Vad finns det mer att säga? Jag går sönder. Tar isär mig själv bit för bit. Jag tror inte någonsin jag kommer bli hel efter det här. Detta blir min undergång och slut. Och jag har inte planerat något annat heller. Jag vet hur det ska sluta, jag vet bara inte när.
Kan inte sluta gråta. Fortsätter bara att torka mina tårar. Med en tröstande tanke: snart är det över.

Jag vet inte vad som gick så otroligt snett idag, men egentligen spelar det inte så stor roll för jag bryr mig inte. Snart är allt över och jag får lugn och ro.

Var väl inte helt på topp när jag skrev det här inlägget. Vet inte riktigt själv vad jag menade hela tiden. Så ta detta med en nypa salt. Jag var otroligt upprörd, frustrerad och ledsen.

Jag har svårt att skriva när jag inte har någon rubrik. Och kommer inga rubriker i form av Melissa Horn-texter, har jag svårt att komma på vad som skall stå. Dagens rubrik har att göra med vad som hände idag, på det där mötet med mina föräldrar, överläkaren och annan personal, för det är ungefär det som har hänt som är värt att berätta. Mamma och pappa var alltså här för att äntligen vara på ett möte om vad som ska hända härnäst, men jag vet inte om jag blev så mycket klokare annat än att jag fick bekräftat att en utredning fortfarande är på g och att jag troligen kommer vara här i alla fall en månad till. De ville väl prata lite framtid, men jag är som lite allergisk mot det ordet så jag stänger som av lite när det börjar snackas om det. Från och med igår får jag gå ut med personal så igår var jag ut en sväng med min fd. behandlare och det var så skönt att verkligen få komma ut. Nu sitter jag och väntar på att en annan från personalen ska byta om så ska jag ut en snabb sväng igen. Vet inte om den här dagen har gett mig så mycket men snart är veckan i alla fall slut och jag hoppas verkligen på permission från torsdag.

Nu ska jag ut och gå i mina halkiga skor.

Jag får mina glada ryck när jag klarar av att göra vardagliga saker som t ex städa mina marsvins bur. Jag märker hur medicineringen med Anafranil och ECT:n hjälper. Visst gör jag det inte helt ångestfritt, allt som har med städning och smuts att göra kommer kanske alltid framkalla en viss ångest om jag inte gör på "mitt rätta sätt", men det är så många småsaker som jag märker att jag faktiskt kan göra nu, utan att tvånget tar över. Bara det att jag som sagt kan städa mina marsvins bur utan att städa hela huset (kan bero på att jag inte är i min lägenhet men det känns som att det skulle gå där också). Att jag sedan dessutom kan sopa golvet lite lätt utan att städa hela rummet, lägga en prydnadskudde på golvet när jag bäddade sängen, ta på mig annat än helt nytvättade kläder efter att jag har duschat, använda kläder som har färdats någonstans utan att ha tvättas, ta upp mina marsvin och gosa med dem hur jag vill....ja listan blir bara längre och längre och det känns helt fantastiskt. Den riktiga prövningen kommer väl först när jag är hemma i min lägenhet, men små framsteg ser jag ändå. Förhoppningsvis hjälper ECT:n ännu mer när jag får fler behandlingar.

Jag har fått min femte ECT-behandling idag och jag känner faktiskt att det hjälper. Även läkaren sa att han såg på mig att det gav effekt så det känns ju otroligt skönt. Fick dessutom permission över helgen vilket jag absolut inte trodde efter tisdagens kaos då jag aldrig kom tillbaka till sjukhuset efter skolan, utan istället vandrade på tårgrälsen någon timme, jagades av polisen in i skogen och kom tillbaka dyblöt till sjukhuset på kvällen. Men jag fick alltså permission och det är jag så glad över för nu ska jag få kramas lite med Elin och sedan med mina djur. Men tillbaka till ECT:n - jag tror verkligen det hjälper för mina tvångstankar är inte alls lika starka och påtagliga och ändå har jag bara fått fem behandlingar. Jag känner mig förvisso lite borta i skallen, men jag hoppas det går med sig och att effekten på tvångstankarna håller i sig. I tisdags duschade jag för fan här! Det kanske låter banalt för många, men när man knappt kan duscha i sin egen dusch utan tiotals med långa ritualer så är det en jävla bravad att gå på ett sådant här ställe och bara ställa sig i duschen. Jag har inte heller skadat mig på två dagar. Inte för att jag heller har haft någon specifik tanke på det så just det har inte varit så svårt att stå emot. Dessutom har ultimatum ställts och då är det lättare att sätta det emot tvångstankarna så det är vad jag har gjort. Nu blir det snart att bege sig på permission och hur det miljöombytet, respektive när jag återigen ska tillbaka hit, kommer påverka min skalle återstår att se, men jag är i alla fall med på att det kan komma att röra om där uppe.

