Jag har faktiskt inte ens tänkt på det förr - men så finns ju Livskick som ger insikt om mycket - men det förekommer faktiskt hets om solbrännan också. Detta har jag helt missat, men nu ser jag ju det självklart. Jag hetsar väl en hel del också antar jag. Och inser att det negativa väger över det positiva. Och då när man läser kloka inlägg på livskick så börjar man ju reflektera. Av vilken anledning? Varför ska det behöva vara så viktigt? Varför lägga ner så mycket tid och energi på att tänka på huvuida man har fått färg eller inte och försöka få mer färg? Varför undvika vissa sommarkläder som en gillar för att de ger en "ful" bränna? Varför plåga sig med t-shirt i vinden bara för att försöka blir lite brun för att det äntligen är sol när frysa är det värsta en vet? Sedan tillhör jag ju inte de som solar på solarium eller steker på stranden dagen lång även under de timmar då solen är som starkast. Ett tag solade jag mycket, bara låg, men insåg hur fruktansvärt tråkigt det var. Ibland kan det väl vara skönt om man ligger och pratat med någon kompis eller väljer att läsa ute istället för inne, men nej, jag tänker inte hetssola mer. Jag har i alla fall insett att det finns saker som jag mår bättre av.

 

Sedan finns det ju de som tycker det är skönt och kanske någon tycker det är roligt. Och självklart är det ju inte fel att vilja få färg, nog kan jag hålla med om att jag känner mig fräschare när jag är lite brun och inte blå, inget fel med det. Snarare är det väl var "påhittet" kommer ifrån. Krav och hets från samhället? Idealbild? Rätt och fel? Och så vidare. Det är väl det man borde fråga sig. Varför man gör det eller lägger så stor vikt vid det. Om man lägger ner så mycket tid och kraft (och pengar?) på att försöka bli brun för att det förväntas av en eller för att man känner sig pressad, då kanske man borde tänka en extra gång. Om man är så desperat efter att bli brun att man struntar i solkräm och pressar i solen timme efter timme att huden skadas, då kanske man bör vara försiktig. Om man däremot njuter i solen med lagomt med skydd och inte låter hela ens dagar kontrolleras av chansen att bli brun, ja då kanske detta inte är något problem.Jag har egentligen ingen precis åsikt om detta, bara man vet varför (och för vem) man gör det och inte utsätter huden för alltför mycket sol så att det blir skadligt.

Ett oskyldigt ordspråk.

 

Men det är inte alltid tanken som räknas. "Allt händer två gånger; en gång i tanken och sedan en gång till." Men så är det egentligen inte alltid heller. Det kan hända i tanken och stanna där. För en tanke är bara en tanke.

Ändå är det rätt provocerande när någon säger: "Det är bara tankar" när man plågas och styrs så fruktansvärt av dessa dag ut och dag in. Men sanningen är den att det fatiskt bara är tankar. Det här har varit så väldigt svårt för mig att förstå och på grund av vissa tankar har otroligt mycket hänt just för att jag inte har sett dem som bara tankar. DBT:n har dock hjälpt mig mycket med detta och denna våren - efter alla omgångar i berg- och dalbanan som jag ska berätta om snart - har jag verkligen jobbat med att se dem som inget annat än tankar. Specielt  (typ endast) självskade- och självmordstankarna - allt för att få gå kvar i DBT:n, inte förlora min sista chans och att hålla mig vid liv tills kontraktet gick ut 26:e juni. Det har länge varit så att om jag har tänkt en tanke på att skada mig, eller planerat något självmordsförsök har jag inte blivit lugn förän jag har följt tanken. Och ni kan ju tänka er då hur rädd man är för att få dessa tankar när man tillochmed har skrivit kontrakt på att minska sådant. Och som de flesta vet, om man tänker "jag får inte tänka på en rosa elefant"- då tänker man bara på en rosa elefant.

 

På DBT:n pratar vi ju mycket om att vara medvetet närvarande och bara kunna notera att en tanke kommer, med sedan låta den flyga iväg. Alltså, om en destruktiv tanke, eller en ältande tanke eller något annat som inte passar in in nuet där man är, ska man bara notera att den kom, men inte haka fast sig vid den och börja älta eller oroa sig - utan vara medvetet närvarande i situationen. Detta har som sagt fungerat väldigt bra för mig när jag väl började jobba med det. 

