Ja, så sade en sjuksköterska till mig någon gång i början av min sjukhusvistelse och jag lyssnade faktiskt på henne. Jag har alltid varit duktig på att hålla masken (hur duktigt det nu är, tåls att diskutera) och om någon har frågat hur det är har jag i 9 fall av 10 sagt "bra" - oavsett vad sanningen har varit. Nu har jag alltså börjat vara mer ärlig och det känns faktiskt himla befriande. Från att ha sagt: "det är bra" när en vill dö helst nyss, till att faktiskt kunna säga den - inte så vackra - sanningen. Det här gör ju att folk kan förhålla sig till det som stämmer, bättre än om lögner hade flödat fritt, och då kan även bättre hjälp ges. Min fasad som har varit så otroligt stark och tjock är nu lite tunnare och används inte lika frekvent. Jag säger inte att jag alltid talar sanning om mitt mående, men jag har gjort det så många gånger mer den senaste tiden än vad jag har gjort i hela mitt liv. Jag vågar säga precis hur jag känner här till personalen som ändå faktiskt jobbar med sådant här. Jag vågar gråta när jag är ledsen och jag vågar prata om det som gör lite mer ont. Jag vågar låta mina känslor synas.