Jag vet inte om jag vill skriva vad som händer, för det är känns bara fel. Jag vet inte om jag vill skriva om det jag känner, för det känns inte som att jag har tillåtelse att känna det jag gör. Jag försöker hitta nya krafter, ta nya tag och rycka upp mig, men det går inte. Jag hamnar alltid på samma ställe om och om igen. Hade jag fått spola tillbaka tiden tills i tisdags hade jag förmodligen agerat på precis samma sätt. För det är så jag känner. För det är allt hela min kropp skriker åt mig att göra. För det är det jag tror är menat för mig. Jag är här för att jag inte vill leva. Det tror jag inte är en hemlighet. Jag skäms för hur jag känner eftersom det finns så många andra i världen som drabbas av dödliga sjukdomar och har en enda önskan: att få överleva. Samtidigt vet jag ju att jag också är drabbad av en sjukdom, bara det att den inte angriper kroppen fysiskt. Men jämförande leder aldrig någon vart så jag tänker inte dra upp allt det där. Jag vill bara säga att min hjärna står still. Så som den har gjort sedan i juli. Jag har fått en behandling med Anafranil, som jag fortfarande får fast i lägre dos för att mitt blodtryck och puls reagerade så på det, och nu har jag även fått testa på ECT som jag har fått fyra gånger. Imorgon får jag min femte gång och det ska bli spännande att se om det här hjälper mig något. Egentligen vill jag inte ha hjälp utan jag vill bara dö, men jag känner en skyldighet gentemot mina anhöriga att försöka. Inte för att jag tycker att jag försöker så mycket nu precis, men jag tar i alla fall emot hjälpen som ges och det är nog svårt. Jag vet inte varför jag tänker som jag gör, varför döden ligger så nära i mina tankar och varför jag bara inte kan släppa det. Kanske kan kommande diagnosutredning ge mig något svar, kanske inte. Än så länge lever jag. Än så länge andas jag. Jag bara önskade jag hittade viljan till att göra det själv. Och det är inte för att jag har det dåligt på något sätt, det är bara en känsla jag har inom hela mig. Just för tillfället är det ändå rätt bra. Jag ligger här i min säng, efter att mamma och pappa har hälsat på mig i fyra timmar, och äter lite godis och kollar på Buffy. Förutom mitt LPT lät det ju ändå som en ganska bra kväll. Ja, LPT't och alla tankar på att jag borde vara någon annanstans än här. Än här på jorden.