Självskadandet för mig började först som bestraffning - för att jag ansåg att jag var så dålig när jag stod i mål för 98:orna under Gothia Cup 2013. Det hjälpte även - otroligt kortvarigt, kanske någon minut - mot ångesten som kom av uppvärmningen, matcherna och träningen som aldrig blev tillräcklig. Men, som jag har nämnt, har det på senaste tiden mest varit tvång som har styrt mitt destruktiva beteende. Jag har fått en impuls att skada mig på grund av negativa känslor, men kunnat hantera den med hjälp av färdigheter jag lärt mig. Sedan har jag dock haft det där i tanken att "jag måste" (vilket i sin tur har gett mig ångest för att jag inte har velat). Att jobba med att se dessa tankar som bara tankar har hjälpt mig otroligt mycket. Att bara tänka "okej, där kom en sådan tanke att jag tycker att jag måste skada mig." har gjort det lättare att gå vidare utan att skada mig själv - inte gå runt i oro tills "det är bortgjort".

Det har varit samma sak med självmordsförsöken. Eller nästan. När jag inte haft tankarna har jag absolut inte velat ha dem heller, men när de väl har varit där har jag blivit så uppslukad att jag inte har velat annat än följa dem. Om jag har börjat planera, sätta upp scenarion, har jag blivit helt fast. Någon gång har det gått ett tag, en månad eller så, tills dess att jag har satt min plan i verket (men som uppenbarligen inte har gått enligt planerna, vilket jag ska vara tacksam för), och först då har jag blivit lugn. Jag har haft lösa självmordstankar ofta och länge, men när planerna har börjat komma fram, det är då det har börjat spåra. För jag har inte sett dem som bara tankar, utan som att det redan har hänt. Har jag tänkt det så måste jag göra det. Även detta har jag jobbat med i DBT:n att förstå att jag inte måste följa allt jag tänker. Jag har blivit livrädd när tankarna har kommit tills dess att jag har påmint mig om att de inte kan göra mig något om jag inte följer dem. Jag får släppa dem trots att jag inte har gjort som jag har tänkt. Jag kan släppa dem.

Det är inte alltid tanken som räknas. Jag förstår att de är jobbiga, skämmiga och starka. Men. Du har inte gjort något bara för att du har tänkt det. Du behöver inte göra något för att du har tänkt det. Det är bara en tanke. Och vågar du notera den, släppa den och ta tillbaka din fokus där den ska vara, kommer tanken inte vara lika påträngande som om du skulle försöka med all din kraft att inte tänka den. Så är det i alla fall för mig. Och jag har en sådan otrolig hjälp av detta. DET. ÄR. BARA. TANKAR. Det är hur du hanterar situationen som räknas. Ska du låta det destruktiva hända två gånger? I tanken och i verkligheten. Eller räcker det med att det hände i tanken? Det tycker jag. Du kan inte kontrollera alla tankar du får, men du kan, med lite övning, välja vilka du ska fokusera på. Tankar har, liksom känslor, ingen förmåga att skada dig om du inte handlar efter destruktiva impulser. 

Ett av alla inlägg jag gick igenom, när jag lusläste bloggen från start, på samma tema.

 

Här och här är lite ord av två andra som också har reagerat på de, enligt mig, idiotiska reklamaffischerna. Läs för jag har blivit dålig på att formulera mig. Men kortfattat: de är idiotiska för att de förmedlar budskapet att mat är något man förtjänar/inte förtjänar och, som jag har sagt tidigare, kan vi inte bara låta mat få vara mat? Prestationer kopplas ihop med att få äta, vilket är allt annat än sunt och jag känner själv igen mig i flera av de där (fysiska) anledningarna till att "förtjäna att få äta en kexchoklad" - tvångsbeteenden för att få äta. Och nej, det är inte bra någonstans.

 

Jag hade kunnat avreagera mig så mycket på det här, men jag håller mig. Läs dock Lindas och Johannas inlägg!

 

 

Jag har tänkt på detta en hel del...

Det där med att bli diagnostisrad kan skrämma många, men det är ju inte så att man blir en annan person för att man får en diagnos. Det betyder bara att det finns ett namn på något eller några av ens beteende/-n, att det finns flera andra som uppvisar samma saker. I och med det kan man sedan få den behandling man behöver för att bli bättre. Det ska inte vara något skamfullt, se det mer som en förklaring på varför det är som det är. Om man får en diagnos är det ju en fastställning av något, men man har faktiskt varit på det sättet innan man blev diagnostiserad. Det kan ha varit under en lång tid. 

 

Så bli inte rädd för någon som berättar om sin diagnos. Döm inte någon utifrån en diagnostisering. Ingen är sin diagnos. Alla är vi människor. Oavsett!