Min kära familj <3

Jag vet inte om jag vill skriva vad som händer, för det är känns bara fel. Jag vet inte om jag vill skriva om det jag känner, för det känns inte som att jag har tillåtelse att känna det jag gör. Jag försöker hitta nya krafter, ta nya tag och rycka upp mig, men det går inte. Jag hamnar alltid på samma ställe om och om igen. Hade jag fått spola tillbaka tiden tills i tisdags hade jag förmodligen agerat på precis samma sätt. För det är så jag känner. För det är allt hela min kropp skriker åt mig att göra. För det är det jag tror är menat för mig. Jag är här för att jag inte vill leva. Det tror jag inte är en hemlighet. Jag skäms för hur jag känner eftersom det finns så många andra i världen som drabbas av dödliga sjukdomar och har en enda önskan: att få överleva. Samtidigt vet jag ju att jag också är drabbad av en sjukdom, bara det att den inte angriper kroppen fysiskt. Men jämförande leder aldrig någon vart så jag tänker inte dra upp allt det där. Jag vill bara säga att min hjärna står still. Så som den har gjort sedan i juli. Jag har fått en behandling med Anafranil, som jag fortfarande får fast i lägre dos för att mitt blodtryck och puls reagerade så på det, och nu har jag även fått testa på ECT som jag har fått fyra gånger. Imorgon får jag min femte gång och det ska bli spännande att se om det här hjälper mig något. Egentligen vill jag inte ha hjälp utan jag vill bara dö, men jag känner en skyldighet gentemot mina anhöriga att försöka. Inte för att jag tycker att jag försöker så mycket nu precis, men jag tar i alla fall emot hjälpen som ges och det är nog svårt. Jag vet inte varför jag tänker som jag gör, varför döden ligger så nära i mina tankar och varför jag bara inte kan släppa det. Kanske kan kommande diagnosutredning ge mig något svar, kanske inte. Än så länge lever jag. Än så länge andas jag. Jag bara önskade jag hittade viljan till att göra det själv. Och det är inte för att jag har det dåligt på något sätt, det är bara en känsla jag har inom hela mig. Just för tillfället är det ändå rätt bra. Jag ligger här i min säng, efter att mamma och pappa har hälsat på mig i fyra timmar, och äter lite godis och kollar på Buffy. Förutom mitt LPT lät det ju ändå som en ganska bra kväll. Ja, LPT't och alla tankar på att jag borde vara någon annanstans än här. Än här på jorden.

Det har varit tomt här. För det har varit fullt i verkligheten. Lite lätt kaosartat skulle man väl kunna säga. Sådan kaos som bara jag kan ställa till med. Just nu vill jag väl mest försvinna från jordens yta. Men det enda jag kan göra är sitta rätt uppochner och bara vara. Får knappt vara inne på mitt rum ens. Nu ligger jag i alla fall äntligen i min säng efter ett löfte om att klara av det. Men löften slänger jag ju runtomkring mig så de är väl inget att lita på.

Idag fick jag min tredje ECT-behandling och nu blev mitt minne påverkat i form av lite minnesluckor, men allt kom tillbaka allteftersom. Det har varit en tumult vecka med massvis med självskada trots att jag har haft ständigt övervak. Läkaren var dock förstående idag och beviljade min helgpermis för att jag lovade att inte skada mig och jag är rätt säker på att jag kommer kunna hålla det. Vill lägga upp en bild på hur jag ser ut nu, men jag skippar det för jag ser absolut förjävlig ut. På riktigt, jag kunde knappt öppna ögonen imorse för att jag är så svullen pga blödningen i bakhuvudet. Idag har jag i princip bara väntat på ECT, försökt vakna upp efter ECT:n, ätit lunch, haft läkarsamtal, där jag fick veta att mitt krampanfall kunde bero på att jag har en form av epilepsi, och sovit. Snart kommer mamma och pappa och hämtar mig och jag kommer även få träffa Elin en sväng vilket ska bli otroligt roligt för det var så längesedan.
För ett tag sedan fick jag däremot besök av Cassandra och Felix och så här fina var vi då:

Så här vaknade jag upp. Mycket vackert. Idag har jag i alla fall varit med om min första ECT-behandling och det gick bra. Är inte förvirrad alls och har inga minnesluckor så det känns bra. Minns att jag fick en spruta och sedan helt plötsligt vaknar jag också är det klart. Så smärtfritt gick det. Imorgon ska jag få en till behandling och kanske ännu en på fredag. Det känns så fint att de verkligen ser att det är jobbigt för mig just nu och att jag behöver hjälp. Jag orkar verkligen inte ha det så här så om jag ska leva så vill jag inte leva med alla mina tankar och handlingar. Jag hoppas verkligen ECT kan råda bot på det.

