var. För länge sedan.
Och jag vet att jag aldrig kommer komma tillbaka. Det är borta.
Förstört. Jag har förstört det. Detta är min trygghet. Men också mitt helvete. Jag förstår inte det andra.
Men jag vill. Åh jag vill så gärna!
Men är målet jag ser bara en utopi? Är det kanske inte så vackert där?
Men nog måste det väl vara finare än här?
Jag vill till målet. Men vägen dit vågar jag inte ens sätta foten på.
...det finns så många varför i denna svåra fråga
Vettskrämd
Behöver allt befintligt mod inför hösten. Så nervös som jag är! Varför har jag gett mig in på detta? Måla, rita... Jag som älskar att skapa har ändå det som en av mina största rädslor. Men jag vill lära mig. Så jag ska inte balla ur. Jag ska ta tjuren vid hornen. Eller penseln vid skaftet. Och våga trots att jag är rädd.
Konstutbildningen here I come!
"Det finns andra planer för dig"
Jag tror inte på ödet. Eller något sådant. Men ibland kan jag undra hur livet fungerar. Hur vissa livsglada människor blir så sjuka att de måste kämpa för livet och ibland (alltför ofta) dör. Hur barn dör i bilolyckor eller hur hela familjer försvinner från detta jordeliv på grund av naturkatastrofer.
Allt detta medan jag, som inte har velat annat än att dö, som har misshandlat både mitt inre och mitt yttre, som har gått in mer än helhjärtat för att få somna in, ändå står här livs levande utan några inre fysiska problem, med en fullt fungerande kropp.
"Jag har aldrig sett ett sådant högt värde."
"Kanske går det med levertransplantation."
Som läkaren sa. Men på något sätt jobbade min lever gärnet, tillsammans med motgift, och stabiliserade läget - utan att ge några leverskador.
"Du skulle aldrig ha varit vid liv efter x x-tabletter." Då var vi väl inne på lite samma tankar, han och jag, för det var ju det som var meningen - jag skulle inte varit vid liv. Men på något sätt var jag det.
Men någon annan har också sagt till mig: "Det finns andra planer för dig."
Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vet inte vad jag ska tycka. Eller tänka.
Jag förstår bara inte varför det är så orättvist. Varför blir vissa dödssjuka, medan jag har överlevt flera gånger om, utan konsekvenser, helt smärtfritt.