 

 Lite mascara här och lite mascara där. I sjuan. Varje dag. Kollade mig i spegeln en dag på morgonen. Varför såg jag så konstig ut? Efter ett tag insåg jag det: jag hade ingen mascara! Och på den vägen är det.

 

Jag kan inte säga att jag var speciellt klok i sjuan, men beslutet som jag tog den där morgonen var väldigt bra av många anledningar. Jag blev förvånad och lite ledsen att jag tyckte att jag själv såg konstig ut när jag var normal, utan smink...när jag var som jag var så jag bestämde mig att jag kunde ju inte använda den där mascaran varje dag. Det blev lite då och då som borsten med det svarta kletet fick komma fram, men det tog allt längre och längre tid mellan gångerna. Senast tror jag var på balen i nian.

 

Fast ni hör ju: mascara. Inte skulle många kalla det för att sminka sig. Nä, inte på riktigt inte. Ska jag vara ärlig kan jag absolut ingenting om smink. Jo visst, mascara har man på ögonfransarna och det finns fler än svart. Ögonskugga sätter man på ögonlocken, läppglans på läpparna, men sedan tar det stopp. Grundpuder, mellanpuder, överpuder, eftermiddagspuder, rouge, foundation...jag blir helt snurrig! Jag vet varken hur man ska göra med sakerna i teorin eller i praktiken. Så fort jag går med någon av mina sminkkunniga vänner på kosmetikaavdelningen står jag bara som ett fån och stirrar hylla upp och hylla ner och funderar över vad i all världen ska man använda allt till.

 

Inte nog med att det är bra för min hjärna att slippa tänka på en sak till så slipper jag lägga ner så mycket tid på att sätta på mig allt-det-där-som-jag-inte-förstår-mig-på. Tänk så mycket annat jag kan göra istället! Till exempel så klarar jag mig utmärkt med att göra mig i ordning på 40 minuter och då behöver jag verkligen inte stressa. 

 

Fast den anledningen som väger tyngst är att jag slipper få ont i magen varje gång jag tittar några centimeter under sminkprodukterna - på prislappen. Så fördjävla dyrt det är alltså! Är man intresserad av smink är det väl kanske inte så dyrt för då tycker man ju det är värt att lägga pengarna på det, ungefär som att jag tycker det är värt att lägga pengar på fina burkar och dyligt.

 

Oj oj vad glad jag är att jag lade ifrån mig mascaran så jag varken behöver oroa mig över hjärnkunskap, tid eller pengar! Och liksom alkoholen - jag har inget inget emot att folk sminkar sig. Det är fint. Jag är bara glad att jag inte vill/kan/orkar. Med risk för att låta gammal, men dock är jag lite emot att småflickor ska vilja sminka sig för att de tycker att de är finare med det. Hallå liksom! Väx upp först och var barn så länge ni kan! Vacker utan spackel vet ni. Själv är man bara utan spackel. Undrar om jag någonsin kommer idas sminka mig?

 

 

Ahahaha! Hittade en bild från augusti 2007. Tolv år... Kan konstatera två saker.

1, Jag har inget smink

2, Jag ser likadan ut som jag gör nu (hur fan kommer det sig att jag inte ser äldre ut efter sex år?!)

 

 

När jag fyllde arton år fick jag ett samtal av min farmor, ni vet ett sådant där "grattissamtal" som i alla fall jag brukar få av släkt som bor långt ifrån (det vill säga alla utom mormor). Klockan var nio då och hon blev förvånad över att jag var hemma och inte på krogen eller så och firade. Nä, jag var hemma. Hemma med mamma, pappa och mormor och åt sushi (det tar emot att skriva de där två sista orden, men jag måste inse att det är sjuka tankar, att det inte är skamligt att skriva att man äter). Jag är arton, jag får dricka, helt lagligt. Jag hade kunnat smyga för länge sedan om jag så hade haft lust.

Bara för att jag får betyder det inte att jag ska eller måste.

Vissa, dock inte mina vänner och så, verkar ha svårt att förstå varför jag inte dricker. Jag har till och med hört en vuxen säga (innan jag blev arton) att jag kommer "komma över" det här med att inte vilja dricka, att det är någon typ av fas. Jag känner inget som helst behov av det, okej? Svårare än så behöver det faktiskt inte vara. Visst, om jag vill så gör jag väl det, men nä.

Nä.