Jag blir så besviken på mig själv. Att jag gör sådant jag inte borde göra. Men just nu känner jag mig ändå hyfsat lugn. Det har varit rätt lugnt idag och speciellt roligt när jag fick besök av min kära vän Elina. Efter middagen blev allt dock nattsvart på en sekund. Halkade ner på noll igen som jag har gjort varje dag den senaste tiden. Trodde jag skulle gå sönder och hade riktigt med panik, men efter ett avsnitt Buffy och samtal med en från personalen så känner jag mig ganska så samlad. Jag tror faktiskt jag kommer klara av kvällen också utan att skada mig något mer. Samtalet handlade mest om våra hundar och det gjorde mig otroligt lugn. Tog emot lite medicin också trots att jag inte tror på det egentligen. Men just nu känns det som att jag nästan skulle kunna tro på det, inte för att jag känner av medicinen ännu men för att det där samtalet gav mig så mycket så att läget just nu känns bra.

Tumult. Kaos. Ja, det är väl så man kan beskriva den senaste veckan. Och absolut de senaste dagarna. Jag vaknade nyligen och jag förstår inte hur mycket man kan sova. Jag sov i princip hela dagen igår också har jag sovit hela natten inatt. Visst, jag klagar inte, det har varit jätteskönt. För förra natten spenderade jag fyra timmar bältad efter att ha kämpat emot och fått två injektioner, som knappt gjorde någon skillnad. Sedan låg jag resten av natten i samma säng fast inte fastspänd. Morgonen kom, jag åt frukost och sedan fortasatte kaoset och jag blev bältad igen. Inte länge denna gång för jag hade så otroligt ont i huvudet när jag låg där så jag blev släppt ganska fort. Och sedan sov jag. Sittandes i sängen för att jag inte kunde ligga ner. Också fortsatte jag sova. Hela dagen. Och nu hela natten. Jag har fortfarande övervak. Men jag har inte skadat mig sedan igår innan bältningen. Imorgon ska jag få ECT och jag hoppas verkligen det hjälper för som det är nu går det inte att ha det.

Så djup. Till en sådan mörk plats. Jag faller. Helt handlöst. Flera händer. Försöker få tag i mig. Och där. Mittibland. Strävar jag någon annanstans.
Jag har fallit så djupt. Och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Förhoppningsvis blir ECT min räddning. Det som kan råda bot på mina tankar. För först igår insåg jag att det här måste få ett stopp.
Det jag gjorde. Det gjorde att jag tuppade av.
Jag har fått en skada. Det jag gjorde gav mig en skada.
Och det jag gjorde. Ledde till att jag bältades.
Tårar. Tårar, tårar, en massa tårar.
Och händer som håller fast.
Åtta händer som kämpar. Kämpar mot mina två. Två händer. Två fötter. Och ett huvud. Ett skadat i och för sig.
Tabletter som far in i munnen.
Kroppar som bär. Som sliter. Som färdar.
In till ett rum. Där det står en säng. Och helt plötsligt sitter mina ben fast. Mina armar likaså.
Först försöker jag dra mig loss. Slita mig fri.
Sedan fortsätter jag att gråta. Tårar. Massvis med tårar.
Får mer mer medicin. Och ligger där tills jag somnar till. Hur länge vet jag inte. Men det kändes som timmar.
Tillslut spänns jag lös.
Går på skakiga ben. Får läggas i min egna säng. En som stirrar på mig, som de senaste nätterna. Och jag sommar med tårarna. Och vaknar upp nästa dag med obeskrivligt många känslor och tankar idag.
Mest rädsla för att jag ska hålla räknaren på ett denna dag. För att jag inte får göra något. Inte idag. Men jag vet inte hur jag ska klara det. När mina tankar säger något helt annat.

