Stuck in reverse...
Vissa böcker är så klockrena.
Trots att jag har mött det hur
många gånger som helst så
kan jag inte sluta förvånas
över det. Klockers!
The give, tha take, the mend, the break and so the cycle goes
Inom loppet av två dygn har jag fyndat:
en helbrun kjol, 15 :-
en grönmönstrad klänning, 40 :-
en rosa, stickad "perfekt kjoltröja", 20 :-
en brunblommig kjol, 30 :-
Måste säga att jag är väldigt nöjd, trots att min ekonomi inte riktigt tycker att secondhand är något undantag - INGET ska köpas! Den bruna kjolen invigs imorgon och klänningen förhoppningsvis på onsdagens konsert (om jag hinner tvätta och fålla upp den).
Nej, jag har itne glömt bort att jag har varit i Göteborg med världens finaste Delice men jag orkar inte rensa några bilder just nu. Istället kommer en bild på det jag köpte där. Me gusta!
Wiho, lite uppdatering från mitt ytterst ointressanta liv!
A little bit of my Spanish love - Los Hombres de Paco
"Cuando estoy con ella...
siento que es ahí…
donde yo quiero estar."
El año pasado. Last year. Förra året.
Ja, verkligen. Fast egentligen inte.
Egentligen var allt likadant. Nästan.
En liten skillnad. Jag kunde hanterad den.
Jag gjorde det även fast jag inte skulle.
Nu är jag rädd att jag ska göra det, men
jag vet att jag inte kommer klara av det.
When you feel so tired, but you can't sleep
Y sabes que cuando tu me miras me sonrojo.
Skolsnack
Nu är alla kurser så gott som klara. Fick dock nyss ett dåligt besked om en sak som vi ska göra i sociologin istället för att komma till lektionen...kul. Det mest irriterande är väl ändå att jag typ har fått mitt slutbetyg i den kursen så jag borde inte bry mig om den där uppgiften, men jag vet att jag kommer lägga ner hjärta och själ i den. Jaja, sociologin är alltså klar liksom svenskan. I spanskan väger jag mellan två betyg och idrotten gör jag typ också det. Matte nationella var svårt svårt så jag kan inte hoppas på det jag strävade efter utan istället vara glad om jag behåller det betyget jag tidigare låg på. Om jag hade gjort som vanligt och lagt ner hjärta och själ på det stora NK-provet hade nog mitt naturkuskapsbetyg varit ganska klart, men nu var ju så inte fallet så jag får väl se var jag hamnar. Har en stark känsla av att det blir ett bottennapp. Annars hade det ju varit coolt att spika alla kurser på den, enligt mig, tyngsta terminen hittills.
Blä för att min hjärna inte vill tänka naturkunskap hela
dagarna istället för skit. Då hade nog idrottsbetyget
inte heller varit så osäkert.
Skit.
Mientras los días pasen por mi ventana...
Om två veckor har vi gått sista dagen i skolan. Jag är i teorin helt klar med fyra kurser. Löven har slagit ut och jag kommer på mig själv med att det går att gå utomhus i linne utan att frysa. Jag förstår inte varför jag är den enda på träningen som har underställ.
Det har nästintill blivit sommar och jag har missat det totalt. Om jag inte hade haft en almanacka hade jag trott att det fortfarande varit mars. Jag följer med livet utan att riktigt leva för jag har fullt upp med ett annat, osynligt liv, och Medan dagarna paserar förbi mitt fönster gräver jag tunnlar utan att hitta vägen ut. Samtidigt händer det massvis med saker som jag upplever men ändå tycks missa helt och hållet. Jag är omgiven av folk jag älskar men ändå känner jag mig ensammast i världen. När allt blir som mest extremt är det bara jag. Jag och tankarna. Jag och ångesten. Då kan jag varken glädjas åt solen, gräset eller värmen. Då märker jag det inte ens. Det gör mig så rädd. När jag inte märker uppenbara saker som att gräset blir grönt eller att man faktiskt kan lägga undna dunjackan, hur ska jag då kunna märka allt annat? Tänk om jag är för upptagen med att reda ut det jag själv inte ens förstår att jag missar något som verkligen har betydelse.
Det är så mycket som skrämmer mig.
Jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, dem...
Det känns väldigt avlägset just nu
Nu skulle jag ha stått någonstans vid starten. Nyss sagt lycka till till pappa som startat tretton minuter före mig. Väntat på att min startgrupp skulle startat. Kanske kört lite höga knän och indianhopp. Stått och peppat med Delice. Spanat efter Lulebor man känner till.
