Jag känner inte igen mig. Det här är inte jag

Ju fler dagar som går, ju fler sömnlösa nätter. Jag kommer allt närmare. Och det skrämmer mig. Jag är rädd. Men efter ett bra samtal, börjar jag bli lite lugnare. Ser utvägar.
Men ändå, jag känner inte igen mig. Jag är inte hon. Inte hon som gör allt det här.
Fast jo, det är jag. Och det gör ont.
 
 
 
 

Det är att leka med eld när du drar upp det här igen

 
En fin kväll med fina vänner. Gör mig alltid så glad. Får mi alltid att må så bra.
Fast vad hjälper det, nu när jag är ensam igen?
Nej just ja, herr ångest följer ju mig sida vid sida.
Fast man glömmer nästan bort honom när man blir van.
 
 

Det är väntan som fördärvar och förstör

Trots att jag inte gör någonting. Bara väntar ut mina dagar. Väntar tills det ska bli kväll så jag får sova. Väntar tills det ska bli dag så jag slipper ligga i sängen med blicken fastklistrad på klockan. Trots detta ligger jag än så länge inte efter i något i skolan. Men snart tappar jag väl kanske greppet om kanten och faller. Vad vet jag. Jag tänker inte längre fram än tills dagens slut. Det blir mindre plågsamt då. Några färre tankar som äter upp en.
 
Jag vill inte ha alla tusen skoluppgifter längre. Jag längtar tills det är över. Fast när det är över blir det jullov. Jag vill inte ha lov. Jag längtar till det som inte finns. Men jag är ändå tacksam. Just nu kan jag se framemot lördag då Rebecca fyller år och jag ska vara där med mina finaste. Kanske får jag även se mina andra finaste i helgen om det finns tid för Glee. Tacksamheten över att jag har alla går inte ens att beskriva.
 
Om två dagar börjar fotbollsträningen. Försäsongen. Den jag alltid är bäst på. Den jag alltid tränar mest under. 
Och jag hade kunnat fortsätta skriva i evigheter. Men det gör så ont. Så ont att läsa kallelsen till träningen på facebook. Ändå läser jag den. Bara för att plåga mig lite mer.
 
Snart vet jag varken ut eller in. Jag krymper. Och sväller. På samma gång.
Nä, det är inte lätt när det är svårt.
 

 

Något som kastades rätt upp i ansiktet när jag loggade in på blogg.se.
 
 
Jag vet!!! Snart så...

Såna som vi med lyckan mitt i sorgen, vi ställer frågor och jag är trött på mina svar

Vissa saker pratar man inte om. Man bara gör det inte. Inte skriver heller. Man behärskar sig. Kontrollerar. Men man tänker. Tänker, tänker och tänker. Och det kan man inte kontrollera. Det bara blir. Det bara är.
 
 
Nu ska jag fortsätta med... ja, vad
fan det nu är som jag gör på dagarna
 

So I say thank you for the music, the songs I'm singing

Jag blir alltid lika förvirrad när jag ska svara på frågan vilken musik jag lyssnar på. Det är ju liksom inte någon speciell artist eller så...musikstilar har jag ingen koll på...så nä, jag vet inte riktigt. Det som är bra?
 
Fast när jag kollar igenom min musik hittar jag nog ändå ett mönster som säger att vissa artister/grupper förekommer oftare än andra.
 
Olly Murs
La Quinta Estación
Melissa Horn
One Direction
Michael Jackson
ABBA
Queen (eller deras låtar då jag blev så förälskad i We Will Rock You musikalen, men i de låtarna sjunger ju inte Queen)
Random, fina låtar från Glee
 
Såg även att det var vissa artister som hade fler än två låtar. 
Justin Bieber
Barrie Gledden
Cali y El Dandee
Mariah Carey
Julieta Venegas
 
Sedan finns det hur många andra låtar som helst. Jag vet inte ens var jag har fått alla ifrån, men finns det någon fin/berörande/relaterbar/bara perfekt textrad i en låt kan jag förälska mig i den. Det som har hänt med de där övre artisterna/grupperna är att jag har hittat en låt,hittat en till, och helt plötsligt hittar jag något fint i nästan alla låtar.
 
Jag gillar musik, det är underbart, men vad för slags musik jag gillar...ja, det som passar.
 

Thanks for all the joy they're bringing 
Who can live without it, I ask in all honesty 
What would life be? 
Without a song or a dance what are we? 
So I say thank you for the music 
For giving it to me 

Det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

 
Ibland hittar man något
i horoskopet som känns
ganska passande.
Idag var en sådan dag.
 