Det fortsätter vara tumult. Jag fortsätter att vara en idiot. Personalen fortsätter att säga att jag ska vara less på min sjukdom och inte på mig själv.
Idag fick jag i alla fall läkarsamtal och det vi kom fram till är att jag ska testa ECT; elbehandling. Jag är otroligt nervös inför detta eftersom minnesluckor ofta förekommer och just det är bland det obehagligaste som finns, men jag känner att något måste hända nu. Som det har varit den senaste tiden så går det inte. Jag har inte ens fått en ynka liten permission den senaste veckan och inte blir det heller att åka någonstans i helgen. Det är inte hållbart det jag gör, jag vet, men jag känner mig så jävla maktlös, helt utom kontroll. Om jag ska leva vill jag inte leva med alla mina tankar som bara skriker åt mig hela tiden. Jag följer dem i hopp om att de ska sluta, men det blir aldrig tillräckligt, jag slutar aldrig. När jag blir stoppad av andra och det inte känns som att jag har gjort tillräckligt då blir tankarna ännu starkare och jag får aldrig göra så det känns rätt. Det är så frustrerande. Och så otroligt förlamande. Jag tar varenda tillfälle som ges för att göra det jag tänker att jag måste göra. Personal blir frustrerad. Jag blir förstörd. Men nu är jag hindrad en stund i alla fall. Och jag bombarderas med måsten som bara växer och växer utan att jag kan göra något åt det. Det knäcker mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Men det är något dom måste göras. Kanske skapar ECT den där lilla plusset som jag behöver.

Det går tungt nu. Och jag hatar mig själv lite mer. Men jag blir som besatt. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv när jag blir hindrad att göra mina ritualer. Jag vill inte, men jag har en sådan stark kraft inom mig som växer sig större och större för varje minut som jag inte följer tankarna. Jag är som bortom kontroll och ingen lösning verkar finnas. Personalen blir frustrerad och trots att de gör allt annat än att förminskar mina problem (som jag däremot ofta gör) så tror jag inte de förstår helt hur starka mina tankar kan bli. Jag kan inte säga till och be om hjälp för tankarna har sedan länge vuxit större än så. Jag vet inte vad jag ska göra! Snälla någon, säg vad jag ska ta mig till! Jag är trött på dessa ständiga tårar, personal som försöker lugna ner mig, jag som knappt kan andas men försöker få ur mig "jag vet inte vad jag ska göra!". Och denna besatthet. Min hjärna som är så fokuserad på en enda sak. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och när läkarna säger att tvång är svårt att behandla (när de tidigare har sagt att medicinen jag äter har visat goda resultat) då vill jag bara skrika ut allt jag känner: hopplöshet. Snälla tankar, låt mig vara! Ni är sparkade! Uppsagda! Vräkta. Vad som helst...bara jag får lite ro. Snälla? En liten stund i alla fall. Jag tyckte mig höra att personalen skulle söva mig. Jag blev så glad, men det visade ju sig inte vara så bra.

Skitdag. Kaosdag. Skitjag. Planerar att dygna så jag kan sova bort morgondagen, sova bort min tankar. Men jag tror väl själv inte så mycket på att jag kommer klara det. Jag har blivit enormt kvällstrött, vilket å ena sidan är bra för det går jävlart snabbt att somna, men å andra sidan dåligt för då vaknar jag så himla tidigt.

Idag har det hänt mycket. Inga speciella saker egentligen, men vad som helst som inte är sitta i sängen/soffan eller äta är ju typ händelserika saker här. Först var jag på en undersökning angående mitt krampanfall som jag skrev om som jag fick för knappt två veckor sedan. EEG hette det och typ mätte hjärnaktiviteten tror jag det var. Jag fick sitta i en stol med en slags gummimössa där elektroder sattes fast och sedan kopplades det in några sladdar till huvudet och även armarna. Det tog ca en timme, det gick bra och svaren skulle komma om någon vecka. Sedan skulle blodprover tas och svårstucken som jag är gick det inge vidare att få något blod så jag fick vänta på att någon annan skulle sticka mig. Jag väntade men ingen hann sticka mig innan jag skulle till nästa hållplats. För nu har äntligen min diagnosutredning börjat och idag fick jag träffa en arbetsterapeut som jag även träffade för någon vecka sedan. Hon frågade en massa frågor och jag svarade en massa svar, typ. Känns i alla fall skönt att något är på gång. Vad som händer i veckan vet jag inte för det fanns ingen överläkare här som kunde godkänna permissioner förrän imorgon. Jag fick bli stucken i ytterligare en timme utan något resultat. Nu efter middagen blev jag stucken igen och denna gång gick det. Sedan har det hunnit med att vara lite tumult där, så som det är ibland, men inget som lämpar sig att nämnas här. Nåväl, dagen har verkligen varit full av annorlunda instick så jag tror att jag ska lägga mig en stund och lyssna på Buffypodden. Bara jag inte sommar för jag vill verkligen inte vakna vid tre som jag har tendens att göra.

Snö, snö och åter snö. Och lite galler.