 

Dessutom innehåller ju det en hel del. Jag skulle aldrig kunna lista ut/bestämma mig för/veta vad jag skulle kunna dricka. Jag menar, jag dricker inte läsk, inte saft, inte drycker med socker överhuvudtaget. Vad ska man kunna dricka liksom? De som starkt hävdar att man behöver alkohol för att ha roligt är jag ett levande bevis på att det inte stämmer. Ojojoj så full man kan bli av annat än det. Full av lycka genom underbart sällskap till exempel. Naturligt full liksom.

 

Jag måste dock poängtera att jag absolut inte tycker illa om folk som väljer att dricka, det är ju erat beslut liksom jag har mitt. Om min vän dricker eller inte gör ju inte att jag ändrar synen på människan precis. Vad gör det att han/hon dricker? Fast de som ständigt skryter med att de har varit/ska bli "fullast på festen" kan jag inte annat än skratta åt. Dricker man med målet att bli full är det ju något som inte är som det ska. Då dricker man, enligt mig, i alla fall av fel anledning. För annat än socker och många tomma kalorier så innehåller det ju faktiskt andra saker som skadar en. Det är ju inte roligt att se hur vissa blir av alkohol. Speciellt inte när det är riktigt unga människor som blir helt borta. Alltså är det därför man dricker? För att bli stupfull och inte minnas något av kvällen som man skulle ha så roligt under?

 

Sedan måste jag slänga in ett av alla mina relaterbara citat jag har hittat i olika böcker med mera.

 

 

Det här ämnet gjorde mig så otroligt arg/förbannad/frustrerad/vet-inte-hur-jag-ska-få-ut-mina-känslor för ungefär två veckor sedan. På min löprunda igår med min kära far blossade mina känslor upp igen (och stackaren fick tvingas lyssna).

 

Det var ett repotage på nyheterna angående dödssiffrorna i kycklingtransporterna -när de är på väg att bli mat - och det i sig är ju fruktansvärt, att de ska dö i de trånga utrymmena i transporten på grund av stress mm. Fast det var Kungsfågelns (ni vet märket på kyckling) kommentar angående detta som gjorde mig så fly förbannad. De sa nått i stil med att "det tycker vi är en rimlig siffra".

 

 

Är det rimligt att små kycklingar dör i transporterna till ingen som helst nytta? Hur kan de säga att det är rimligt? Tycker de att det är okej att de dör? Räknar de med det? Jag förstår inte. Absolut ingenting.

 

Där är ju en av många anledningar att köpa ekologiska, frigående kycklingar när man ska köpa kyckling, - inte för att jag gör det något mer - men hur många har råd när en sådan kostar 99 kr/kg och en från till exempel Kungsfågeln kostar 33 kr/kg. Jag minns en gång - när jag åt kött - och vi skulle handla en kyckling. Jag lyckades övertala mina föräldrar att köpa den ekologiska -trots att vi hade vetskap om att den skulle kosta lite mer. När de sedan såg prisskillnaden, tror ni att de fortfarande gick på det? Det blev ingen ekologisk kyckling för tre gånger så mycket kr/kg, det blev en liten stackare som antingen har fått gå inomhus eller bara stått i en liten bur.

 

Varför får inte de som vill stötta den ekologiska produktionen mer bidrag från staten så att prisskillnaden inte blir så enorm? Några enstaka kronor på somliga varor skadar ju inte för det kan man faktiskt betala om man anser att det är värt det. När det däremot är så stor skillnad som det var på kycklingen jag nämnde så går det verkligen över gränsen. Det borde löna sig att hålla på med ekologiska varor. Man borde tjäna på det. Alltså tjäna pengar, för man kan inte hålla igång ett företag enbart med sin vetskap om att det är bra för djuren och miljön.

 

 

 

 

.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ovanligt mysig kväll trots alla läxböcker och listan med allt som ska göras. ↑ Minst något i varje ämne, utom idrotten - tack för det!

Sitter vid vårt lilla runda köksbord med en kopp med det godaste kvällsteet från Kränku på Gotland. I min sköna gröna mugg plaskar även den sötaste silen jag äger. När jag precis ska gå över från Engelska grammatik till matte så kommer något som gör mig så arg!

 

Jag hade två olika svar. Det hade även facit. Dock var dessa olika på olika sätt. Visst så hade det varit okej om det alltid stått ett svar, antingen man eller kvinna, men nu är det så att det nästan alltid står (om man inte vet vilket kön det handlar om) man/women. Här är det då alltså det enda svaret. Det enda alternativet. Richard gifter sig med en tjej, punkt slut!

 

 

 

 

varför publicerar jag ens denna sörja? min söta fågelsil är i alla fall med.