Istället står jag någonstans i närheten, i Slottsskogen. Hejar på okända människor, alla förstå inte ens vad jag säger. Väntar på att Delice ska springa förbi. Jag är anmäld. Men jag springer inte. Jag klarar det inte.
Jag känner mig så extremt långt borta från allting. Det känns aldrig som att jag kommer kunna vara där igen. Jag frågar mig ännu en gång vad som hände. Vad som gick så fruktansvärt fel. Det har gått att genomföra förut. Trots ångest har det gått att träna. Det har fungerat. När jag anmälde mig fungerade det. Den var inte så extremt extrem. Då kunde jag gymma. Då kunde jag rida. Då kunde jag spela ute. Då kunde jag springa. Då var jag taggad inför milen. Då trodde jag att jag skulle springa Göteborgsvarvet.
Nu har jag inte köpt mitt nya gymkort. Nu rider jag inte. Nu spelar jag bara ute när den ena sidan av mig tvingar mig att röra på fläsket. Nu springer jag inte, bara när jag får panik om jag har ätit. Nu är milen inte längre något som är aktuellt. Nu vet jag att jag inte ska springa Göteborgsvarvet. För jag klarar det inte. Trots det anses jag överträna och jag säger precis tvärt om.
Jag räknar inte det jag gör nu som någon träning. Det är liksom bara...ja, något annat. Fast jag vill inte göra det jag gör nu - ja, vad det nu ska kallas. Jag vill inte träna. Jag blev överlycklig när jag blev övertygad om att jag inte skulle behöva träna mig till att kunna träna utan att få ångest. Fast trots det blev jag livrädd när jag hörde att man brukar få rådet att sluta träna helt. Samtidigt vill jag inget annat än att bli förbjuden att utföra någon som helst ångestframkallande aktivitet. Fast allt skapar ju så småningom ångest. Det är som att jag förpestar allt och inte får slippa ångesthelvetet.
Allt känns så avlägset. Det känns som att jag aldrig kommer kunna vara där igen. Aldrig kunna träna utan att det blir mer och mer och mer. Aldrig kunna träna och stoppa mig själv utan att få ångest. Aldrig kunna träna utan att ha ångest från det att jag planerar passet tills några dagar efter jag har utfört det. Aldrig kunna träna med samma anledning som många andra - för att man har lust. Aldrig kunna... Det känns verkligen långt bort. Ungefär lika långt bort som att jag skulle kunna äta i alla fall en hel måltid på en dag utan att hata mig själv - tre stycken känns helt omöjligt. Att välja att äta och sedan kunna se det som att man gjort rätt val känns ligga oändligt många mil bort.
De i klassen klagade på att de
inte skulle kunna äta under de
fyra timmarna vi har nationella
i matte. Jag önskar att jag
också kunde klaga. Fast fyra
timmar är inte samma som
femtiofyra. Och femtiofyra är
ingenting. Ingenting.
I wonder why I have to walk through this place
I wish that I could love,
and live and just leave.
Breathe,
I made it through another long day.
Två ödesfunna godingar
Nu gjorde jag som vanligt och hittade på ett ord,
men med 'ödesfunna' menar jag att jag hittade
dessa två helt random på youtube - det var ödet.
I will be brave. I will not let anything take away what's standing in front of me
Jag vill kunna vara glad över solen som äntligen är här. Jag vill kunna sitta utomhus utan tjocka kläder och inte frysa. Jag vill inte kunna klara mig genom helgen - jag vill leva genom den, bara vara. Ska försöka, verkligen försöka lyssna på råd, göra den till en parantes, skjuta på allt till måndag. Ska försöka. Jag blir så arg på mig själv om jag sabbar denna helg. Den ska bli bra. Den kommer bli bra.
Imorn får ju äntligen träffa min fina Delice och jag längtar så!
En sak som jag upptäckte nu var otroligt smart!
Man kan låna om böcker via internet. Så ypperligt!
How can you understand something that you never had?
Det finns inte längre något som heter bra dagar.
Det är bra stunder man får minnas.
Som fina sms från en fin Isabelle till exempel ♥
Tiden flyger iväg
Fyra månader sedan du putsade vingarna och flög till himlen.
Finaste Putte♥
Tiden flög iväg med dig.
Every day is the same, she fights to find her way
Förlåt, men jag förstår inte att allt tycks vara så svårt att förstå
Ibland kan man undra
Ja, undra hur det skulle vara att vara en sådan där människa som bara lever. Som gör sina misstag, men ser dem aldrig. Aldrig ångrar några val. Aldrig gör fel val. Aldrig gör det dåliga valet. Att vara motsattsen kan jag då berätta att jag vet allt för väl. Äckeljävla less.