Jag är så himla glad och stolt att jag klarade mig från att kräkas igår - både vid lunch, middag och kvällsmaten. Idag har jag tankar på att göra destruktiva saker, men jag hindrades från nästan allt destruktivt igår och då kanske jag gör det idag också. Jag blir frustrerad i vissa fall och glad i andra när personalen verkligen tar mig på allvar och förstår hur jag tänker - även de smygande tankarna och beteendena ser de och hjälper mig att hålla mig borta från vissa saker. Har dock inte sagt något om mina mat-tankar men impulserna är svagare idag. Visst finns tanken alltid där, att jag kan kräkas, men idag känns den lika stark.

Idag är det söndag och det känns så skönt för imorgon är det måndag och då händer det i alla fall lite saker. Jag har klarat mer än halva helgen nu och trots att det inte är något roligt som händer imorgon, händer det i alla fall något. Under helgen är det så dött och jag får inte gå någonstans alls när jag är själv. Idag gick jag istället ut i rastgården och fortsatte trampa upp snön i den lilla spiralen jag började med igår. Gick runt där ett tag och lyssnade på Buffy-podden tills jag började frysa alltför mycket. Nu tror jag att jag ska se lite Buffy och vänta på att dagen ska ta slut.

Mina älskade skor är såå sköna! Lite skavsår har jag fått när jag inte har några skosnören, men det är bara ett undantag.

272. 272. 272. Har stirrat på, läst och skrivit det där talet ett ex antal gånger nu efter lunchen. Jag har varit så nära på att trilla ner på noll. Jag har så många tankar. Och jag var säker på att jag skulle bryta mitt långa uppehåll av att medvetet framkalla kräkningar efter måltid. Men jag tittar på talet. Tänker på alla negativa konsekvenser mitt val skulle framkalla. Tänker på allt positivt valet att avstå har gjort för mig. Jag får tänka många gånger. Tankarna snurrar runt om och om igen. Tänker flera gånger om. Ändå är tanken kvar. Jag tänker på alla fina minnen från framsteg jag gör nästan varje dag i matsammanhang. Jag rör mig inte ur fläcken för att jag inte är säker på var mina steg kommer föra mig. Jag försöker forma om tanken till vilken tanke som helst och trots att jag vet att det är en destruktiv handling, blir jag så glad när den kommer och försöker slå ner den som säger att jag ska gå och kräkas. Jag vet att destruktivitet är destruktivt, men vissa saker känns bara sämre än andra. För jag vill aldrig låta mitt mående gå ut över maten. Aldrig igen. Aldrig.

Det var vad en skötare här på avdelningen beskrev mig som. Ja, kanske stämmer det. Rätt tragiskt i sådana fall. Dagen började i alla fall med att jag fick träffa en arbetsterapeut som ställde en massvis med frågor. Troligen var det en del till utredningen, men jag vet inte säkert för jag förstod inte riktigt. Sedan fick jag omläggning av mina händer med två sjuksköterskostudenter som stirrade ut mig haha. Ingen permis över helgen fick jag så det kändes oerhört surt. Ute har jag suttit i rastgården och känt snön falla för jisses som det har snöat idag! Fick även finbesök av Felix och Cassandra vilket typ gjorde min dag. Har saknat dem så mycket och det var synd att Elin inte kunde komma så hela gänget var samlat, men det får bli en annan gång.


Idag när jag satt ute i rastgården var det inte så här grönt som det var för några dagar sedan. Gick dock in ganska snabbt för jag insåg att snön skulle göra mig blöt. Smart.

Ja, så sade en sjuksköterska till mig någon gång i början av min sjukhusvistelse och jag lyssnade faktiskt på henne. Jag har alltid varit duktig på att hålla masken (hur duktigt det nu är, tåls att diskutera) och om någon har frågat hur det är har jag i 9 fall av 10 sagt "bra" - oavsett vad sanningen har varit. Nu har jag alltså börjat vara mer ärlig och det känns faktiskt himla befriande. Från att ha sagt: "det är bra" när en vill dö helst nyss, till att faktiskt kunna säga den - inte så vackra - sanningen. Det här gör ju att folk kan förhålla sig till det som stämmer, bättre än om lögner hade flödat fritt, och då kan även bättre hjälp ges. Min fasad som har varit så otroligt stark och tjock är nu lite tunnare och används inte lika frekvent. Jag säger inte att jag alltid talar sanning om mitt mående, men jag har gjort det så många gånger mer den senaste tiden än vad jag har gjort i hela mitt liv. Jag vågar säga precis hur jag känner här till personalen som ändå faktiskt jobbar med sådant här. Jag vågar gråta när jag är ledsen och jag vågar prata om det som gör lite mer ont. Jag vågar låta mina känslor synas.