Just put one foot in front of the other,the battles are inside your mind

Idag har jag gjort någonting som jag inte har gjort sedan i mars/april. Jag har ätit lunch i skolan, utan någon som helst kompensation. Inte utan någon som helst ansträngning. Inte utan någon som helst ångest. Men man måste ju börja någonstans. Och jag gjorde det. Jag kan känna mig stolt. Och vet ni vad? Det känns fantastiskt att kunna! Det låter kanske inte som någon big deal i andras öron, men för mig är det det.
 
 
Just där. Just då.
Jag vann över mina
monster. Och jag ser
framemot att göra det igen!

I damned if I do and I damned if I don't






















it's gonna be a tough day...

Kära Ed…

I över fyra år har jag följt dig. Jag har trott att du har lett mig rätt, att du har varit min vän. Du började lugnt och försiktigt i början, gav mig tips och viskade att jag skulle må bättre. Du sa att det jag gjorde var bra och överröste mig med beröm. Du fick mig att känna mig duktig och speciell vilket gjorde att jag började älska dig. Det var ju du som hjälpte mig, gjorde allt för mig och ledde mig på rätt spår. Jag gav dig mitt förtroende och trodde på allt du sa. Till och med då du berömde mig kunde jag tro att det du sa var rätt, för det var ju liksom du som sa det.

 

Du var slug nog att få mig att känna tillit för dig innan du sakta men säkert började klaga. Det jag gjorde var inte tillräckligt och efter några månader sa du något som fick mig att inse det. Fast det tog inte speciellt lång tid för mig att tro på det förstås, det var ju du som sa det. Du slutade inte att berömma mig, men du började ge mig små pikar på allt som var fel lite här och där, och man lyssnar ju på en vän. Speciellt en vän som har hjälpt en så pass mycket. Jag följde dig slaviskt för du hade ju rätt, vad du än sa, men du började klaga ännu mer och snart var ingenting nog för dig.

 

Jag vet inte vad som hände sedan för vi tappade delvis kontakten ett kort tag, jag hörde inte riktigt dina viskningar och jag varken saknade dig eller var glad över att du var borta. Tydligen saknade du mig för du kom tillbaka, men inte på samma sätt som du först kom. Nu tog du till med hårdhandskarna direkt och jag, som fortfarande tänkte på dig ganska mycket, tvekade inte en sekund utan mötte upp dig. Dina viskningar blev till höga skrik och du visade ingen som helst tacksamhet över att vår vänskap inte stod still längre utan växte ännu starkare. Det enda du gjorde var att påpeka att inget jag gjorde dugde. Allt var fel och jämt och ständigt gjorde jag det dåliga valet. Du kallade mig misslyckad, fet, fel, smutsig och värdelös och jag trodde på dig som vanligt för du har ju alltid rätt, du är aldrig fel.

 

För förutom att du har fått mig att inse att jag ska hata mig själv, har du även fått mig att se upp till dig. Du lämnar mig aldrig ifred och skriker det till mig dussintals gånger per dag. Fast vet du vad? Den enda jag ska hata är dig. Nu har jag fått nog! Du förstör så mycket för mig och tänker inte längre acceptera det. Vad får dig att tro att du har rätt till att trycka ner mig som du gör? Vad får dig att tro att du har rätt till att ta fler av mina år? Du har inte ens rätt till en ynka minut till. Du vill mig inget väl. Du säger att du kommer bli nöjd bara jag klarar det och bara jag klarar det, men erkänn, du kommer aldrig att bli nöjd. Ingenting kommer någonsin vara tillräckligt för dig. I dina ögon kommer jag alltid vara värdelös, vad jag än gör.

 

Du har fått mig att slösa bort allt för mycket tid på dig, på oviktiga saker. Du har gjort mitt liv till ett helvete. Du har fått mig att svälta. Du har fått mig att spy. Du har fått mig att ljuga. Du har fått mig att tvingas lämna den häst jag älskar mest. Du har fått mig att skada mig själv. Du har fått mig att gå flera timmar i sträck. Du har fått mig att bli rädd för det jag en gång älskade – att träna. Du har fått mig att tro på allt du har sagt så jag inte längre kan se skillnad på vad som är dina befallningar och vad som är mina viljor. Du har gett mig ett sådant stort självhat att jag inte vågar vara ensam med mig själv i vissa situationer. Du har gett mig rädsla för att koka vatten. Du har hållit mig vaken på kvällarna, väckt mig på nätterna och stört mina drömmar. Du har fått mig att leva efter mottot ”Du är en bättre människa (i alla fall inte sämre) om du gör det du mår dåligt av, det du inte vill”. Du har gett mig ärr. Du har gjort så mycket skada att jag inte ens kan hålla koll på allt. Framförallt har du gjort mig arg. Fruktansvärt arg.