Ibland kan man undra hur det skulle vara
om man var den där bra människan
I find it hard to tell you I find it hard to take
Har varit för mycket att hantera liksom. Även för mycket för bloggen.
Vinst mot Alvik lag 2 igår. Eller nä, just ja, vi spelade lika men det kändes som en vinst (de hade ju flera div 1-spelare i laget och med 4 minuter kvar gjorde de 1-0 och vi kvitterade anfallet efter). Fick spela mittback med uppgift att nicka vilket jag inte klagar på, men det är lite förvirrande att vara i mitten... Idag tillbak till skolan och det är skönt (fast det säger ju inte att jag är mindre trött på lärarna för det...). Nu blir det mycket pluggande också ska jag ta opch köra lite brumbrumbil.
Los Hombres de Paco.No words liksom.
Me gusta. Det är allt jag kan säga
When people runs in circles it's a very very mad world
Vägen är lång och man vet
inte ens om den tar slut.
Fast hur ska man kunna
veta om man aldrig
försöker ta sig dit?
World Migratory Bird Day
Bööördisar!
I thought I could be strong but it's killing me
Vad är man utan andra människor? Ja, ensam är stark kanske somliga säger, men om jag frågar såhär: Vad är jag utan andra människor? Ingenting skulle jag nog säga. Det finns många, så många som jag bara skulle vilja ge bort hela världen åt. Fast som egentligen förtjänar så mycket mer. Hur kan det vara så svårt att säga det? Att säga att de gör skillnad.
Måste lägga in en bild på min nyfunna kärlek som jag hittade idag när jag var på stan med fina Lina (som för övrigt kommer ikväll och myser och ser film med mig) ♥
Den ser lite mer lila ut än vad den är, men hur som helst: LOVE!
Idag önskar jag mig en natt utan
att trassla in sig i alla tankar.
Som igår ungefär. Tack!
I find it kind of funny I find it kind of sad
Tänk vad olika saker olika människor kan se framemot. Någon längtar till skolan är över, någon längtar till nästa träning, någon längtar tills barnet föds, någon längtar till man blir frisk, någon längtar tills dagen är slut, någon längtar till man ska träffa en speciell person, någon längtar efter frihet, någon längtar efter jobb, någon längtar efter ett husdjur, någon längtar efter ett annat liv. Vad det än är vi längtar till är det väl alltid bra att ha något att se framemot?
Fast det är lite ironiskt ibland.
Delad glädje, dubbel glädje
Hur underbart är det inte att göra andra glada? Att läsa "Tack tack tack! Du anar inte hur mycket du gjorde min dag!!" gör extremt frusna mig mycket, mycket varmare. Det gör min dag! Filtarna och teet kan slänga sig i väggen - fina ord värmer både insidan och utsidan.
Kan man inte gör sig själv glad
får man göra andra glada.
Då blir man själv glad tillslut.
There's so much here that I don't understand
Ja det här händer ofta: Jag söker någon låt på youtube - och hittar någon helt annan. Av någon anledning brukar många av de slumpmässigt funna låtarna falla mig i smaken. Här är en av dem.
Är det kanske meant to be liksom?
Ödet? Heh
Om att vara socialt inkompetent och ständigt drabbas av dåligt samvete.
Varje gång, varje minut, varje sekund någon "tvingas" lyssna på mina problem är det mitt samvete som får lida. Det är ju liksom mina problem, ingen annans. Samtidigt är det en sådan befrielse att inte leva med allt helt ensam så jag kan inte alltid låta bli. Samvetet får sig en törn igen. Jag är medveten om att jag i själva verket inte tvingar någon, men vet att de som får stå ut med mig är för godhjärtade för att säga att "nu orkar jag inte lyssna på dig mer" även om det skulle vara så.
Jag antar att ni inte är tvingade till att läsa min blogg? Jag antar att ni har valt att själva gå hit? Om inte, ber jag om ursäkt och lovar att ha lite dåligt samvete för att ni tvingas läsa. Jag skriver för att det är på så sätt jag får kontroll på det som inte är kontrollerat i mitt liv - tankar. Jag skriver för att jag är bättre på det än att prata. Jag skriver för att det är min blogg. Därför skriver jag det jag vill. Här vill jag inte tänka på om jag råkar vara till besvär för någon. Här vill jag inte bara försöka vara andra till lags hela tiden. Här vill jag inte ha några förbud av mig själv om vad som är tillåtet och inte.
Jag kan säga att det är toppen och jag har lärt mig att ljuga, men jag kan inte skriva att allt är frid och fröjd när det är käpprätt åt helvete. Antingen skriver jag precis det jag känner för eller också skriver jag inte alls. Det är upp till mig. Det är upp till er om ni vill läsa eller låta bli.
Nothing speciale. Ville bara klargöra att det finns val
Nu börjar helvetet i helvetet.
No nececito más tiempo lo puedo entender
Jag vet vad jag vill göra.
Jag vet att jag vill göra.
Jag vet var jag vill göra.
Jag vet varför jag vill göra.
Jag vet att jag vågar göra.
Jag vet bara inte hur jag ska kunna göra.
Fast man måste väl vänta några månader.
Inte för att jag tror att jag kommer ångra mig,
men min fader kör alltid med den här
"Man kan inte ångra någon tattuering man inte har gjort."
Jo, men smart där pappa. Smart
Like a robot
Tung dag. Inte gjort mycket nytta. Så trött, så trött. Men nu är det seriepremiär och solen skiner så det kommer bli bra.
Det blir bra....
But it isn't enough, I still need to do much more
Nervös. Rädd. Skräckslagen.
Jag har en tid imorgon, men jag vet inte om det är glädjetårar jag vill gråta eller precis tvärt om. Jag är rädd. Rädd att jag aldrig ska få komma tillbaka. Rädd för mig själv, att jag ska fega ur, att ena sidan ska ta över, att jag ska fortsätta ljuga. Rädd för vad som kan vänta. Rädd att mina föreställningar ska stämma. Rädd att det första jag gör är misslyckas. Rädd att jag inte har den viljan jag tror. Rädd att få det bevisat att jag inte klarar av någonting. Rädd för att jag har tagit fel beslut.
Rädd för allt
Alla dagar i veckan
Hellre dåligt samvete än ångest.
Hold me closer and make all of the pain diseappear
Något man har så svårt för
kan vara så lätt bara man
vrider lite på det.
Fighting to make the mirror happy
Men...
What doesn't kill you makes you stronger!
Greppa bollen
Nu taggar jag målvaktsträning efter fem timmars NK-plugg med 70 frågor gjorda på Kulturens hus. Wihoo, en bra dag!
Enda nackdelen att jag gick vilse i snöstormen
(mycket snöstorm för att vara i maj!!!) på
Hertsön när jag var på väg till skolan...
Granulocyter och pepsin
Åh, jag är så ineffektiv så det finns inte! Jag borde ha pluggat i ett fram tills nu men jag kan verkligen inte koncentrera mig. Dels för att min hjärna är som den är och dels för att jag varken är intreserad eller vill lära mig om matspjälkningen,
andningen,
blodomloppet,
blodet,
levern,
immunförsvaret,
skelettet,
lederna,
musklerna,
hjärnan,
nervsystemet,
örat,
ögat,
njurarna,
hormoner,
fortplantning
eller något evolutionärt perspektiv!
Dels också för att jag är i full fart med att fundera på om jag ska tatuera mig eller inte. Eller just nu vill jag, men hur ska man veta om man vill ha den hela livet? Inte misslyckas liksom.
Nä, nu måste jag ta mig i kragen och faktiskt plugga! Hur kan jag vara så ineffektiv?
Detta är inte likt mig.
Ni gör min dag, mitt år, mitt liv.
Ni är alla för underbara! Ni förstår inte. Jag lovar er, ni förstår verkligen inte! Det fattas ord. Det fattas så många tusentals ord. Miljoner. Oändligt. Det finns inte så mycket mer jag kan säga. Hade inte ni funnits, hade inte jag funnits. Så enkelt är det bara. Tack vare er kan jag se framemot skolan. Jag kan se framemot helgen. Jag kan se mot framtiden. Något med er mina fina vänner är något som glöder i kalenderna. Ungefär som man såg framemot julafton eller födelsedagen när man var liten.
Jag förstår inte ens själv varför jag har haft den enorma turen att träffa er, men jag tänker inte ifrågasätta. Jag är lyckligast i världen när jag träffar er. Jag kan vara leva. Jag kan bara vara. Jag kan vara fri. Fri från allt. Jag älskar er!
En vacker bild från Izza som är tagen hos Lina
Jag kommer för evigt att vara i skuld till er.
Hur ni utnyttjar det är ju upp till var och en ;)