 

Det jag har lärt mig från dig är att alla inte är som de verkar vara i början. Det finns falska ena som man ska akta sig för. Sådana som inte är bra för någon. Sådana som du. Du har inte lärt mig vad som är viktigt, men genom allt annat du har sagt har jag själv kunnat lista ut det. Ja, jag kan faktiskt saker utan dig, jag är inte värdelös! Det är det du som är. Ibland har det hänt att jag har tvivlat på det du har sagt, men det har du ju så klart aldrig fått veta för jag har varit så rädd. Du har gjort mig rädd för att göra så mycket och inte minst för att jag har varit rädd för att det inte skulle falla dig i smaken. Nu vill jag inte ha dina åsikter. Jag vill inte vara din vän längre! Jag hoppas du förstår att ingen annan vill det heller – inte när de vet vilket helvete du ställer till med. Det är inte jag som har gjort mitt liv till ett helvete, det är du. Efter allt du har bett mig om, ber jag dig om en sak: Försök inte ens gå till någon annan. Inse det bara, alla är så mycket bättre än dig. Alla förtjänar något bättre, även jag, din misslyckade och värdelösa lilla vän. Du har lärt mig vad hat är.

 

Jag vet att jag kommer sakna dig somliga dagar, men jag tänker snabbt ta mitt förnuft till fånga och stoppa dig från att fortsätta stjäla från mig. Du har tagit så mycket kraft och energi, så mycket glädje och förstört så fina stunder. Du har tagit ifrån mig mitt riktiga liv och mitt riktiga jag. Jag kan inte låta dig ta all min kraft, för den behöver jag själv om jag ska kunna stå upp mot dig varje dag, varje beslut. I längden kommer jag inte sakna dig. I längden kommer jag inse att du aldrig ledde mig på rätt väg, att du aldrig brydde dig ett dugg om mig. Du behövde bara min energi för att själv överleva, men du ska inte få tillgång till den något mer. Jag tänker stänga av mina öron från dina viskningar och skrik. Även fast jag är rädd tänker jag bryta mig loss.

 

Du har under alla dessa år fått mig att bli rädd för att fatta fel beslut, ifall jag ska fatta ett beslut som gör dig missnöjd. Nu kommer jag behöva ta beslut varje dag, fler gånger om dagen och dem kommer att göra dig så förbannad, men jag tänker inte bry mig. Med ett leende på läpparna kommer jag gå en halv meter mindre och ta den där genvägen i kurvan och veta att jag inte är lat, att det bara är du som säger det och du kommer inte kunna stoppa mig för du har fel. Jag vet att du kommer komma med dina försök till att lura mig, men jag har känt dig så pass länge så jag känner till dina knep och jag tänker inte lyssna på dig längre. Du fick mig att tro att jag hade kontroll. Nej, jag har aldrig haft någon kontroll. Det är du som har kontrollerat mig. Nu tänker jag ta tillbaka den kontrollen. Du ska inte få styra över mitt liv. Jag ska bevisa att jag klarar mig bra utan dig. Jag kommer inte följa efter dig något mer. Jag vill frigöra mig från dig. Inte halvt, inte tre fjärdedelar, utan helt! Jag vill vara lycklig. Det kommer jag aldrig kunna bli med dig så försök inte komma efter mig. Vi är färdiga med varandra, jag behöver inte dig längre.

 

 

 
 

Hejdå!


Does someone hear my cry? I'm dying for new life

Jag vet vissa som läser. Jag vet vissa som vill veta. Jag vet vissa som tycker att jag borde prata.
Men kolla, när jag mår bra då vill jag må bra. Då vill jag inte ta upp det jobbiga. Och när mår jag bra då? Jo när jag är med er. Därför håller jag igen. Jag vill inte förstöra stunden. Jag vet att det inte är någon brådska med att må dåligt precis, det kommer jag göra nog mycket ändå. Därför skriver jag, för er som vill veta. För nu har jag samlat mig, nu har jag fått lite ordning, lite koll.
 
För ungefär två veckor sedan var jag på Ätstörningsenheten igen efter att ha avbrutit behandlingen för att testa en gång till. Fast denna gång var Helena med mig som stöd, för att hjälpa till att berätta och så att jag skulle få fram rätt saker och inte underdriva. Det var sjukt skönt att hon var med för jag orkade verkligen ingenting. Försökte så gott jag kunde, men det fungerar inte. Jag kan liksom inte prata med henne som jag går hos, det går inte och jag vet inte varför. Jag förstår inte henne, hon förstår inte mig. Till och med Helena sa att vi pratade förbi varandra. Vi bokade in en ny tid men efter att vi hade gått ut genom dörren kunde jag inte hejda tårarna längre. Eftersom jag bor i lilla Luleå och inte typ Skåne (eller Västra götalands län, Stockholm hade förvånansvärt lite) istället...
...så finns det ju inte så många alternativ, vilket jag visste när jag klev ut genom den där dörren. För jag visste att jag inte kunde gå tillbaka dit då tiden som vi hade bokat två veckor senare skulle komma. Sedan jobbar ju ingen annan än hon där så jag kan ju inte precis byta. Alltså min sista chans. Min sista chans att få hjälp? Typ. Min sista chans att bli frisk? Absolut inte!
 
Jag har hela tiden sagt att jag inte klarar det själv. Så klart jag inte klarar det då. Det spelar ingen roll om ingen annan tror på mig, men om jag inte tror på det själv innan jag ens har börjat är jag ju dömd att misslyckas. Jag tänker kämpa i min ensamhet och visst, om jag märker att jag inte klarar mig då får väl jag och Helena hitta något annat, men det tänker jag inte fundera på nu. Nu tänker jag försöka så gott jag kan och jag är inte helt ensam. Att jag får komma dit betyder allt för mig och jag tror att det kan räcka.
 
Jag läste en länkad text för någon dag sedan på facebook där skribenten hyllade högstadielärare som hjältar. Visst, det måste vara ett straff att vara högstadielärare så jag håller helt och hållet med för vem skulle frivilligt ställa sig framför en högstadieklass liksom? Min hjälte är dock någon helt annan. Jag vet att jag låter löjlig och dum men jag är inte det, för jag vet vad jag går igenom och vad som hjälper mig. Helena förstår mig, jag förstår henne. Jag litar på henne så när hon säger att jag kommer fixa det så tror jag också det.
 
Visst det skulle vara skönt, men jag vet att när (jag säger som Helenaalltid säger: när och inte om) då:
 
 
Nu vet ni som ville veta,
lite om hur läget är.
 

Några godnattord

 
 
 
Imorgon är en ny dag.
Vem vet vad som väntar?
 

Somehow

 
Nu kanske du lyckas,
men sedan kommer
du inte kunna rubba mig
 

I think I'm moving but i go nowhere

Jag orkar liksom inte bry mig. Fast ändå bryr jag mig så jävla mycket. Jag vet att det inte fungerar, jag vet att jag inte vill leva så här, men det är nuets verklighet. Men ta det lugnt. Kom inte och tjata. Jag söker hjälp. Det tar bar lite längre tid, lite mer kraft, när man lever där man lever. Liten stad, lite möjligheter.
 
 
 
"Du är verkligen på topp i målet nu"
Jo tjena, världens toppform. Heja mej!
 

It's hard to dance with the devil on your back

Ibland undrar jag vad fan jag väntar på.
 
 
But I want to dance

I'm still standing after all this time

"Att säga åt dig att ta och springa milen hade varit som om jag hade bett en med brutet och gipsat ben att springa."
 
Jag vet inte om det var ordagrant, men det var ord, något i den stilen. Även fast det där var i börja av maj kan jag fortfarande börja gråta när jag tänker på det. Inte för att det gör mig ledsen, utan för att det rörde mig så djup, djupt, djupt. Där och då förstod jag hur bra hon forstod mig och jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort utan henne. Jag har en mask, som jag gärna bär, men när den håller på att gå sönder vet jag var jag kan ta av mig den. Det är så skönt att kunna göra det när någon förstår. Alltså verkligen förstår. Att höra "Jag förstår vad du menar, även fast du inte berättar det" och "Men att göra........är kanske inte det bästa", också har man själv inte ens sagt något - det gör mig både helt paff, men också väldigt glad. Det får mig att inse vilken tur jag har. 
 
 
 
Så klart kan jag inte låta bli att få dåligt samvete,
men jag har accepterat att jag är egoistisk. 
 

At the end of the day I have myself to blame

 
Och det kan man få ångra.
Så fruktansvärt lycklig och
ledsen på samma gång. Är
tårarna glädje eller sorg?
Förvirrande värld.
 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0